Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof, kommer att delges misstanke om hets mot folkgrupp. Detta efter att han, enligt egen uppgift delat två stycken satirteckningar på X. Delningarna har skett utan annan kontext än själva avsändaren, Richard Jomshof. Skulle åklagaren välja att driva frågan till åtal är det inte helt oproblematiskt menar Edward Nordén.

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof, tillika ordförande i riksdagens justitieutskott, kommer att delges misstanke om hets mot folkgrupp. Detta efter att han, enligt egen uppgift, delat två stycken satirteckningar på X. Delningarna har skett utan annan kontext än själva avsändaren, Richard Jomshof.

Båda satirteckningarna är skapade av den kända indiska satirikern Manoj Kureel. Den ena teckningen beskriver den hätska situationen med Frankrikes upplopp – där majoriteten antogs ha något slags bakgrund eller rötter i muslimska länder. 

Den andra satirteckningen utgår ifrån så kallade grooming-gangs i Storbritannien där brittiska flickor utsattes för våldtäkter av män med rötter från framförallt Pakistan. 

Satir från en indisk kontext

Många av Kureels mest spridda satirbildar rörande islam och Europa handlar om att Europa tagit in flyktingar från muslimska länder där våldsdåd av muslimer följt i dess spår. Det är grovt avbildat. Det är satir.  Den grundläggande idén med satir är dock att på ett humoristiskt sätt visar på ett missförhållande.  Vill man genom satir avbilda dessa reella missförhållandena blir det inte nödvändigtvis vackert, anständigt och politiskt korrekt.

Satir är ett erkänt och kraftfullt litterärt verktyg som använder humor, ironi, överdrifter, olika jämförelser eller något slags förlöjligande för att peka på missförhållanden eller känsliga situationer i samhället eller belysa kulturella normer. Det går alldeles utmärkt att även kritisera andra normer än de egna. Ett sätt att kritisera och avslöja brister i idéer, individer och grupper av människor med viss humor. Alla har sett eller hört talas om satir. 

Det kan vara tv-serien The Simpsons eller South Park, den franska tidningen Charlie Hebdo, George Orwells klassiska bok ”Djurfarmen” från 1945 eller svenske revyartisten Karl Gerhard som 1940 framförde sin antinazistiska satir ”Den ökända hästen från Troja” om Hitler. Få levande makthavare har gett upphov till så många satirbilder som Donald Trump.

Satir är sedan länge etablerat i Sverige där karikatyrer av politiker, kändisar, religiösa företrädare och kungligheter har figurerat i svenska tidningar under de senaste 250 åren. 

Den ingår vanligtvis i yttrandefriheten där vi svenskar får skämta om precis vad vi så önskar. Vi får skoja om Kungen, Statsminister Kristersson, Påven, Svenska Kyrkan, Richard Jomshof, Sverigedemokrater och naturligtvis även islam.

Så är det inte i alla länder förstås. De flesta länder har inte tillåtit sina medborgare att göra satir av kungligheter, politiker eller religiösa symboler. Men det har vi i Sverige. Det är gradvis utökat och befäst i vår grundlag. 

Rätten till kritiskt tänkande är universell

Vi har tagit oss rätten att använda satir till kritiskt tänkande, ifrågasätta förhållningssätt och vi får utmana och håna normer och föreställningar. Även andras, som sagt. Det är inte sällan använt för att starta en diskussion och debatt i besvärliga frågor. Det är ett självklart sätt att provocera fram ställningstaganden i en fri demokrati. Satir är en självklar del i ett fungerande, öppet samhälle som kan vädra sin konflikter genom pysventiler. 

Satir är ett verktyg för att granska och kritisera politiska ledare, myndigheter och andra maktstrukturer. Inte sällan på ett sätt som traditionell journalistik kanske inte kan. Genom att man överdriver eller skildrar makthavares brister på ett humoristiskt sätt kan satir uppmärksamma problem och skapa insikt hos allmänheten. På samma vis som hovnarren under medeltiden hade som funktion att inte bara underhålla utan ibland skoja fram “sanningar” som ingen annan vågade säga utan att bli halshuggen. 

År 2020, när den franska läraren Samuel Paty höll sin årliga lektion i yttrandefrihet – med exempel från islamistiska terrordåd mot satirtecknare – blev han sedermera just halshuggen av en muslimsk flykting från Tjetjenien.

Det är en besk sanning att ta in att islam – inkluderat muslimska minoriteter i Europa – har krockat hårt med vår europeiska tradition av satir. Inte när det gäller svenska eller europeiska politiker, judar, hinduer eller homosexuella. Utan när det gäller islam.

Hets mot folkgrupp – trubbigt verktyg

Lagstiftningen kring Hets mot folkgrupp – avsedd att skydda minoriteter – är ett trubbigt verktyg i de fall där en minoritet hotar satiriker med våld, halshuggning eller rent av terrordåd samtidigt som den som sprider satirbilden kan åtalas för att hetsa mot minoriteten. Det bör erkännas.

Att det bör vara förbjudet i lag att uppmana till våld mot minoriteter är en majoritet överens om. Och att satir kan uttrycka en grovt nedsättande syn på minoriteter är känt för alla som kan sin europeiska historia. Men ska en enorm mängd publicerade satirbilder av den indiska satirtecknaren Kureel bedömas som olagliga när de beskriver islamiskt våld i europeiska länder? Den gränsdragningen, och tolkningarna av upphovsmannens tolkning, kommer att skapa nya problem. Och många nya åtal. 

Relaterat: Danmark kastade in handduken – kan Sverige stå emot?

Satir spelar en unik och värdefull roll i genom att kombinera humor med både politisk och social kritik. Därigenom en unik och värdefull roll i demokratins fundament, upprätthållandet av vår svenska grundlag, vår yttrandefrihet och för att främja en levande offentlig diskussion. Den som vill lägga in ett undantag för islam – frånsett de hot som alltid följer – bör fundera ett varv till. 

Den som är så negativt inställd till Richard Jomshof att de vill göra honom till en symbol för yttrandefriheten bör också ta ett djupt andetag innan de jublar över tanken på att någon de ogillar döms för att ha delat en satirteckning på sociala medier.

Edward Nordén

Samhällsdebattör och styrelseledamot i Medborglig Samling

Redaktörens kommentar

Driver åklagaren utredningen till åtal ställs domstolen inför ett antal vägval. För även om det finns en allmän uppfattning att Koranbränningen i Linköping, som kan ses som ett parallellt mål fälldes som hets mot folkgrupp så är det inte något som har stöd i domstolsbeslutet från tidigare i år. Domen har ännu inte vunnit laga kraft och har inget prejudicerande värde förrän Svea Hovrätt prövat överklagandet.

Att bränna ett exemplar av Koranen är inte en klandervärd handling enligt domstolsutslaget utan i allra högsta grad kontextberoende. Att bränna en Koran under tystnad betyder inte, och symboliserar inte någonting annat än en bok som brinner. Det är kringhändelserna som avgör vilket är tydligt i den välskrivna domen.

Relaterat: Framgång för åklagaren i Koranbränningsmålet – Inget generellt förbud mot skändning

På samma sätt framgår det i åtalet mot Salwan Momika att brännandet av Koranen spelar en underordnad roll. Momika är åtalad för det han säger, inte för att ha tänt eld på en bok. Det brinnande exemplaret av Koranen tjänar bara som en förstärkning, inte enskilt rekvisit, av det han säger i sammanhanget vilket är tydligt i förundersökningsprotokollet.

Relaterat: Därför är begreppet “Mellan floden och havet” inte ett hatbrott

Åklagaren har att styrka hur en delning av politisk satir, som är laglig i den kontext den uppstått i, utan vidare kommentar när den delas i den svenska debatten skulle utgöra hets mot folkgrupp. Om det är Richard Jomshof som person som utgör den kontext som gör satirbilden klandervärd i Sverige för svenska väljare så har Sverige hamnat i en helt omöjlig situation redan på kort sikt.

Om Jomshof är själva rekvisitet för att det skall uppstå en klandervärd handling så är en rimlig slutsats att Jomshof som person och väsen i sin helhet är klandervärd. Och därmed allt som han kommer i kontakt med straffbart.

Och hamnar vi där, då har svensk demokrati förändrats i grunden.

Johan Westerholm