Faysa Idle har tillsammans med Theodor Lundgren skrivit en bok om livet på Järvafältet sedan 2015. En berättelse om en ung kvinna som hamnat mitt emellan samhället och gängvåldet. Nära, direkt och utan filter. Och utan skuld. En bok som inte lämnar mig utan snarare kom att framkalla en rad med minnen i något som bitvis kunde beskrivas som en PTSD-reaktion.

Bara i Uppsala har fyra skjutningar inträffat den senaste veckan varav två med dödlig utgång. En av de döda var en kvinna i 60-årsåldern, mamma till en gängkriminell man. Rikspolischef Anders Thornberg säger att polisen arbetar mer förebyggande och har avstyrt flera ”planerade eller pågående” våldsbrott. Den senaste tidens våldsbrott saknar motstycke i sin omfattning menade Thornberg under gårdagen vid en pressträff.

En av otaliga pressträffar de senaste åren där vi kan ta del av samma budskap. Att våldet saknar motstycke. En gång till. Som en skiva som hakat upp sig. Polisledningen själva är annars fullt upptagna med någon form av ”cover up” för att slippa ta ansvar för den tidigare polischefen Mats Löfvings självmord.

Ett våldsmonopol i fritt fall eller är det något annat? Något så tabubelagt som en misslyckad integrationspolitik? Faysa Idle beskriver med hjälp av Theodor Lundgren naket i boken ”Ett ord för blod” (Lind & Co 2023) kanske inte svaret på vad det är – utan naket i hur det är. Den självbiografiska ”Ett ord för blod”, en blandning av en socialantropologisk beskrivning och en form av Gonzo-journalistik tar avstamp i 2015 års Järvafält. En tid då jag själv startade Ledarsidorna och extraknäckte nattetid som nattportier på ett av de lågprishotell som finns i ”orten”. Jag mötte dom – bara barn då – på nätterna, när de drev runt i “orten”. Utan synligt mål eller sammanhang.

Några av dom lärde jag känna flera år tidigare när jag som områdesväktare och ordningsvakt arbetade på Järvafältet och i dess tunnelbanestationer. Jag undrade alltid vad som hände när vi inte var där. Hur deras liv var och senare skulle bli.

Visst fick jag insikter när vi stod och rökte och slängde käft i samtalen utanför McDonalds och längs gångstråken. Glimtar av deras värld. Men bara glimtar – inte den sammanhållande historia Idle presenterar. Som skiljer sig i grunden från journalisten Diamant Sahilus ”Tills vi alla dör” och Evin Cetins ”Mitt i bland oss”.

”Ett ord för blod” sticker ut. Är inte som andra. Faysa Idle är inte som andra.

Där dom andra beskrivningarna baseras på att vara i någon mån deltagande observatörer och analyser är Idle inte observatör – hon var i allra högsta grad en av deltagarna och tecknar en bild av sig själv och de år hon beskriver som jag direkt känner igen.

Känner igen i alla de ungdomar och unga vuxna jag då på olika sätt kom att interagera med. Som del av en maktbalans när till slut Sverige övergav ”orten” till sig själva.  Jag undrade som sagt alltid hur det fullt ut var att vara där Faysa Idle och hennes bröder och systrar var.

Nu vet jag.

Faysa Idle försöker inte på något sätt bli fri från eget ansvar eller skuld, trots att hon och hennes familj samt nära vänner drabbats av och utsatts för ofattbar smärta och orättvisa. Hon beskriver med en smärtsam nakenhet en vardag som jag var en del av. I periferin. Vi som var statister men aldrig förstod på djupet vad det handlar om. Vi som utpumpade efter ett arbetspass kunde lämna orten och sammanhanget och få en tids vila. 

För Faysa Idle fanns – och finns – inte någon vila. Det matar bara på. Våldet. Elden. Drogerna. Vapnen. Familjerna. Vännerna. I en häxkittel där offer och förörvare inte alltid är lätta att skilja åt.

Faysa Idle har en historia att berätta. En viktig historia för oss som levt i gränslandet eller helt på utsidan. Jag bedömer att hon gör det lika mycket av omsorg och kärlek som ett rop på hjälp. Och hon tar sannolikt stora risker genom att ge ut sin bild. En bild som är avsevärt mycket sannare och mer direkt än när Stockholms stads Karin Wanngård upprört försvarade ”vårt fina Rinkeby”.

Faysa Idle berättelse, med stöd av Theodor Lundgren, är en av de starkaste skildringar jag läst på många år. Full av död men samtidigt full av kamp och liv. 

Boken ger mig ingen ro – jag känner igen för mycket samtidigt som den svarar på de funderingar jag haft och mycket mer. Det är nästan så jag lägger ifrån mig boken med drag av PTSD från några av de mer obehagliga upplevelser jag tog med mig därifrån.

Faysa Idle har skrivit en bok. En bok som berör mig. Mer än berör mig. Det är en bok skriven för alla de som bor, lever och verkar i orten samtidigt som det är en bok för alla som ännu inte förstått.

Jag hoppas att Idle överlever och om inte annat återkommer med fler beskrivningar som denna. I varje fall hoppas jag att hon kan skriva samma bok som denna men som tar avstamp i den dag det vände. 

Nära, direkt och utan filter.