Idag presenteras regeringens budget för 2016. Budgeten innehåller reformer för över 50 MDR SEK. Vissa kommer, som alltid, vara vinnare. För andra blir det ett nollsummespel, som för fattigpensionärerna som behöver hemtjänst, emedan för vissa blir det en förlustaffär. Det är ogörligt att på ett vettigt sätt i en enda artikel täcka in en helhet i budgeten men ett område, vår livsmedelsförsörjning, måste få en särskild uppmärksamhet. Skälet till det är enkelt. Sverige har idag en självförsörjningsgrad av livsmedel runt 50 procent samtidigt som 870 miljoner människor lever på eller under svältgränsen. Vi äter upp någon annans mat. Varje dag.

Av budgetpropositionen framgår en för regeringen rad med besvärande omständigheter. Jordbruket kompenseras i och för sig med 299 MSEK för den höjda dieselskatten men den tekniska konstruktionen kring denna formulering, att den kompenseras, innebär att pengarna betalas ut i efterhand. För mjölkbönderna är kassalikviditeten akut och regeringen har valt en konstruktion där redan ansträngda jordbruk nu skall ligga ute med ännu mer pengar. Den svenska beskattningen av jordbruket ligger dessutom avsevärt mycket högre än i övriga EU. Och avsevärt högre än jämförbara länder som Finland och Danmark.  Regeringen konstaterar själva att produktionskostnaderna inom jordbrukssektorn är högre i Sverige än i många konkurrentländer. Orsaker till skillnaderna är bl.a. klimat, geografi, byggtradition, lagstiftning och skatter.

Sverige är med i EU om vi bortser från jordbrukssektorn. Sverige har under lång tid, framför allt förstärkt av Miljöpartiets politiska inflytande, sett till att Sverige på ett negativt sätt undantagits från de konkurrensvillkor som råder inom EU med strängare regler och därmed lägre produktionskapacitet. Vi äter,  som en direkt konsekvens av detta i en globaliserad värld, någon annans mat.

Regeringen avser försöka kompensera detta med EKO-satsningar. EKO-jordbruk har dock den effekten att avkastningen på mark minskar istället för att öka vilket leder till höjda priser. Det är som att Ingvar Kamprad beslutar sig för att lägga ner IKEA för att ta upp kampen mot Lamborghini och Rolls Royce. I tron att det finns en massmarknad i tredje världen för bilar i lyx-segmentet. Tredje världen har inte råd eller möjligheter att köpa den lilla exklusiva export som regeringens satsning innebär. Vi däremot importerar gärna det dessa länder kan producera. Vår betalningsförmåga är bättre än dessa länders egna befolkning.

Livsmedelproduktion är ytterst en säkerhetspolitisk fråga men även en fråga om hur solidariska vi egentligen är i ett globalt perspektiv. Vi har möjligheterna att öka vår produktion avsevärt om vi skulle lägga oss på samma nivåer i skatte- och avgiftsuttag som Finland. Gör vi det kanske vi i framtiden inte längre äter lika mycket av någon annans mat. Regeringens politik för oss, under Miljöpartiets ledning, i motsatt riktning.