Folkbildningen som går hem
Det finns en bild av svensk folkbildning som sällan ifrågasätts offentligt: att ABF, Olof Palmes Internationella Center och Sida under decennier arbetat sida vid sida för demokrati och mänskliga rättigheter i länder med auktoritära regeringar. Flera företrädare för Socialdemokraterna reproducerar den bilden på sociala medier med en välformulerad indignation som passar höstens valrörelse utmärkt. Problemet är att bilden är ofullständig. Och att de delar som saknas är de mest väsentliga.
Tomas Eneroth, ABF:s ordförande och tidigare statsråd och riksdagsledamot (S) är upprörd. Sida skär i biståndet, Palmecentret drabbas hårt och hundratals organisationer tvingas ompröva sin verksamhet. Men hur kommer det sig? Och varför har det kommit att bli en av partiledaren Magdalena Anderssons högst prioriterade frågor i valrörelsen?
En rimlig fråga
Innan vi går längre är det värt att stanna vid det som kan tyckas självklart men sällan förklaras: varför är en riksdagsledamot från Socialdemokraterna, tillika ABF:s förbundsordförande, upprörd över att Sida skär i anslagen till Olof Palmes Internationella Center?
Svaret är att ABF och Palmecentret inte är separata organisationer som råkar dela politisk hemvist. De är delar av samma konstruktion. ABF är Arbetarrörelsens Bildningsförbund — sedan 1912 studieförbundet för LO och Socialdemokraterna. Palmecentret är det socialdemokratiska partiets internationella biståndsarm, namngivet efter Palme och formellt knutet till Socialistinternationalen. Båda finansieras av skattemedel via Sida och indirekt via Folkbildningsrådet: ABF via folkbildningsanslaget, Palmecentret via biståndsanslaget.
Båda styrs av personer med rötter i samma rörelsestruktur. Under decennier har de byggt upp en gemensam internationell verksamhet — kurser, konferenser, partneravtal med rörelser i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern — som i praktiken är svår att skilja åt.
De socialdemokratiska företrädarna, bland dem Eneroth, är alltså inte upprörda som utomstående iakttagare. De är upprörda som förvaltare av ett arv som några av dessa är satta att skydda. Det är en viktig distinktion, och den förklarar tonläge och retorik.
Alger, december 1969
Berättelsen om varför den svenska socialdemokratins internationella arm fick den inriktning den fick börjar inte med biståndsbudgeten. Den börjar i Alger, i december 1969, med en delegation bestående av partisekreterare Sten Andersson, internationelle sekreteraren Pierre Schori, SSU:s biträdande förbundssekreterare Bosse Bergnéhr samt företrädare för Broderskapsrörelsen. Delegationen mottogs av president Boumédiènne den 17 december och träffade Al Fatahs representanter i staden före avresan.
Det var inte ett informationsbesök. Dagarna efter hemkomsten försvann begreppet “palestinska araber” i praktiken ur Anderssons och Schoris kommunikation och ersattes av “det palestinska folket” — ett folkrättsligt subjekt med rätt till självbestämmande och en stat, inte en demografisk kategori. Terminologiskiftet skedde, som det formulerats i en senare genomgång, i praktiken över en natt. Andersson har i egna ord beskrivit sig som arkitekten bakom vad som kom att kallas Palme-linjen i Israel-Palestina-frågan.
Bosse Bergnéhr var med på den resan. Han är sedermera den man som under lång tid byggde upp ABF:s internationella struktur och förbundsapparat. Det är ett faktum som sällan sätts i sitt sammanhang.
Strukturen som byggdes
Institutionen som nu förlorar sitt Sida-anslag är äldre än den officiellt uppger. Palmecentret grundades formellt 1992 — men föregångaren Arbetarrörelsens Internationella Centrum (AIC) bildades redan 1978 av det Socialdemokratiska partiet (SAP), LO och Kooperativa Förbundet (KF), under Palmes statsministerskap, nio år efter Alger. 1979 tillkom Arbetarrörelsens Internationella Solidaritetsfond (I-fonden). 1981 grundades Arbetarrörelsens Fredsforum — det organ som formellt inkorporerade den svenska fredsrörelseagendans strukturer i socialdemokratins eget paraply, vid exakt den tidpunkt den sovjetiske dubbelagenten Oleg Gordievskij och andra källor identifierar som höjdpunkten för Sovjets aktiva åtgärder mot västerländska fredsrörelser. 1992 slogs alla tre samman och fick bära Olof Palmes namn.
Summan: Strukturen är inte ett arv från 1992. Den är ett arv från 1978 — och den bär spåren av sin tillkomst flera decennier tidigare.
Den modell som nu delvis avvecklas är inte ett resultat av idébaserat folkbildningsarbete som gradvis fann sin internationella form. Den är ett resultat av en övervägd konstruktion där socialdemokratins utrikespolitiska nätverk, den statliga biståndsapparaten och de ideella studieförbunden vävdes samman till ett system med gemensam riktning. Bergnéhr beskriver i Folkbildningens 90-tal sina uppdrag utan omsvep:
“Ja, jag gjorde saker vid sidan av och hade särskilda uppdrag av Pierre Schori och Sten Andersson, exempelvis när det gällde kontakterna med dissidenter på Kuba eller med PLO.”
Det cirkulära i konstruktionen illustreras av vem som satt var när den drevs som hårdast. Schori blev biståndsminister 1994 och kontrollerade därmed Sida-flödet till Palmecentret. Samma år — 1994 — tillträdde Sten Andersson som ordförande för Palmecentret. Han satt i den posten till 1999. Det är samme Andersson som mötte Boris Ponomarjov — chef för Sovjetunionens kommunistiska parti, SUKP:s Internationella avdelning — i Moskva 1965, ledde Algerdelegationen 1969 och gav Bergnéhr hans “speciella uppdrag”.
Ordförandeskapet i den institution vars verksamhet Schori finansierade via Sida innehades av den man som lade grunden för allt det fyrtio år tidigare. Det är inte ett sammanträffande. Det är en organisationsstruktur.
SWEDALEX och nästa led
År 1997 ringde biståndsminister Schori den 81-årige pensionären Sverker Åström och gav honom uppdraget att utreda förutsättningarna för ett statligt finansierat dialoginstitut i regionen. Åström hade av Carl Bildt betecknats som “den ledande personen när det gällde att formulera den utrikespolitiska doktrinen under neutralitetseran.” Han identifierades av Säkerhetspolisen som sannolikt identisk med KGB-agenten med täcknamnet “Getingen” — ett ärende som behandlats i Bo Theutenbergs genomgång av Mitrokhinarkivet. Det bekräftades aldrig rättsligt. Åström förnekade bestämt.
Resultatet av Åströms utredning blev departementsskrivelse Ds 1998:28 och sedermera Svenska institutet i Alexandria, invigt år 2000, finansierat av Sida. Utredningen innehöll en notering värd att stanna vid: samordning med den pågående Euro-islam-dialogen ansågs självklar. Det var inte en bisats. Det var vägbeskrivningen.
2007 besökte Ibn Rushd studieförbund — sex månader före Folkbildningsrådets godkännande av förbundet — Svenska institutet i Alexandria för konferensen “Peace Studies in the Middle East.” Institutet stängdes 2019 av Egypten efter att det egyptiska utrikesdepartementet konstaterat att det kommit alltför nära Muslimska brödraskapet.
Direktör vid nedläggningen var Peter Weiderud, Broderskapsrörelsens tidigare ordförande, utsedd av Margot Wallströms UD. Det är inte ett undantag. Det är en röd tråd.
Det som nu sker
Biståndsminister Benjamin Dousa har öppet beskrivit Palmecentret som en politisk motståndare. Men civilsamhällesstrategin — den budget Palmecentret uteslutits ur — skärs inte ner. Den är skyddad i regleringsbrevet för 2026. Det som sker är inte att demokratistödet minskar. Det är att en specifik kanal stängs: kanalen med styrelseposter för SSU och S-kvinnor, med Margot Wallström som ordförande.
Frågan om huruvida en partiakademi ska kunna hämta pengar ur två separata kassor — PAO-strategin för partianknuten verksamhet och CSO-strategin för opolitiskt civilsamhälle — är inte en fråga som bara den nuvarande regeringen har ställt. Den ställdes i praktiken av strukturens konstruktörer. Hela poängen med att låta ABF, Palmecentret och IFWEA utgöra ett “uppskattat partnerskap” var att den folkbildningsinstitutionella formen avväpnade frågan om den politiska inriktningen. Formen fungerade i femtio år.
Palmecentrets webbplats räknar nu upp vad som drabbas: fackliga aktivister i Eswatini, fiskarorganisationer i Filippinerna, demokratikämpar i Georgien och Belarus, unga palestinier på Västbanken, en juridisk mottagning för tortyrdrabbade i Turkiet, en kvinnojour i Namibia som är den enda av sitt slag i Kunene-regionen. Det är nära hundra organisationer i trettio länder. Namibia. Palestina. Filippinerna. Georgien. Zimbabwe.
Det är också — med smärre geografiska variationer — ABF:s projektregister 1994–96. Dessa geografier är inte ett utfall av ideologisk solidaritet. De är ett institutionellt minne.
Folkbildningens egentliga syfte
Den svenska folkbildningstraditionen vilar på en grund som är äldre och mer robust än vad som byggdes upp under 1970- och 80-talen: bildning på vetenskaplig och kritisk grund, oberoende av statskyrkliga, politiska eller ideologiska förmyndarintressen, men i sin funktion ett stöd till statens demokratiska infrastruktur. Statens finansiering av studieförbunden är inte en välgörenhet riktad mot rörelsen — det är ett köp av en samhällstjänst. Studieförbunden bildade medborgare. Staten betalade för det.
Det som byggdes från Alger 1969 och framåt, konsoliderades under Bergnéhr och Schori, och nådde sin institutionella fulländning med SwedAlex, Ibn Rushd och Palmecentret som sammankopplade noder, var något annat. Det var en internationell operativ arm för en politisk linje vars ursprung låg i möten vars protokoll aldrig publicerats och vars finansiering aldrig granskats med den allvar saken motiverar.
Att kalla det folkbildning är en omskrivning som tyvärr aldrig mötts av tillräckligt motstånd.
När det normala inte syns
Det finns ett nutidsexempel som illustrerar hur djupt ett paradigm kan sätta sig — och som i skrivande stund pågår på ett annat håll i den svenska offentligheten.
SR-journalisten Mårten Arndtzén petas denna vecka från uppdraget att programleda Kulturnytt och bevaka kulturpolitik. Skälet är två inlägg på sociala medier: ett om filmbranschens kritik mot kulturministern, och en länk till en Paulina Neuding-ledartext om Tidöpartiernas straffrabattpolitik, försedd med omdömet “Humanism på andras bekostnad.” SR:s kulturchef konstaterar att han tagit ställning i politiska frågor — och då kan man inte bevaka de frågorna.
Kritiker noterar att SR:s kulturredaktion förra året inte vidtog motsvarande åtgärder mot de medarbetare som undertecknade det så kallade Gaza-uppropet — ett ställningstagande i en geopolitisk konflikt vars grundterminologi, “det palestinska folket”, importerades till svensk offentlighet av Andersson och Schori hösten 1969. Att underteckna uppropet är att stå på den normaliserade sidan av en linje som dragits upp under femtio år. Att länka till Neuding är att avvika från den. Bara det ena utlöser konsekvenser.
Det är inte en tillfällighet. Det är vad ett paradigm ser ut som inifrån: en asymmetri som inte uppfattas som asymmetri, eftersom en av sidorna har definierat vad som räknas som neutral mark.
Paradigmskiftet
Tomas Eneroth skriver på Facebook att de organisationer som nu drabbas “slåss för mänskliga rättigheter och demokrati, ofta i länder med auktoritära regeringar.” Det kan stämma om enskilda medarbetare och enskilda projekt. Det är dock inte en beskrivning som håller för systemet som helhet.
Ett system där en statsfinansierad institution stängs av ett auktoritärt Egypten för alltför nära kontakter med Muslimska brödraskapet slåss inte i första hand för mänskliga rättigheter. Det har tappat bort sig självt — eller, möjligen, aldrig vetat var det stod.
Det som nu sker är inte enbart ett besparingsbeslut. Det är, om det förvaltas rätt, begynnelsen på ett paradigmskifte: bort från folkbildning som förlängd internationell rörelsearm och tillbaka mot folkbildning som kunskapsbaserad, transparent och förankrad i de syften staten faktiskt kan legitimera inför skattebetalarna.
Att Eneroth och Wallström är upprörda är förståeligt. De ärvde och byggde vidare på detta. Det var deras verk. Nu ser de det avvecklas av en regering vars utrikespolitiska tyngdpunkt inte längre låg i Alger 1969.
Det kan kallas ett paradigmskifte. Det kan också kallas en återgång till det normala. Att folkbildningen till slut kommer hem igen.
Vilket man väljer beror på vad man betraktar som normalläget för en stat som finansierar folkbildning med allmänna medel.
EXTRAMATERIAL
Denna artikel är en “spin-off” från materialet till min kommande uppföljare till “Islamismen i Sverige – Muslimska brödraskapet”. Uppföljaren är helt fristående även om det kommer finnas referenser. Därför kan även dessa “spin-offer” i form av artiklar publiceras med relevant källmaterial.
Planerad utgivning sommaren 2027.
Primärkällor och officiella handlingar
- Arbetet Västsvenska, december 1969: “(s)-grupp första Algeriet-gästerna.” Namnger delegationsmedlemmarna: Sten Andersson, Pierre Schori, Lars Sandberg, Carl-Eric Lundgren, Bosse Bergnéhr.
- Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, 18 december 1969 (TT-AFP): “Svensk (s)-delegation skall träffa Al Fatah.”
- Ds 1998:28, Sverker Åström och Charlotta Sparre på uppdrag av Pierre Schori. Utredning om dialoginstitut i Mellanöstern/Nordafrika. Riksdagens arkiv. Ledarsidorna: ledarsidorna.se/dialoginstitutet-schoris-bestallningsjobb/
- Slutresolution, Första internationella konferensen till stöd för det palestinska folket, Alger, 28 december 1969.
- ABF:s webbplats, arkiverad 27 december 1996 (Wayback Machine). Fem projektdokument.
- IFWEA:s revisionsgranskade finansrapport till generalkonferensen i Lima 2015.
- Folkbildningsrådets sammanfattande utvärderingsrapport 1993–1997. ISBN 91-88692-09-4.
- Palmecenter.se, “Rädda Palmecentret” och “Q&A nytt hårt slag från Sida” (mars 2026).
Sekundärkällor
- Frånstedt, Olof: Spionjägaren (2013). IB-rapport Andersson/Ponomarjov, Moskva 25 november 1965.
- Klein, Helle: Folkbildningens 90-tal (Bilda förlag, 2012). Bergnéhrs egna ord om uppdragen.
- Theutenberg, Bo: Dagbok från UD, vol. 3, kap. 48–49. Mitrokhinarkivet och Åström-ärendet.
- Bengtsson, Jesper & Andersson Alphonse, Berith (red.): 40 år av solidaritet — en antologi om arbetarrörelsens internationella arbete (Olof Palmes internationella centrum, 2018). ISBN 978-91-86317-13-3. AIC:s grundande 1978; Sten Anderssons ordförandeskap 1994–1999.
- Egyptson, Sameh: avhandling om Muslimska brödraskapet i Sverige (2026). Om Ibn Rushd och nätverkens förankring i svenska institutioner.
- Westerholm, Johan: “Vilket ABF ärver Tomas Eneroth?”, Ledarsidorna.se, 13 september 2025. Bekräftar triangeln Palmecentret–ABF–IFWEA som löpande samarbete. ledarsidorna.se/vilket-abf-arver-tomas-eneroth/
- Westerholm, Johan: “Surt på UD under en längre tid”, Ledarsidorna.se. Om Alexandriainstitutet och Weiderud-utnämningen.
- Stutzinsky, Hannah: “Därför är det rätt att dra in stödet till Palmecentret”, Timbro/Smedjan, 17 juni 2025.
- Carl Bildt om Sverker Åström, citerad i NT.se nekrolog 2012.
- Sveriges Radio/P1 Morgon, 11 mars 2026: Mårten Arndtzén petas från Kulturnytt. Peter O Nilsson, kulturchef SR, intervjuad.
- Tomas Eneroth, Facebook, 11 mars 2026.
Johan Westerholm
