Med mindre än 40 timmar kvar på en historiskt kort men samtidigt dramatisk valrörelse så sprider sig en trötthet på alltihopa och allt fler ser fram emot måndagen. På måndag kan vi återgå till det normala och halta, hasa eller krypa vidare in i en osäker framtid. Det menar Johan Westerholm i lördagens krönika. 

Gårdagens partiledardebatt fick sätta stopp för en historiskt kort, och märklig valrörelse. En valrörelse som slutligen mynnade ut i en statsminister som försökt krama ihjäl sin motståndare i brist på egna idéer som ställts mot den andre kandidaten som riskerar att tappa rollen som oppositionsledare om valet skulle förloras. Bägge lika desperata.

De flesta tycks vara eniga om en sak idag, att opinionen och även debatterna är historiskt jämna i riksdagsvalet 2022. Många pekar på detta val som ett ”ödesval”, som om valet kommer avgöra om Sverige, och till och med världen överlever eller inte. Fredric Strage, DN, går så långt att han på kultursidorna beskriver detta val som det sista demokratiska val som genomförs i Sverige samt återger den tribunal och rättegång han ställs inför 2025.

Där Strage döms till 10 års straffarbete och omskolning.

“Johan Westerholm är en jävla landsförrädare”!

Domedagskänslan är påtaglig. Själv blev jag utskälld av en valarbetare för ett riksdagsparti häromdagen för att jag inte ville rösta på ett visst parti (hans parti) och pekades högljutt ut som en landsförrädare som inte ville rädda landet. Han skulle komma ihåg mig om det blev så. Han menade att han skulle “rapportera mig”.

Ett hot?  Skulle jag gå Strages fiktiva öde till mötes?

När jag replikerade och frågade om hur många väljare han trodde han rekryterade med sin attityd mot mig så gick han svärandes från platsen. Högt morrande mitt namn eftersom han känt igen mig. Mitt namn tillsammans med tillägget ”är en jävla landsförrädare”.

Det var inte så att detta passerade obemärkt i folkvimlet. Men jag brydde mig inte. Och jag bryr mig inte.  

Från det andra politiska blocket, även det parti jag varit med i, har jag från tid till annan utmålats som nazist så jag är rätt van. Ett narrativ som bland annat Lena Melin, Aftonbladet, satte 2013 om mig personligen. Artikeln togs bort men narrativet finns kvar i journalistkretsar och inom Socialdemokratin. Helt utan grund. Och det vet Melin om.

Från den andra sidan är retoriken även den minst lika uppskruvad. Att en röst på det andra alternativet skulle innebära en utveckling just som Strage beskriver den och det skulle vara mitt ansvar om det blir så.

Helt bisarra anklagelser mot en enskild person som bara har en röst. En röst av kanske de sju miljoner som kommer läggas innan vallokalerna stänger. Att särskilt en droppe, just min droppe, av sju miljoner droppar skulle vara den avgörande. Som skulle göra alla andra droppar, eller röster, onödiga.

Det som förenar bägge sidorna  i svensk politik idag är att jag anser deras valarbetare vara direkt svagbegåvade i oroande många fall. Kvaliteten på de partiaktiva är skrämmande låg. Kanske har de inga kompisar heller? De sociala förmågorna haltar eller är icke-existerande i vart fall.

Väljarna röstar på de som de känner sympati för. Jag känner inte sympati för deras valarbetare och då partiledarna är ytterst ansvariga för hur deras partimedlemmar agerar så följer mitt omdöme med. Jag känner inte sympati för någon idag.

Skulle Magdalena Andersson, Ulf Kristersson och inte minst Jimmie Åkesson se dessa valarbetare i arbete är en inte långtgående gissning att de alla tre skulle tvingas ta fram skämskudden. I varje fall ger såväl Andersson som Kristersson och Åkesson intrycket att vara normalbegåvade vilket inte kan sägas om oroväckande många av deras valarbetare och företrädare.

Ju lägre begåvning – desto större frustration.

Nervositeten och frustrationen från bägge sidor går att ta på. 

Makten, makten, makten

För Socialdemokraterna gäller det makten. Blir Magdalena Andersson vald statsminister kommer hon installeras i Rosenbad utan egen politik. Socialdemokraterna har ingen politik utan endast ambitioner. Ärligare vore att säga att de bara vill ha makten.

För Ulf Kristersson gäller det hans politiska överlevnad. Han måste fånga makten och föra en politik som blir mer eller mindre en blåkopia av Sverigedemokraternas. Han kommer, om han äntrar Rosenbad, vara helt i händerna på Jimmie Åkessons välvilja. En välvilja som dessutom har två ansikten. Dels den pragmatiska som Åkesson själv ger uttryck för, dels den ideologiskt oförsonliga som partisekreteraren Rickard Jomshof ger uttryck för. 

Jomshof gillar inte islam och muslimer. 

När Jimmie Åkesson turnerar runt i Sverige med en ”folkfest” med dansbandshits och ballonger, och pratar om elpriser och segregation. Samtidigt håller partisekreteraren Richard Jomshof en helt annan typ av torgmöten. Kristendom är bättre än islam. Islam är en främmande, och odemokratisk samt våldsbejakande, fågel i det svenska samhället.

På DN:s fråga om det ärett problem med att peka ut en viss religion på det här sättet svarar Jomshof att

– I min värld är det inte konstigare än att peka ut en antidemokratisk ideologi.

Vilket naturligtvis är helt rätt. 

Alla religioner är idéer eller vanföreställningar i någon form.  Men att gå så långt att börja förbjuda religioner att verka, att samla in pengar eller att sprida sitt budskap är ungefär lika med att vilja förbjuda politiska partier att verka, att samla in pengar och att sprida sina budskap i sådana fall.

Inkonsekvensen är direkt stötande. Och det demokratiska DNA:et uppenbart frånvarande.

Sverigedemokraterna har lika lite som Partiet Nyans förstått något av de demokratiska principerna. I gott sällskap med även delar av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Lågt demokratiskt DNA

Precis som Sverigedemokraterna vill begränsa islams påverkan så finns det de partier som vill begränsa Sverigedemokraterna. Jomshof har så rätt om att kritik mot religion är detsamma som kritik mot politiska idéer samtidigt som han i grunden har så fel. 

I varje fall om han vill kalla sig demokrat. Sverigedemokraterna representerar ett lika demokratiskt sinnelag som de debattörer på vänsterkanten som vill förbjuda Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ensamma som riksdagsparti att dela sin syn på begreppet konstnärlig frihet och yttrandefrihet med partiet Nyans.

I årets partimotion från SD i Konstitutionsutskottet argumenteras för ett förbud mot skändande av rikssymbol. Ett förslag som skulle göra Carl Johan De Geers verk ”Skända flaggan” förbjudet. Men skulle lagförslaget gå igenom, vilket kräver en grundlagsändring, skulle det innebära en reglering av det fria ordet och i förlängningen att religiösa uttryck samt symboler även de är skyddade från granskning och kritik.

Det blir uppenbart med partimotionen att Sverigedemokraterna är ungefär lika demokratiskt sinnade eller ha samma brister i sitt demokratiska DNA som justitieminister Morgan Johansson. Johansson som drev repressiva förslag om journalisternas oberoende så sent som 2017/18 men åkte på stryk igen i riksdagens konstitutionsutskott.

Idéer och information skall begränsas för medborgarna. Vi, staten, vet deras bästa.

Bägge regeringsalternativen saknade då, och saknar fortfarande, de grundläggande mekanismerna och åsikterna för att skydda demokratin. 

Same, same – But different.

I årets val var det helt utan entusiasm jag lade min röst. Men samtidigt har jag hopp om förändring i framtiden. Den svenska konstitutionen är stark, starkare än vi kan tro. Fredric Strages dystopi är helt utan grund samtidigt som riksdagen även den gångna mandatperioden hållit emot regeringens alltför långtgående ambitioner att begränsa informationsfriheterna.

Lika hoppfull som desillusionerad och nedstämd ser jag fram emot valresultatet. Så vi alla kan gå, eller kanske mer hasa och halta, vidare in i en osäker framtid.