“Wag the Dog” – En fråga om politik och medielogik
Strategin ”Wag the dog” är i grunden inte bara en fråga om politisk taktik, utan också om medielogik. En konfliktladdad identitetsfråga genererar fler rubriker än en teknisk diskussion om till exempel elmarknadens konstruktion. Så länge nyhetskonsumenters och väljares uppmärksamhet är en knapp resurs kommer incitamenten att styra bort debatten från känsliga eller besvärliga ämnen att bestå.
”Wag the dog” är ett etablerat politiskt begrepp som beskriver en medveten strategi att avleda uppmärksamheten från en viktig – och ofta besvärande – fråga genom att iscensätta eller förstärka en annan, mer medialt gångbar konflikt. Metaforen syftar på situationen där det mindre betydelsefulla – svansen – får styra det som egentligen är huvudfrågan – hunden.
Uttrycket hämtas från det gamla talesättet: ”Varför viftar hunden på svansen? För att hunden är smartare än svansen. Hade svansen varit smartare, hade svansen viftat på hunden.” I politisk kontext används det för att beskriva hur makthavare medvetet startar eller betonar konflikter för att styra mediernas och allmänhetens fokus i önskad riktning.
Begreppet fick bred spridning genom filmen Wag the Dog (1997), med Robert De Niro och Dustin Hoffman, där en amerikansk president avleder uppmärksamheten från en sexskandal genom att fabricera ett krig. Sedan dess har uttrycket blivit en del av den politiska analysens vokabulär.
Avledningspolitik i svensk kontext
Även i Sverige finns tecken på att olika partier, i varierande grad, använder sig av denna typ av strategi. Mest konsekvent framträder den hos Kristdemokraterna och partiledaren Ebba Busch.
Ett återkommande mönster kan skönjas i hennes fall: när partiet eller dess ledning hamnar under press i sakpolitiska frågor – exempelvis kring höga elpriser – följs detta av ett uppmärksammat politiskt utspel. Ofta rör det frågor kopplade till islam, såsom förslag om burkaförbud eller krav på att förbjuda nätverksorganisationen Muslimska brödraskapet.
Det är dock förslag som i praktiken är juridiskt och politiskt komplicerade. Ett generellt förbud mot en religiöst präglad organisation skulle få långtgående konsekvenser för föreningsfriheten och för andra religiösa sammanslutningar. Även partinära organisationer, såsom studieförbundet Sensus, skulle potentiellt påverkas om de ekonomiska villkoren för religiösa organisationer förändrades i grunden.
Utspelen har emellertid haft effekt i ett avseende: de förskjuter medieagendan. Frågor som rör exempelvis energipriser hamnar i bakgrunden när debatten i stället fokuserar på kultur- och identitetsrelaterade konflikter.
Att rikta politisk kritik mot en religiös minoritets kulturyttringar, såsom klädsel, är en medialt effektiv metod för att skapa starka reaktioner och därmed uppmärksamhet. Särskilt om måltavlan empiriskt visat sig vara lika lättkränkt som högljudd.
Olika strategisk förmåga
Hos Socialdemokraterna är motsvarande strategi mindre tydligt utvecklad. När partiet pressats, exempelvis i samband med uppmärksammade oegentligheter kring Kombilotterierna, har motdraget snarare bestått i att rikta anklagelser mot den politiska motståndaren.
Argumentationen har då handlat om att regeringen velat försvaga partiets finansiering. I en situation där partiet själv befunnit sig i ett moraliskt underläge har dock denna typ av fokusförskjutning haft begränsad genomslagskraft.
Att Magdalena Andersson försökte få regeringen att framstå som moraliskt klandervärd eller underlägsen när den egna verksamheten finansierats med att lura åldersdementa fattigpensionärer på pengar är en taktik som från början var dömd att baktända. Vilket den mycket riktigt gjorde.
Sverigedemokraterna uppvisar i sin tur en tredje modell. Partiet har under åren hanterat en rad uppmärksammade kontroverser – från företrädare med samlingar av nazistiska föremål till misstänkta brott och anklagelser om organiserad opinions- och nätpåverkan.
I stället för att aktivt försöka styra bort uppmärksamheten har partiet ofta intagit en mer avvaktande eller tillbakalutad hållning. Strategin tycks vara att minimera reaktionen utåt och gå vidare med en axelryckning. Att återkommande kriser normaliseras eller möts med ointresse kan i sig fungera som en effektiv metod för ett så pass krisvant parti som SD för att minska deras politiska genomslag.
Det förstärks med bilden av partiledaren Jimmie Åkesson som aldrig, eller mycket sällan tycks känna till någonting om partiets inre liv, ha någon djupare kunskap om hans partikollegors och vänners fritidsintressen eller vilka han bjuder in till sitt eget bröllop. För media blir det över tid i en kris ointressant att intervjua en konsekvent oinformerad eller ointresserad partiledare som inte tycks känna till någonting om någonting.
En fråga om medielogik
”Wag the dog” är i grunden inte bara en fråga om politisk taktik, utan också om medielogik. En konfliktladdad identitetsfråga genererar fler rubriker än en teknisk diskussion om elmarknadens konstruktion. Så länge uppmärksamhet är en knapp resurs kommer incitamenten att styra den att bestå.
Frågan är därför inte bara om politiker använder avledningsmanövrer – utan i vilken utsträckning det politiska och mediala systemet i sig premierar dem.
Johan Westerholm
