ABF – Från folkbildning till ohejdad radikalisering
När Omar Mustafa 2013 tvingades välja mellan sin roll som ordförande för Muslimska brödraskapets huvudsakliga paraplyorganisation i Sverige, Islamiska Förbundet i Sverige, och Socialdemokraterna utlöstes en våg av händelser som idag tydliggör studieförbundet ABF:s nya roll och funktion. Organisationen har gått från att bedriva folkbildning för arbetarrörelsen till att bli en arena för ohejdad radikal politisk aktivism.
Den 5 juni 2013 publicerade Arbetarnas Bildningsförbund ett dokument under rubriken ”Studiematerial om en debatt i april 2013”. Det var en samling texter om Omar Mustafas avgång ur Socialdemokraternas partistyrelse sju veckor tidigare.
Bland kontaktpersonerna på ABF:s hemsida fanns Peter Gustavsson, då kulturpolitiskt ansvarig på ABF:s förbundsexpedition. Idag skriver Gustavsson om demokratiurholkning, högerradikalt uppsving och ”bisarra hatfester”. Det är värt att gå tillbaka till studiematerialet och fråga vad ABF egentligen distribuerade när han själv satt på posten.
I. Vad ABF brukade publicera
Arbetarnas Bildningsförbund är formellt opartiskt. Folkbildningens hela legitimitet vilar på principen att studiematerial ska ge underlag för fri åsiktsbildning, inte ersätta den. ABF:s katalog 2012–2013 bestod av material om arbetsmiljö, kulturhistoria, demokrati, ekonomisk historia, jämställdhet, miljö – av tematiska studieformat där flera perspektiv presenterades parallellt.
Studiematerialet om Omar Mustafa-debatten passar inte in i den profilen.
Materialet, daterat 5 juni 2013 och sammanställt av Lars G Linder och Ulf Carmesund för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, innehåller fem texter:
- Peter Weideruds debattartikel i DN den 16 april (”Omar Mustafa bedöms med annan måttstock än vi andra”),
- Ulf Bjerelds blogginlägg från den 14 april (”Källkritisk kollaps”), Mustafas eget uttalande ”Rasismen kan aldrig legitimeras”,
- Ett upprop från föreningen Hjärta undertecknat av Anna Ardin och Lovisa Andersson samt
- Ulf Carmesunds åttasidiga analys ”Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen och fick gå”. Det är samtliga fem texter från en och samma sida i en intern partikonflikt.
Inte en text från Stiftelsen Expos granskning. Inte en från Svenska kommittén mot antisemitism, vars ordförande Willy Silberstein var den ursprunglige kritikern. Inte en från Veronica Palm, Mona Sahlin eller Stefan Löfven, vars positioner hade utlöst avgången. Inte en från någon av de socialdemokratiska riksdagsledamöter som krävt avgång.
Det är inte ett studiematerial. Det är en aktstycke-samling från en sida i en pågående konflikt, distribuerad med ABF:s sigill.
II. Vad analysen säger om motståndarna
Carmesunds långa avslutande text är den mest utbyggda. Den anklagar Mona Sahlin för att ”utan grund” ha hävdat att Mustafa fällt antisemitiska uttalanden, kallar svenska medier för ”kollektiv källkritisk kollaps”, anklagar Kvällspostens Peter J Olsson för att använda ”rasistiska stereotyper”, hävdar att riksdagsledamoten Carina Hägg använder ”extremism vi skrämmer oss med” som skrämselargument, och anklagar landstingsrådet Vivianne Macdisi (S) för att inte ha gjort källkritik.
Stefan Löfven beskylls för ”bristande omdöme” och för att ”polarisera Sverige på ett sätt som för oss tillbaka till 1920-talet”. Den övergripande tesen formuleras klartextat: ”Det gamla Sverige låser ute Det nya Sverige.”
Weideruds inledningstext driver samma linje med fler nyanser. Mustafas kritiker har, enligt Weiderud, en ”provinsialism i både tid, rum och sammanhang”. Partiet har ”hamnat i en situation där vi som parti behöver be Sveriges praktiserande muslimer om ursäkt”. Hjärta-uppropet kräver att ”Expressen och andra medier ber om ursäkt för det drev de drivit och för alla de lögner de publicerat”. Bjereld konstaterar att den ”kritikstorm” som följde Expos ursprungliga granskning hade ”djupt obehagliga strömningar”.
Vad Hjärta kallar ”drev” och Bjereld ”kritikstorm” var Stiftelsen Expos publicerade granskning, daterad 8 april 2013, av föreläsare som Islamiska Förbundet i Sverige under Mustafas tid som ordförande bjudit in:
Yvonne Ridley, Azzam Tamimi, Salah Sultan och Ragheb Elsergany. Namngivna individer med dokumenterade uttalanden i andra sammanhang. Granskningen följde av ett pågående journalistiskt arbete från Expo om islamistiska nätverk i Sverige som pågått sedan tidigt 2000-tal. Svenska kommittén mot antisemitism, en av Sveriges äldsta civilsamhällesorganisationer mot rasism, anslöt sig till granskningen via Willy Silberstein.
Det är detta arbete som ABF distribuerar texter om utan att ge granskarna en egen röst i materialet. Det är inte studiematerial. Det är partsinlagor i en pågående konflikt, distribuerade av ABF utan motpart.
III. Hur det blev möjligt
För att förstå hur ett opartiskt studieförbund kunde publicera en partsinlaga från ett av sina medlemsförbund måste man tillbaka till ABF:s idéprogramsarbete under 00-talet. ABF:s tidigare idéprogram, antaget av förbundsstämman våren 2006, bar titeln ”Gör en annan värld möjlig”. I ABFs verksamhetsberättelse 2006, under rubriken ”Radikal — ABF ska vara en omtumlande mötesplats” (abf.se, arkiverad i Wayback Machine 12 juli 2007), bekräftar förbundsordföranden Karl-Petter Thorwaldsson titelns ursprung:
”Idéprogrammets ambition är hög, att förändra världen. Namnet kommer ur budskapet ’En annan värld är möjlig’ som den globala rättviserörelsen sprider genom World Social Forum. ABF har formulerat devisen som en direkt uppmaning.”
Det är ABFs förbundsordförande som i eget organ bekräftar att titeln är en politisk vokabulärimport från World Social Forum — inte en neutral folkbildningsformulering, utan ett ställningstagande för en specifik internationell rörelse. Året efter, januari 2007, skickade ABF en delegation om hundra personer till WSF i Nairobi och arrangerade där två egna seminarier under idéprogrammets paroll.
Programmet reviderades och en ny version fastställdes av förbundsstämman 2009. Texten skrevs av Johan Sjölander, då kulturpolitiskt ansvarig på ABF:s förbundsexpedition, idag verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden — den tankesmedja som ägs gemensamt av Socialdemokraterna, LO och ABF. 2009-programmet inleds med en definitiv självbeskrivning:
”Arbetarnas Bildningsförbund är en radikal idérörelse och en bred folkbildningsorganisation.”
Programmet tillägger att ABF ”bär med stolthet en radikal folkbildnings- och folkrörelsetradition” och att organisationens grundläggande uppdrag är ”alla människors frigörelse — både individuellt och kollektivt”. Det är inte ett dokument som hänvisar till lika rätt till bildning. Det är en politisk plattform.
I jubileumsboken om idéprogrammets 00-tal (utgiven av ABF runt 2010–2011) återges Peter Gustavsson, då efterträdare till Sjölander som kulturpolitiskt ansvarig på förbundsexpeditionen, med en formulering som sammanfattar programmens institutionella konsekvens:
”ABF har gått från att vara en organisation väldigt mycket styrd av statsbidragen, till att bli en organisation som styrs av idéprogrammet.”
Gustavsson menade det som ett framgångsrecept. Strukturellt beskrev han övergången från en redovisningsbar logik till en åsiktsförenlighetslogik. Statsbidragens frågor är konkreta: vad sker i lokalen, vilka deltar, hur ska det redovisas.
Idéprogrammets fråga är annorlunda: är åsikterna förenliga med en ”radikal idérörelse” och ”de nya sociala rörelserna” — det vill säga den globala rättviserörelse Thorwaldsson själv namngivit som titelns ursprung? Det är en fråga som inte har ett objektivt svar och som överlåts åt den kulturpolitiskt ansvarige att tolka.
Befattningens kontinuitet är anmärkningsvärd. Sjölander formulerade programmet 2009 och gick vidare till verksamhetschefsposten på Tankesmedjan Tiden. Gustavsson satt på samma befattning 2013 när Mustafa-studiematerialet publicerades, och har senare gått vidare till redaktörsskapet för Tidningen Rörelsen.
Två efterträdare på samma post, två linjer ut i den socialdemokratiska opinionsbildningens infrastruktur. Att studiematerialet 2013 passerar in i ABF:s utbud följer inte ur en avvikelse från idéprogrammet. Det följer ur idéprogrammet i konsekvent tillämpning — sannolikt också i full överensstämmelse med vad Sjölander skrev fyra år tidigare och vad Gustavsson sammanfattade i Bengtsson-bokens kapitel om förändringen.
IV. Den andra delen av folkbildningssatsningen
Studiematerialet är en av två produkter som ABF och Socialdemokrater för Tro och Solidarietet lanserade som svar på Mustafa-affären. Den andra var folkbildningssatsningen ”Samhälle, religion och rasism”, presenterad på sidan abf.se/trosolidaritet med Carmesund och Gustavsson som angivna kontaktpersoner.
Den första föreläsningen i serien hölls av Mohammad Fazlhashemi, professor vid Uppsala universitet. Innehållet, enligt ABF:s egen presentation: föreläsningen ”visar på strukturella likheter mellan antisemitismen på 1900-talets början och islamofobi i vår tid”.
Det är en analytisk symmetri som är slående. Stiftelsen Expos och Svenska kommittén mot antisemitisms ursprungliga kritik mot Omar Mustafa byggde på en konkret iakttagelse:
Islamiska Förbundet i Sverige hade som ordinarie inslag i sitt program bjudit in talare – Yvonne Ridley, Azzam Tamimi, Salah Sultan, Ragheb Elsergany – som i andra sammanhang fällt antisemitiska eller homofoba uttalanden. Den socialdemokratiska traditionen hade tidigare haft en lång och dokumenterad historia av att betrakta sådana inbjudningar som problematiska oavsett vem som står bakom inbjudan.
Fazlhashemis föreläsning – via ABF:s officiella videoplattform abfplay.se – överför denna granskning till en strukturell parallell med 1900-talets antisemitism. Den som granskat IFiS:s inbjudningspolitik likställs analytiskt med en antisemit. Det är en analytisk operation som i gymnasieundervisning skulle markeras med röd penna.
V. Vad Gustavsson säger idag
Peter Gustavsson är fortfarande en aktiv opinionsbildare. Han är initiativtagare till och redaktör för Tidningen Rörelsen, som han startade tillsammans med Veronica Palm i oktober 2021. Han skriver ledarartiklar i Aftonbladet, Arbetarbladet, Dagens Arena och Dala-Demokraten. I september 2024 publicerade Verbal förlag hans bok ”Angreppet – Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati”.
I en text på Substack publicerad första gången i Tidningen Rörelsen 6 juni 2023, återpublicerad i juni 2025, skriver Gustavsson om regeringen som ”vill göra det svårare att bli svensk medborgare”. Han konstaterar att ”ju fler som lämnar landet, desto gladare blir Sverigedemokraterna”. Han kallar debattören Joakim Lamottes uppmärksammade studentvideo för ”en bisarr hatfest”. Han talar om ”det högerradikala uppsvinget”.
Det är en retorik som mäter motståndarens beteende mot folkbildningens normer för anständig debatt: principen om saklig framställning, om att låta motståndarens röst bäras, om att inte använda kollektiviserande begrepp som ”hatfest” om individers ställningstaganden. Det är en retorik som gör anspråk på att den moraliska måttstocken är öppen och tillämplig på alla.
VI. Måttstocken
Frågan blir då vad som hände med samma måttstock 2013. Var ABF:s distribution av en STS-partsinlaga som studiematerial saklig? Var Carmesunds anklagelser mot Mona Sahlin, Vivianne Macdisi, Carina Hägg, Stefan Löfven och svenska medier exempel på den principiella saklighet som folkbildningen ska företräda? Var Fazlhashemis likställande av Expos granskning med 1900-talets antisemitism det ”sakliga underlag för fri åsiktsbildning” som ABF:s grundstadgar talar om?
Och, mer specifikt: är det förenligt med ”arbetarrörelsens värderingar” – för att använda Gustavssons egen idéprogramsformulering – att en organisation, vars huvudaktivitet under flera decennier varit att bjuda in talare med dokumenterad antisemitisk profil, försvaras av folkbildningens centralförbund med argumentet att kritiken mot detta motsvarar 1900-talets antisemitism?
Mellan ABF:s 5 juni-publicering 2013 och Tidningen Rörelsens publiceringar idag har Gustavsson byggt ett författarskap som ställer höga krav på motståndarens omdöme och saklighet. Det är inga oresonliga krav. De rimmar med folkbildningens egna grundprinciper.
Frågan är bara varför samma krav inte skulle gälla när det är ABF som distribuerar och STS som skriver. Den frågan kvarstår, primärt belagd på Wayback Machine, sedan 5 juni 2013.
Det gör den fortfarande den 1 maj 2026.
Källförteckning
- ABF/Socialdemokrater för Tro och Solidaritet: ”Studiematerial om en debatt i april 2013. Omar Mustafa har tvingats lämna socialdemokraternas partistyrelse”, sammanställt 5 juni 2013 av Lars G Linder och Ulf Carmesund, distribuerat via ABF:s webbutik. PDF arkiverad Wayback Machine 7 april 2017:
web.archive.org/web/20170407113218/http://www.abf.se/Global/Studiematerial/Omar%20Mustafa-debatten-studiemtr%205%20juni.pdf
- ABF: sidan ”Samhälle, religion och rasism”, abf.se/trosolidaritet, ”Senast ändrad 20 maj 2014”. Arkiverad Wayback Machine 27 augusti 2016. Kontaktpersoner: Ulf Carmesund (STS), Peter Gustavsson (ABF). Föreläsning: Mohammad Fazlhashemi, ”Islamofobi och antisemitism”, abfplay.se/Video/Player/1884/.
- Per Bengtsson B: Folkbildningens 00-tal: ABFs idéprogram, ABF (utgiven ca 2010–2011 om idéprogrammet ”Gör en annan värld möjlig” antaget av ABF:s förbundsstämma 2006). Citat ur intervju med Peter Gustavsson, kulturpolitiskt ansvarig på ABF.
- Gustavsson, Peter: Angreppet – Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati, Verbal förlag, september 2024.Gustavsson, Peter: ”Jag är född den sjätte juni”, Tidningen Rörelsen 6 juni 2023, återpublicerad 6 juni 2025:
tidningenrorelsen.se/p/jag-ar-fodd-den-sjatte-juni
- Gustavssons aktuella roller: redaktör Tidningen Rörelsen (start oktober 2021 med Veronica Palm); ledarskribent Aftonbladet, Arbetarbladet, Dagens Arena, Dala-Demokraten; ordförande Uppsala arbetarekommun 2016–2019. Källa:
petergustavsson.seoch Wikipedia.
- Stiftelsen Expo: ”Vad har du för dig, Omar Mustafa?”, april 2013. Svenska kommittén mot antisemitism: ”Mustafaaffären”, juni 2013, skma.se.































































































