Sverigedemokraternas Stockholmsförbannelse
Vilka motiv som driver Sverigedemokraterna till att försöka rädda kvar Liberalerna i riksdagen är inte helt självklara. Det primära målet, att försöka rädda det som räddas kan av regeringsunderlaget är en sak, men om målsättningen är att häva Stockholmsförbannelsen för partiet är det frågan om de vidtagna åtgärderna hjälper eller ens går hand i hand.
Grundorsaken till att Liberalerna och Sverigedemokraterna nu driver fram ”Sverigelöftet” är uppenbart valtaktisk. Liberalerna har länge befunnit sig farligt nära riksdagsspärren, och utsikterna för en ny mandatperiod har objektivt sett varit små. Genom att riva upp sin sista ”röda linje” mot SD hoppas partiet rädda både regeringsunderlaget och sin egen riksdagsrepresentation.
Förhandlingarna har enligt källor till Aftonbladet förts i en snäv krets: gymnasieminister Lotta Edholm (L), SD:s vice partiledare Henrik Vinge och statssekreterare Adam Alfredsson (hos partiledaren Simona Mohamsson, L). Gruppen ska ha träffats intensivt under den senaste veckan.
Även samtal med MED – Häv Stockholmsförbannelsen
Det är inte bara Liberalerna som Henrik Vinge har förhandlat med. Tidigare har tidningen ETC avslöjat diskussioner om ett valtekniskt samarbete mellan SD och Medborgerlig Samling (MED) inför valet 2026. Det är okänt om samtalen fortfarande pågår.
För MED skulle vinsterna vara tydliga: med minimal egen insats kunna rida på SD:s framgångsvåg och placera egna kandidater på SD:s valsedlar – potentiellt med riksdagsplatser som följd. För SD är nyttan mer oklar. Ett samarbete riskerar att ”luftlandsätta” MED-företrädare på valbara platser, vilket kan leda till missnöje bland partilojala långvägare inom partiet som petas ner.
De erfarenheter som SD har med “luftlandsatta” externt rekryterade kandidater som går före kvalitetssäkrade långvägare är inte heller enkom positiva. De senaste exemplen med Katja Nyberg och Elsa Widding kan tjäna som exempel där partilojalitet och hårt arbete fick stå tillbaka för kandidater som senare inte höll för kvalitetsmåttet. Hur partiet ska hantera “insprängda” kandidater och riksdagsledamöter som inte ens är medlemmar i partiet som inte lever upp till avtalade förväntningar är därmed en inte helt oväsentlig riskfaktor. Men en risk som Vinge tyckts vara beredd att ta.
Båda förhandlingsspåren – med L och med MED – tycks dock drivas av samma underliggande motiv: att bryta SD:s svaga ställning i Stockholm. Att bryta Stockholmsförbannelsen. Huvudstaden har länge varit partiets stora svarta hål.
I riksdagsvalet 2022 fick SD endast 10,67 % i Stockholms stad – betydligt lägre än rikssnittet på 20,54 %. I valkretsen Stockholms län (exklusive staden) låg siffran på 17,55 % – bättre, men fortfarande under riksgenomsnittet.
För Liberalerna är läget det omvända. Partiet hade relativt starka siffror i Stockholm: 6,87 % i staden och 5,95 % i regionen. Men stödet är starkt kopplat till lokala profiler som oppositionsrådet Jan Jönsson, som är öppet fientlig till allt samarbete med SD. Det gör det svårt att omvandla L-väljare till stöd för hela Tidö-underlaget.
MED som potentiell bro till stockholmsväljare
MED beskrivs ibland spetsigt som ”Sverigedemokrater – fast lite för fina för att vara SD”. Partiet saknar SD:s historiska kopplingar till vit makt-miljön och profilerar sig som ett tydligare borgerligt alternativ med starkt restriktiv migrationspolitik.
Sakpolitiskt är de exempelvis mer explicita motståndare till skärpningen av vapenlagstiftningen kring halvautomatiska vapen med ”Rambo-utseende”. En reform som SD fått omfattande kritik för av de egna medlemmarna och som ska ha tillskrivits Vinge i hans ambition att “Stockholms-anpassa” partiet.
I valet 2022 fick MED 0,20 % nationellt (12 882 röster) och hamnade långt under spärren. Men i relativa termer är partiet ett storstadsparti: 0,29 % i Stockholms stad och 0,27 % i Region Stockholm.
Det är just dessa röster SD vill åt. Ett valtekniskt samarbete skulle kunna kanaliseras till att stärka SD i huvudstaden – och på sikt bryta den så kallade Stockholmsförbannelsen.
Kommer det att fungera?
För en utomstående kan det verka svårt att se den röda tråden i SD:s olika förhandlingsmanövrar med marginaliserade partier som L och MED. Men för Henrik Vinge, som klivit fram som en av partiets huvudstrateger, handlar det om ett enda mål: att hitta vägar att vinna över Stockholmsväljare.
Problemet är och förblir dock grundläggande. Stockholms väljare är i grunden mer liberala än SD:s kärnväljare. Inga avtal med krisande Liberaler eller luftlandsatta MED-politiker lär ändra på det. Utan att genomföra en genuin positionsförflyttning riskerar strategin att bli ett skott i luften.



























































































