Vid valet till Europaparlamentet får fem nya årskullar rösta. För de som röstar för första gången, de som föddes 2006 det vill säga det år som regeringen Reinfeldt tillträdde, ter sig mycket av dagens politiska debatt sannolikt helt eller bitvis obegriplig. I många frågor som många parter försöker förminska ligger nämligen många förklaringar till dagens olika utspel och personliga positioneringar.

Under Alliansens tid vid makten i Sverige, mellan 2006 och 2014, liberaliserades den svenska migrationspolitiken – och invandringen ökade också under åren som följde. Men trots ett allt mer ansträngt mottagande försvarade den dåvarande ledarduon – Fredrik Reinfeldt (M) och Anders Borg (M) – politiken.  Inför valet 2014 uppmanade statsminister Fredrik Reinfeldt svenska folket att öppna sina hjärtan, och Anders Borg höll fast vid att politiken var rätt – även efter valförlusten. 

Anders Borg menade i en intervju med Ekot i december 2014 att

– Ett mångkulturellt samhälle är ett effektivt och starkt samhälle. Det förs nu en jättekonstig debatt i Sverige som om det är ett problem om människor invandrar hit. Jag tycker det är en stor fördel att det har kommit tiotusentals människor från Syrien, Irak, Iran och Somalia. De bidrar till att göra Sverige bättre och till ett mer dynamiskt och spännande samhälle

Anders Borg säger sig fortfarande vara övertygad om att invandring berikar landet, men storleken på migrationen har samtidigt en avgörande betydelse, slår han fast. I synnerhet har integrationen av de stora invandrargrupper som kommit från Nordafrika och Mellanöstern misslyckats, säger han i intervjun i Expressen i helgen.

Fullskalexperimentet som slog snett

Regeringen Reinfeldt byggde hela sin migrationspolitik på de teser som Philippe Legrain formulerade i sin bok ”Immigrants: Your Country Needs Them” (2007, på svenska ”Invandrare – vi behöver dem” 2013), Den svenska översättningen gavs ut av den liberala tankesmedjan Fores. Den svenska utgåvan reviderades och försågs med ett nytt förord, kompletterande uppgifter om Sveriges läge, samt en introduktion av Tove Lifvendahl.

Legrain kom senare att bli EU-kommisionens ordförande Manuel Barossos rådgivare och boken präglas av liberala teorier som ligger närmast en av de termer som används när man diskuterar migrationsmodeller. 

”Settlement”, eller det som bäst kan översättas till bosättning. Eller kolonialisering.

I den modellen har Legrains teorier fungerat i två fall. Kolonialiseringen av Amerika samt Australien. I bägge fallen saknades välfärdssystem och ursprungsbefolkningen trängdes undan. Tove Lifvendahl är inne på samma spår, att migration innebär att vissa lyckas medans andra går under. Problemet med denna modell är att den, förutom att den tränger undan ursprungsbefolkningen är att den knäcker ryggen på alla solidariska välfärdssystem om den går för fort.

Legrain tog heller aldrig hänsyn till kulturfriktionen som uppstår. Lika lite som Anders Borg.

Hans motpart i den europeiska debatten var Paul Collier, professor i nationalekonomi vid Oxford University och tidigare chef på Världsbanken med inriktning på migrationsekonomi. Det vill säga, de långsiktiga ekonomiska effekterna på samhället av en stor migration. Han kom att studera Tyskland och Storbritannien ingående vilket han redogjorde för i sin bok ”Exodus: How Migration is Changing Our World (2013). 

Collier konstaterar att mottagarlandets mottagningskapacitet är avgörande men även att individens inställning till sitt ursprung spelar roll. Och framför allt det kulturella avståndet.

Collier visar bland annat att polska migranter i Skottland har en avsevärt kortare tid till egenförsörjning och etablering på bostadsmarknaden, trots att de inte talade ett ord engelska än en migrant från Pakistan. Pakistan där engelska är andraspråk och som dessutom varit en del av samväldet. Den senare gruppen hade mångdubbelt fler år till att ha en fungerrande tillvaro i Storbritannien än sina polska motsvarigheter. Trots att de hade ett givet språkligt försprång. Det som kallas kulturellt avstånd spelar in.

En annan grupp som mättes och jämfördes var tyskturkar. De turkar som såg sig själva som tyska medborgare med turkiskt ursprung lyckades avsevärt bättre än de som menade att de var turkar i diasporan. Även om bägge grupperna var födda i Tyskland och identiska förutsättningar i skolan.

De som ser sig som turkar, trots att de aldrig besökt sitt ursprungsland har i regel lägre inkomster, högre ohälsotal och kortare livslängd. Med det sagt, den personliga inställningen spelar roll.

Brunsmetning och omvändelse

Colliers bok kom aldrig att översättas till svenska. I Tyskland väckte Colliers forskningsresultat en sådan uppståndelse att det var med fara för den egna politiska karriären att nämna att man ens läst den. Ännu värre om man tagit intryck av den.

Idag är det ingen som nämner Legrain och även om Colliers namn inte alltid nämns är det hans insikter och hans forskning som styr de flesta av de politiska partiernas politik. Och även Anders Borgs nyvunna insikter.

Borg utsågs till Europas bästa finansminister av Financial Times 2011 och är numera verksam i näringslivet, men också i den ideella organisationen mot hedersvåld, ”Glöm Aldrig Pela och Fadime”, GAPF.

GAPF grundades 2001 av Sara Mohammad med en stark vision: Att ge råd, stöd och hjälp till hedersutsatta. Fram till runt 2016 var det fara för att bli rasistanklagad att engagera sig i föreningen precis på samma sätt som Paul Collier var en ”no go zone”. 

Både högerliberaler och vänsterliberaler ansåg att, och spred bilden av GAPF som suspekt och klandervärd organisation. Men det har kommit att förändras. Sedan fem år tillbaka slåss kändisar och halvkändisar för gå på den årliga galan och att bli hedersambassadörer.

Samt Anders Borg.

GAPF är idag en av de viktigaste aktörerna i kampen mot allla de bieffekter som kom som ett direkt resultat av den politik som bakades fram av Anders Borg och Fredrik Reinfelt. 

Ett kvitto på hur rätt Collier hade och hur fel ledstjärnan Legrains teser kom att leda många europeiska regeringar. Till stora samhällskostnader och i flera fall stort personligt lidande.