Sverige underskattar riskerna med Keynes
Följdeffekterna av Vargasbolaget Northvolt konkurs samt inte minst systerföretaget Stegra, med sin fortfarande uteblivna stålproduktion borde satt ljuset på den form av Keynesiansim som vuxit fram kring den gröna omställningen. Men trots de allt mer uppenbara och reella samhällsekonomiska nackdelarna så har Socialdemokraterna valt att gå till val med mer av samma medicin. En medicin där korruption och nepotism kommer slag i slag som inbyggda i konceptet.
I en tid av geopolitisk spänning och klimatkris återupptäcker politiker en gammal favorit: statliga megasatsningar för att stimulera ekonomin. Exemplen är flera i modern tid.
Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson, tidigare finans- och statsminister, har under sin karriär förknippats med keynesiansk ekonomisk politik. Detta innebär att hon förespråkat statliga stimulansåtgärder och lån för att öka efterfrågan och minska arbetslösheten.
Ett annat exempel på politiker som ligger nära Keynes är socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson och den förre finansministern Mikael Damberg samt den tidigare finansmarknadsministern Per Bolund (MP). De senare två var arkitekterna bakom att öppna upp AP-fonderna för massiva investeringar i den gröna omställningen.
Centerpartiets tidigare partiledare, Muharrem Demirok, menade att dessa statliga megasatsningar skulle resultera i att svenska skattebetalare skulle “bada i grönt guld”.
Med känt resultat. Badet blev till en iskall dusch i skuldsedlar.
Pensionsmedel som hade räckt till en engångsutbetalning om 50 000 kronor till varje fattigpensionär har försvunnit i Northvolts konkurs och den massiva nedskrivningen av det ännu inte färdigställda ”fossilfria” stålföretaget Stegra. Inslagen av ”mjuk korruption” är dessutom påtagliga sedan lagstiftningen ändrades 2019. Och exemplen på hur vissa individer hamnat i tveksamma situationer är flera. Inte olagliga. Men definitivt tveksamma och oetiska.
Men trots empirin driver Damberg på för att inrätta ännu större möjligheter till denna form av finansiering genom att föreslå statliga investeringsbanker och fonder som skall finansiera den gröna omställningen.
Lika som bär – Delar grundidé
Krigs-Keynesianism i Ryssland och klimat-Keynesianism (eller grön Keynesianism) i EU och Sverige delar grundidén – massiva offentliga utgifter skapar efterfrågan, jobb och tillväxt.
Men riskerna är slående lika: resurskonkurrens, ineffektivitet, överhettning och långsiktig stagnation. Båda modellerna offrar hållbar utveckling för kortsiktig stimulans. Klassisk Keynesianism handlar om att staten fyller efterfrågegapet med offentliga investeringar. Militär Keynesianism kanaliserar pengarna till vapen, soldatlöner och försvarsindustri.
I Ryssland har det blivit regel. Försvarsutgifterna slukar nära 40 procent av budgeten för 2026. Det har gett låg arbetslöshet och tillfällig BNP-tillväxt 2023–2024, men nu syns sprickorna. Oljeintäkterna rasar, reservfonder töms och centralbanken håller styrräntan på rekordhöga nivåer för att dämpa inflationen. Ekonomin överhettas och nu hotar stagnation eller teknisk recession. Civila sektorer svälter på grund av kapacitetsbrist och arbetskraftsbrist.
Det är klassisk ”guns vs butter”: militären vinner, men samhället förlorar långsiktigt.
Samma logik driver klimat-Keynesianismen. EU:s Green Deal och Sveriges Industriklivet, Klimatklivet och gröna stålprojekt (HYBRIT, Stegra) är statligt styrda eller subventionerade investeringar i förnybart, vätgas och elektrifiering.
Syftet är dubbelt: minska utsläpp och skapa jobb i en ny ”grön industri”. Offentliga stöd lockar privata miljarder precis som militärutgifter skapar multiplikatoreffekter.
Men riskerna är parallella.
Resurskonkurrens
Precis som kriget tar arbetskraft och kapital från civil produktion tar den gröna omställningen el, råvaror och kompetens från annan industri och välfärd. I Sverige har Northvolt-konkursen blivit en varningssignal: statliga garantier och subventioner skapade en bubbla som sprack.
I Tyskland har flera gröna stålprojekt försenats eller skrotats på grund av skyhöga energikostnader och vätgasbrist. Den gröna satsningen riskerar att bli en ny ”brownfield”-fälla där gamla industrier offras utan att nya blir konkurrenskraftiga.
Professor Bengt Kriström och kollegor har kritiserat Sweco-rapporten för Stegra i Boden för sina överdrivna nyttokalkyler: Sweco räknar enorma klimatvinster och BNP-effekter, men ignorerar att EU:s utsläppshandel (ETS) redan har ett tak. Ett svenskt grönt stålverk minskar inte globala utsläpp nämnvärt – det flyttar bara dem inom taket.
Alternativkostnaderna för elnät, infrastruktur och subventioner underskattas. Resultatet? Negativt nettonuvärde på tiotals miljarder euro för samhället, trots regionalekonomiska konstgjorda ”miljardregn” i Norrbotten.
Inflation, beroende och moralisk risk
Båda varianterna skapar beroende. Ryssland kan inte backa ur militär Keynesianism utan recession. Den gröna varianten låser in politiker i subventionsspiraler – se EU:s Industrial Accelerator Act som riskerar att gynna utländsk produktion istället för europeisk. Företag tar större risker när skattebetalarna står för notan (Northvolt-effekten).
Höga räntor och byråkratiska hinder bromsar omställningen, medan konkurrenskraften urholkas gentemot Kina och USA.
En särskilt farlig dimension är just riskerna med de massiva subventionerna som driver båda systemen. I Ryssland har statliga injektioner till försvarsjättar som Rostec och Uralvagonzavod skapat en krets av ”krigskapitalister” som lever på offentliga kontrakt. Detta ger upphov till korruption, ineffektiv resursallokering och klassisk urlakning av riskmedvetande. Företagen tar onödigt stora tekniska och finansiella risker eftersom staten (skattebetalarna) står för förlusten vid misslyckande. När oljeintäkterna sviker blir det politiskt omöjligt att fasa ut stöden utan att utlösa en kedjereaktion av konkurser och regional arbetslöshet.
Exakt samma mekanismer syns i klimat-Keynesianismen. Northvolt-exemplet i Sverige är talande.
Statliga kreditgarantier, som stöd via Industriklivet och EU-medel på flera miljarder kronor drev en hyper-ambitiös expansion som slutade i konkurs 2025. Subventionerna maskerade grundläggande problem med skalning, energikostnader och marknadsmognad – och lämnade efter sig tusentals förlorade jobb i Skellefteå. I Tyskland skrotade ArcelorMittal gröna stålprojekt i Bremen trots erbjudna 1,3 miljarder euro i stöd; subventionerna räckte helt enkelt inte för att kompensera de skyhöga energipriserna och den långsamma vätgasinfrastrukturen.
Stegra i Boden fortsätter att få ny finansiering (senast 1,4 miljarder euro 2026) trots kritiken från ekonomiprofessorer – ett tecken på att politiken hellre räddar ansiktet än erkänner felinvesteringar.
”Picking the winners”-fällan
Politiker och byråkrater är dåligt rustade att förutse vilka teknologier och bolag som verkligen blir vinnare på fri marknad. Resultatet blir felallokering av kapital, uppkomsten av ”zombie-företag” som överlever på stöd istället för innovation, och en internationell subventionskapplöpning (USA:s Inflation Reduction Act, Kinas cleantech-subventioner, EU:s Green Deal)
Denna kapplöpning driver upp globala kostnader utan proportionell klimat- eller tillväxtnytta. Fiskalt sett lägger det enorm press på budgetarna – i Sverige och EU konkurrerar gröna stöd med både försvarsutgifter och välfärd, medan Rysslands militära Keynesianism redan tömmer reservfonderna.
Långsiktigt riskerar det att skapa en dold skuldbörda som framtida generationer får betala, utan garanti för vare sig nationell säkerhet eller verklig klimatnytta. Långsiktigt hotar båda modellerna produktivitetstillväxten.
Militär produktion ger inga varaktiga civila spinoffs; grön produktion riskerar att bli dyr och subventionsberoende om energipriserna inte sjunker drastiskt. I Sverige varnas nu för att Green Deal blir en ”ödesår”-fälla 2026. Under 2026 kan det, som utvecklingen nu ter sig bli så att ambitiösa mål möter verklighetens elbrist, tillståndsprocesser och politiska bakslag.
Parallellerna är inte slumpmässiga
Båda formerna av Keynianism är politiskt bekväma. Kriget mot Ukraina eller klimatet ger legitimitet för stora utgifter som annars skulle ses som välfärds-Keynesianism. Men historien visar att Keynesianism fungerar bäst när den riktas mot produktiva, icke-destruktiva investeringar – inte mot vapen som förstörs eller gröna projekt som inte bär sig själva.
Risken är att vi upprepar 1930-talets misstag i ny tappning. Vi skapar en kortsiktig stimulans som göder obalanser och framtida kriser. Idag riskerar både krigs- och klimat-Keynes att bli dyra historiska felsteg.






























































































