Författar- och satirikerduon Aron Flam och Jens Ganman har publicerat något som kan kallas för en kombinerad granskning och opinionsbildande bok i form av “Älskade Public Service”. Jag visste, eller anade att det var illa ställt med de offentligt ägda Public Service-företagen ur flera perspektiv. Det visar sig att jag haft fel i flera år. Det är på alla avgörande punkter som duon granskat och tar upp väsentligt värre än jag någonsin kunde föreställa mig.

“Älskade Public Service” (Samizdat 2022) är nu lagd till referensbibilioteket. Vad syftet var med Aron Flams och Jens Ganmans granskning eller publicering av sina erfarenheter av Sveriges Radio och Sveriges Television är något oklart inledningsvis, men om syftet var att skapa ett kunskapsunderlag för mig var ett av dom så har de lyckats. De har även lyckats presentera en skattefinansierad verklighet som finansiärerna, skattebetalarna, i vars tjänst som verksamheten skall verkaför har väldigt lite med just verkligheten att göra. Eller de behov och krav som allmänheten rimligtvis bör kunna ställa på en gemensamt finansierad verksamhet.

Eller det som borde vara Public Service mening och uppdrag – Att stå i allmänhetens och det allmännas tjänst. Men detta har de som är anställda i verksamheten få, eller inga, begrepp om.

Läsaren får inblick i och i mitt fall förståelse för en verksamhet som inte var så illa som i varje fall jag befarade. På fel sätt visar det sig. Verkligheten på Public Service företagen, som ska arbeta med samhällets bästa för ögonen, är i alla enskilda perspektiv som duon belyser avsevärt mycket värre.

Relaterat: Så spelar Sveriges Radio på Muslimska brödraskapets villkor

Såväl Flam som Ganman, bägge med erfarenheter från insidan, bidrar med sina erfarenheter. Bara det bidrag Flam ger genom sin genomgång av den formella ägarstrukturen borde få varje demokratiskt sinnad person och väljare att reagera instinktivt med att byta kanal och förlita sig på andra källor än de som bygger Sveriges Radios och Sveriges Televisions narrativ. 

Det finns naturligtvis undantag från detta men Ganmans presentation av SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén, som på fullt allvar hävdat att utrikesnyheter inte nödvändigtvis behöver rapporteras neutralt, visar sig vara mer av en regel än ett undantag.

Och ett angreppssätt som går i arv för även om det inte ingår i Flams och Ganmans bok ser detta anslag ut att även gälla hennes son, Edgar Mannheimer, i lika hög utsträckning som är verksam vid SR:s programformat ”Människor och Tro”. Där har jag en egen bestämd uppfattning som ansluter sig till Flam et Ganman.

Till och med så att denna tendens kan förstärkas över generationsväxlingarna.

Mor och son Uddéns rapportering om bland annat det Muslimska brödraskapet skiljer sig i grunden från alla andra internationella mediehus och presenteras på sin höjd som ”en social rörelse” medans tyska och franska medier beskriver nätverksorganisationen mer rättvisande. Som ett bitvis våldsbejakande islamistiskt kluster. Med en radikaliseringsmiljö som innebär en rekryteringsmiljö för terrororganisationen Islamiska Staten.

Edgar Mannheimer:s prestation i ”Människor och Tro” den 28 januari 2021 var så pass svag att SR själva såg sig föranledda att inte bara göra en rättelse efter att en del av felaktigheterna uppmärksammats på Twitter av lyssnare utan även spela in och klippa in denna rättelse i programmet på ett sådant sätt att det krävs en viss uppmärksamhet från lyssnaren att förstå att programmet redigerats i efterhand.

Det vill säga, ett oförvanskat orginalinslag finns inte längre kvar efter att Sveriges Radio istället redigerat om programmet i efterhand.

Ett annat sätt att uttrycka detta i andra sammanhang är historierevisionism. Inom akademin går den formen av agerande att lägga tillrätta i efterhand under termen oredlighet i forskning,

Relaterat: Därför anmäls Sveriges Radios program “Människor och Tro”

Överlag är den 259 sidor tjocka boken lätläst och behöver inte nödvändigtvis omfatta mer. Just nu. Men ”Älskade Public Service” öppnar för en uppföljare som mer går på djupet på vilka som egentligen skapar denna klaustrofobiska och bitvis paranoida samt starkt ideologiskt sektpräglade arbetsplats.

Idag finns en villfarelse att huvuddelen av svenska journalister har en formell journalistutbildning vid JMK och JMG vid Stockholms- respektive Göteborgs universitet. Grundutbildningen är på tre år och leder till en kandidatexamen och kan byggas ut till en Masterexamen efter ytterligare två år.

De som går igenom dessa två längre utbildningar återfinns dock endast undantagsvis inom media utan är eftertraktade medarbetare i näringslivet eller i olika internationella organ som kommunikatörer. Och då journalist inte är en skyddad titel så öppnar det för många andra att agera som utbildare. 

En stor anordnare av journalsitutbildningar är de rörelsedrivna folkhögskolorna. Kaggeholms folkhögskola, som drivs av Pingstkyrkan som huvudman har en specialistkurs för blivande journalister om hur en journalist skall få in det religiösa perspektivet i nyhetsrapporteringen. 

Ett annat exempel på folkhögskola med en journalistutbildning är Södra Vätterbygdens folkhögskola med Equmeniakyrkan som huvudman. I Equmeniakyrkan är bland annat diakonen och doktoranden Anna Ardin verksam. Ardin har fört fram ett behov av att Svenska kyrkan låter profetförklara klimataktivisten Greta Thunberg. 

Vid Södra Vätterbygdens folkhögskola är en annan namnkunnig församlingsmedlem aktiv som lärare inom bland annat journalistik. Det tidigare språkröret för Grön Ungdom, Miljöpartiet de Grönas språkrör samt utbildningsminister Gustav Fridolin.

Södra Vätterbygdens folkhögskola utbildar även observatörer och ledsagare till Västbanken i samarbete med International Solidarity Movement, ISM. Denna rörelse är inte direkt känd utanför aktivistkretsar men har dokumenterade band med den antisemitiska BDS-rörelsen samt det Muslimska brödraskapet.

Relaterat: Islamism under falsk flagg på Sveriges Radio

Det som förenar de folkhögskoleutbildade journalisterna är att de saknar delmoment som JMG respektive JMK-journalister läser redan på den treåriga grundutbildningen. Ämnena  statistik och källkritik har i flera fall strukits från utbildningen. Kunskaper i ämnen som för en normal journalist och reporter är det som  präglar kvaliteten på det som ska levereras till läsare och lyssnare. .

Med andra ord, duon kan mycket väl visa sig vara de bäst skickade att fördjupa granskningen av det Public Service som konsekvent vägrar låta sig granskas av någon annan än de själva. Och lika konsekvent ställer sig oförstående inför av vad begreppet Public Service egentligen betyder; I allmänhetens tjänst.

Flams och Ganmans ”Älskade Public Service” är ett viktigt bidrag till förståelsen av Public Service. Boken har fler förtjänster och användningsområden. Den fungerar som såväl folkbildnings-, upplysnings- samt referensmaterial. Och inte minst: 

En insikt att det inte är så illa som vi tror. Det är väsentligt värre.

I mitt eget fall har jag fått en ökad förståelse som gick över till den slutliga insikten att dagens Public Service sannolikt är bortom all räddning. Skall något av detta nödvändigtvis räddas måste dagens organisation rivas upp med rötterna, organisationen tömmas på huvuddelen av de anställda samt den fysiska infrastrukturen, byggnaderna på Gärdet i Stockholm, rivas. 

I sin helhet jämnas med marken.