En dag på Kulturdepartementet
I dagens artikel redogörs för ett fiktivt möte mellan två personer på Kulturdepartementet. Personerna är med några undantag uppdiktade, likaså dialogen och händelseförloppen. Alla likheter eller sammanträffanden med personer eller händelser i verkliga livet är helt och hållet slumpartade.
Kulturminister Jannike Gustavsson är sen till mötet. På hennes tjänsterum sitter sedan tio minuter public service-bolagets VD Callis Bönke och trummar med fingrarna på bordsskivan allt mer irriterad. Om ministern blir ytterliggare försenad så riskerar VD:n att missa sin tid med den personlige tränaren i Grand Hotels gym, Stockholms i särklass dyraste gym och spa. Dit går alla som är något. Oavsett om de sedan ska träna eller inte.
”Hej Callis, ursäkta att jag är sen men du vet, när Magda har gått med på att sätta sig ner och lyssna på mina behov om hur vi ska runda regeringsformens bestämmelser och demokratikriterierna som vi lovat oppositionen så måste jag ta det tillfället. Du anar inte hur arga och jobbiga de där religiösa knallkorkarna i Tro och Solidaritet kan bli, för att inte tala om ärkebiskopens hela hejaklack”.
”Jotack Jannike, jag har min beskärda del av dom på Människor och Tro. Helt vettlösa fanatiker. Allihop. Men ändå ganska charrmiga och lätta att manipulera när man lärt sig vad de ”tänder” eller går igång på. Ganska roande bitvis”.
”Vad var det vi skulle prata om förresten? Hörde något om att du blivit kallad till Försvarsutskottet. Udda, Peter på Försvar ska inte tassa in på mina områden, inte heller Försvarsutskottet, och det vet dom om.
”Äh, det är den där funktionen som heter VMA, Viktigt meddelande till allmänheten, som gått snett. Tydligen ingår vi i totalförsvaret på något sätt. Jag har inte riktig koll, men jag har en exitstrategi klar för oss. Vi ger säkerhetschefen sparken imorgon helt enkelt”.
”Men….. hade inte hon nyss börjat”?
”Det är det som är själva poängen, Hennes jobb är att tidigt identifiera och åtgärda denna typ av problem, brister och tillkortakommanden. Eftersom hon inte upptäcklte detta sin första dag på jobbet när hon tillträdde tjänsten så visar hon sig vara direkt olämplig. Vi ska även se till att stämma rekryteringsbolaget för att inte levererat efterfrågad tjänst”.
”Ok, tror du att det fungerar så gör det väl det. Du har aldrig haft fel förut”.
”Det är jag väl medveten om. Och på samma sätt har vi hittat en lösning på problemet med felöversättnignarna på den internationella redaktionen. Jag kommer skicka Filip Fartenbuch till Somalia ett halvår för att nödtorftigt lära sig somaliska och sen får han bli redaktionschef där. Är det något han kan är det att låtsas kunna saker. Ingen kan killgissa som han och få det att låta trovärdigt. Han blir perfekt”.
”Ja – det kan jag hålla med dig om, men jag har en fråga. Intervjun med dig i Studio Ett, där du skyllde allt på Dagens Nyheter, blev den så lyckad egentligen? Chefredaktören hade ju inte fått komma till studion alls. Det är ju ett avsteg från det etiska publicistiska regelverket, ser inte det illa ut?”
”Inte alls, jag satte min fokusgrupp att analysera intervjun och de gav mig alla högsta betyg”.
”Och din fokusgrupp är……?”
”Direktionen. Den är representativ för mina uppdragsgivare”.
”Men det finns ju inte en enda person i direktionen som inte är etnisk svensk medelålders”?
”Precis. Alla är etniska svenskar och de delar alla egenskaperna av att vara politiskt nervösa, en vilja att vara till lags, konflikträdda och inte minst är alla politiskt korrekta. Trendkänsliga. Precis som våra uppdragsgivare. Riksdag och regering. En perfekt spegel. Jag har handplockat dom själv”.
”Och det funkar tror du”?
”Jag sitter ju kvar, det är kvitto nog. Trots det där dravlet om att vi skulle hittat på citat åt en partiledare och trots att en medarbetare ertappades med en relation till en terrrormisstänkt som hon var satt att granska”.
”Jahadu, nå – vi säger väl så. Är vi klara nu”?
”Nej, jag har två saker till. Dels så skickade jag ett sms till dig när du satt och pratade med statsministern om vad du ska säga till pressen om mig fram tills utfrågningen i Riksdagen. Det är det gamla vanliga, att du har fullt förtroende för mitt sätt att lösa en av Sveriges viktigaste arbetsuppgifter, att jag gör det med fast hand och är en av Sveriges absolut kunnigaste på medieområdet i bredare termer. Att jag är en avgörande kugge i statens maskineri. Det är bra om du kikar igenom det redan nu så du inte stakar dig i kommande intervjuer.
Sedan har ju inflationen dragit iväg så jag vill tidigarelägga årets revision av min lön. Men det fattar inte den där dvärgen till styrelseordförande så där kan du göra en insats. Peta på honom och fixa det. En löneförhöjning på 15 procent ska kunna täcka för de förluster jag gör i år. Om den blir retroaktiv från årsskiftet vill säga. Tjugo procent kan se lite väl illa ut så vi går försiktigt fram tycker jag. I ett första steg”.
”Något mer? Hur har vi det med de s.k alternativa medierna? Jag vet att jag själv, Ann på UD och Mogge på Justitie är rätt trötta på dom. De blir allt bättre på att granska och få genomslag”.
”Ja – där kan Mogge göra något åt det. Mats fixade ju till det där med statsbidragen i sin senaste mediestödsutredning och att de i framtiden inte ska få någon finansiering för sin rapportering av ”icke godtagbara nyheter”.
Mogge var ju även på god väg att lyckas täppa till truten på Flam och Westerholm för några år sedan med ”Lagen om utlandsspionage” men det sket sig efter att den där debile Funcke, med stöd från en gapig nät-opinon med Westerholm i spetsen tvingades dra tillbaka förslaget. Och Ganman ska vi inte prata om vilken huvudvärk han är för oss.
Han sitter med erfarenhet hur vi fungerar och vår smala lycka är hans temprament. Han har för bråttom men på sikt måste vi göra något åt honom”.
”Jag håller med. Jag ska se vad jag kan göra på kräftskivan på Harpsund i år”.
”Bra. Föresten, ska du på familjen Bonvers sommarmingel på Manilla i helgen? Jag funderar på att försöka komma förbi. Inte för att det är så trevligt utan mer få koll på årets inbjudna. Vilka som har deras öra nu för tiden och vem som pratar med vem”.
”Jag hade inte tänkt det, men när du säger det på det sättet så inser jag att det kan vara en god idé. Jag är inte nöjd alls med hur familjen Bonver styr sina tidningar – ja, du är ju indragen i det nu. När det gällde förra talmannen gjorde de ett bra arbete med att få bort honom från alla farliga positioner med sina påhitt om sexuella trakasserier men det här med dig, och avslöjandet om Transportstyrelsen tidigare, visar ju bara på hur opålitliga dom är. Anders var ju tvungen att avgå men som tur är han tillbaka nu.
Kan nog ändå vara värt ett besök, ska se om jag får in det i kalendern. Men även jag har ju ett liv”.
”Jaja, vi får se. Men jag kommer inte stanna en längre stund. Mer för att markera min position. Och du, nu måste jag rusa. Giorgio väntar på mig i Spa´t och glöm inte det där med dina uttalanden som jag skickade till dig. Och lönen, se till att lönen höjs retroaktivt.”
”Då säger vi så, ha det så bra på Grand och så kanske vi ses i helgen på Manilla”.
”Hejhej”.
”Ciao”.
Alla personer med några undantag, relationer och händelser samt samtalet i sig som redogörs för i artikeln är uppdiktade. Dialogen har aldrig ägt rum. Alla eventuella sammanträffanden med verkligheten är en slump.
Gillar du det vi gör? Gillar du formatet "grävande opinionsjournalistik"?
Gillar du faktabaserade artiklar som denna? Som fokuserar på sakfrågor istället för att dränka åsikter och journalistik i känslosås?
Till skillnad från många traditionella medier och även en rad alternativa medier tar Ledarsidorna.se inte emot presstöd av principiella skäl. Det går inte att ta emot något om du är motståndare till det.
Det betyder att vi finansieras av de som läser oss och ser ett värde i det vi gör.
Om du vill hjälpa oss att fortsätta, bli PLUS-medlem och få samtidigt tillgång till hela artikelarkivet, inte sällan med unikt källmaterial.
Johan Westerholm
