Varningarna om Muslimska brödraskapet fanns 1995 – Ändå fortsatte samarbetet
I juni 1995 arrangerade Utrikesdepartementet tillsammans med Sveriges Unga Muslimer en internationell konferens på Lidingö om islam i Europa. Bland deltagarna fanns personer med kopplingar till Muslimska brödraskapets europeiska nätverk – samtidigt som varningar om islamistiskt inflytande redan framfördes offentligt. Trettio år senare väcker konferensen åter frågor om svenska myndigheters relationer till islamiska och islamistiska organisationer.
I juni 1995 arrangerade svenska Utrikesdepartementet tillsammans med Sveriges Unga Muslimer (SUM) den internationella konferensen “Euro-Islam – a conference on relations between European and Islamic Cultures and the position of Muslims in Europe” på Lidingö. Konferensen finansierades av UD och samlade svenska ministrar, internationella islamologer och företrädare för islamiska organisationer från Europa.
Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén höll öppningstalet och utbildningsminister Carl Tham deltog. Bland de internationella gästerna fanns den franske islamologen Gilles Kepel, inbjuden som observatör. På deltagarlistan återfanns även Ahmad von Denffer och Tariq Ramadan, båda namn som senare kom att förknippas med den europeiska miljö som vuxit fram kring Muslimska brödraskapet.
En parallell ungdomskonferens med titeln “Ungdom mot rasism” organiserades av Ahmed Ghanem och Göran Ibrahim Nettelbladt. Uppgifterna återfinns bland annat i SUM-tidskriften Salaam sommaren 1995.
Relaterat: När Muslimska brödraskapet bjöds in till Riksdagen
Kepels varning under konferensen
Samtidigt som konferensen pågick intervjuades Gilles Kepel av Svenska Dagbladets reporter Bitte Hammargren. Kepel beskrev enligt tidningen ungdomsdelen av konferensen som “dominerad av islamister”.
Trots kritiken genomfördes konferensen utan förändringar. Någon offentlig omprövning av finansieringen eller deltagandet från regeringens sida skedde inte.
Konferensen har senare fått uppmärksamhet eftersom organisationen FEMYSO – Federation of European Muslim Youth and Student Organisations – själv uppger att nätverket växte fram ur mötena i Stockholm 1995 och därefter formaliserades i Leicester 1996.
I efterhand framstår konferensen som en del av en längre svensk dialoglinje gentemot islamiska organisationer i Europa och Mellanöstern.
Lena Hjelm-Wallén hade dessförinnan varit biståndsminister under 1980-talet och blev senare utrikesminister i regeringen Carlsson och därefter Persson. Under hennes tid i UD fortsatte arbetet med att bygga institutionella kontakter mellan Sverige och aktörer i Mellanöstern.
I slutet av 1990-talet fick diplomaten Sverker Åström och UD-tjänstemannen Charlotta Sparre i uppdrag att utreda möjligheten att skapa ett permanent svenskt dialoginstitut i regionen. Resultatet blev Svenska institutet i Alexandria, som etablerades 1999.
En person som återkommer genom flera av dessa sammanhang är Peter Weiderud.
1995 arbetade Weiderud som talskrivare åt Lena Hjelm-Wallén. Fyra år senare deltog han vid FEMYSO:s konstituerande konferens i Stockholm som representant för UD. Senare blev han utrikespolitisk chef inom Kyrkornas Världsråd och därefter ordförande för Broderskapsrörelsen, senare Tro och Solidaritet.
År 2015 utsågs Weiderud till direktör för Svenska institutet i Alexandria. Han lämnade posten 2018 efter uppgifter om kritik från egyptiskt håll mot institutets utveckling, inriktning och kontakter.
Rapport 4/99 och samarbetet med SMR
Parallellt med den utrikespolitiska dialogen växte även ett organiserat samarbete fram inom svensk inrikespolitik.
I rapporten Rapport 4/99, antagen av Broderskapsrörelsen 1999, beskrivs hur Sveriges Muslimska Råd (SMR) efter valet 1994 tog kontakt med Socialdemokraterna för att öka muslimers deltagande i samhälls- och partipolitiken.
Mellan 1996 och 1998 arrangerades flera seminarier på bland annat Brunnsvik och Bommersvik. Bland deltagarna fanns forskare, socialdemokratiska företrädare och internationella islamiska aktörer, däribland Rachid Ghannouchi samt representanter för FIOE, Federation of Islamic Organisations in Europe.
Rapporten innehöll konkreta mål för ökad muslimsk representation inom socialdemokratin, bland annat fler kandidater på kommunala och regionala listor samt utbildningsinsatser för framtida politiska företrädare.
Kritiker har senare beskrivit projektet som ett institutionaliserat samarbete mellan socialdemokratin och organisationer med kopplingar till Muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Förespråkare har å sin sida beskrivit det som ett integrations- och demokratiprojekt.
Samtidigt växte kritiken mot vissa företrädare inom Sveriges Muslimska Råd.
1998 publicerade tidskriften Salaam texter där krav på sharia-anpassad lagstiftning diskuterades. Året därpå uttalade SMR:s dåvarande ordförande Mahmoud Aldebe i Aftonbladet att han ville se muslimsk familjerätt i svensk lagstiftning.
I debatten lyftes även kopplingar till Haytham Rahmeh, som senare skulle bli föremål för omfattande kontroverser kring stöd till väpnade grupper i Syrien.
Trots detta fortsatte samarbetet mellan Broderskapsrörelsen och SMR under början av 2000-talet.
Efter 11 september 2001
Tre dagar efter terrorattackerna i USA besökte vice statsminister Mona Sahlin och Lena Hjelm-Wallén Stockholms moské vid Kapellgränd.
Besöket beskrevs som en solidaritetsmarkering gentemot svenska muslimer i ett spänt internationellt läge. Kritiker menar dock att besöket samtidigt stärkte Islamiska Förbundet i Sveriges ställning som representant för svenska muslimer.
Moskéen hade då nära kopplingar till samma organisatoriska miljö som senare pekades ut i rapporter om Muslimska brödraskapets svenska nätverk.
Under 2000-talet fortsatte kontakterna mellan svenska politiker och europeiska islamiska organisationer.
År 2008 arrangerades ett möte i Sveriges riksdag under temat “Freedom of Religion – Bridges To Understanding”, där representanter för FIOE deltog tillsammans med svenska politiker. En av värdarna var dåvarande riksdagsledamoten Mehmet Kaplan.
Kaplan utsågs senare till bostadsminister i regeringen Löfven 2014 men avgick 2016 efter återkommande kritik kring sina kontakter med turkiska nationalistiska och islamistiska organisationer.
Samma period växte också debatten om Ibn Rushd, Islamic Relief och andra organisationer som i olika sammanhang pekats ut som delar av eller närstående Muslimska brödraskapets europeiska nätverk.
En lång politisk konflikt och ett lika politiskt arv
År 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige. Rapporten beskrev ett nätverk av organisationer kring bland annat Islamiska Förbundet i Sverige, Ibn Rushd och Islamic Relief.
Rapporten blev omstridd men bidrog till att frågan om politiska och institutionella relationer till islamistiska miljöer hamnade högre upp på den svenska dagordningen.
Kritiker menar att svenska myndigheter och politiska partier under lång tid underskattade de ideologiska drivkrafterna bakom vissa av organisationerna. Företrädare för de utpekade organisationerna har samtidigt avvisat anklagelser om extremism och betonat sitt arbete för integration, folkbildning och muslimers deltagande i samhällslivet.
Historien om Lidingökonferensen 1995 handlar därför inte bara om ett enskilt seminarium, utan om en större svensk strategi för dialog, integration och internationella kontakter under 1990- och 2000-talet.
För vissa representerade detta ett försök att inkludera muslimska organisationer i det demokratiska samhället. För andra blev det början på ett långvarigt politiskt och institutionellt influens- och samarbete med aktörer som senare skulle kopplas till islamistiska nätverk i Europa.
Tre decennier senare fortsätter frågan, det vill säga vad som hände under konferensen, att prägla debatten om religion, integration och politiskt inflytande i Sverige.
Post Scriptum
Den svenska politiska nivån har vid varje vägskäl under denna resa haft tillgång till primärkällor som hade kunnat stoppa processen. Dessa politiker har valt att inte använda dem.
Det är vad denna miniserie av artiklar har dokumenterat: Inte en kapning, inte en infiltration, inte en konspiration – utan en etablering och en serie val, gjorda i tysthet, av personer som hade en annan bedömning av vad svensk demokratisk infrastruktur kunde och borde tåla.
Vi vet vilka de var. Vi vet vad de visste. Det finns i arkiven.
Den första pusselbiten lades december 1993, i en källarlokal på Ringvägen i Stockholm, där en reporter från tidningen Magazinet fann ett bokbord med Hamasledarens skrifter och en Davidsstjärna formad till en blodig kniv.
Trettiotvå år senare har hela bilden kommit på plats.
Relaterat: Europas förlorade kulturkrig
Källförteckning
I dokumentet nedan finner du källförteckningen till dagens artikel. Den är längre än artikeln i sig.































































































