Bengt Westerbergs artikel på DN Kulturdebatt har väckt många reaktioner. Men samtidigt som Westerberg ändrat position och tonalitet så missar både han och hans kritiker det viktigaste i migrationsdebatten. Hur vi, en upplyst demokrati, får migranter som kommer från oreformerade kulturer att leva samman.

Det tidigare folkpartiledaren Bengt Westerbergs artikel på DN Kulturdebatt, där han efterlyser ett paradigmskifte i den svenska migrationsdebatten, har fått flertalet reaktioner. Vissa reagerar med viss rätt negativt, som Jessica Stegrud (SD) som pekas ut av Westerberg i sin artikel som någon form av huvudmotståndare. Andra, såsom SvD:s ledarredaktör Tove Lifvendahl, mer återhållsamt och konstaterar att Bengt Westerberg av 2015 års snitt inte skulle ha mycket till övers för dagens motsvarighet.

För det det är en nyanserad Westerberg som kliver fram nu på ålderns höst. Som menar att Sverige inte kan eller ska ta emot hur mycket flyktingar som helst. Artikeln har sedan drag av det sanslöst tråkiga, men samtidigt nödvändiga, bollandet med siffror och saknar dessvärre det område idag som är elefanten i rummet. Kulturfriktionen och integrationen.

Men i grunden har Westerberg rätt om hur de utrikesfödda bemannar upp mycket av den service som Sverige och det svenska välfärdssamhället tar för självklar. Vårdbiträden, busschaufförer, lokalvårdare, droskägare men även snabbmatsrestauranger och andra yrkesroller som är för lågt betalda för att ens svenska ungdomar ska överväga att ta dom. Undersköterskor är en stor bristvara och äldreboenden har svårt att få tag i personal.

Jag har idag på nära håll kunnat följa flera nära anhörigas väg genom äldrevården, som börjat i hemtjänsten med någon timmes stöd någon gång i veckan via ASIH till att nu för vissa ha nått slutdestinationen.

Ett boende på heltid där vi alla vet att det blir det sista boendet. Helt anpassat för att även omfatta livets slutskede. Av de många anställda på boendet kan vi räkna till ett par inrikesfödda. De anställda kommer från Chile i väster till något av länderna på Afrikas horn i öster. De saknar gemensamt språk och tvingas med andra ord att prata svenska.

SD:s beskrivning av detta boende skulle med en sannolikhet gränsande till visshet måla upp en bild av helvetets förgård för alla de boende. Men jag kan inte, trots regelbundna besök minst ett par gånger per vecka, och tät kontakt med övriga anhöriga, inte se något som ens påminner om den verklighet som SD målar upp.

Tvärtom genomsyras verksamheten av en god ledning och omsorg om ”klienterna” vid de verksamheter jag har insyn i. Vilket är några stycken. Visst finns det boenden som ligger närmare SD:s drakoniska verklighetsbeskrivningar, men de fall jag själv har kunnat följa har väldigt lite med SD:s verklighet att göra förutom att språket är en daglig källa för lika mycket frustration som skratt.

Och en lärdom god som någon: Möter anhöriga de anställda med respekt och omsorg kommer de anställda leverera tillbaka denna tiofalt i nästa led. Att mötas och ses som människa är en underskattad grundattityd och förhållningssätt.

Men att migrationen har en tydlig koppling till utvecklingen av utanförskapsområden och kriminalitet är det idag få som ifrågasätter. Även om polisen var i praktiken sist på bollen.

Relaterat: Polisen som inte såg det komma

Det som Westerberg däremot missar helt, och som är ett område som inte något parti i grunden tagit tag i, är det som präglar dagens debatt efter Korankravallerna 2022. Den djupa kulturella avgrund som finns mellan inrikesfödda svenskar och utrikesfödda eller de med två utrikesfödda föräldrar.

Koranbränningarna är sannolikt ett av de bättre exemplen där en upplyst samhällskultur möter klankulturer som sällan eller aldrig utvecklat sin syn på yttrandefrihet och självständiga rättssystem på 2000 år.

Där begrepp som maktdelning, demokrati och rättsstat är helt okända. Inte sällan just de skäl som gör att människor måste fly.

Där den svenska otydligheten i mottagandet blir roten till vidare problem.

Välvilja eller grumliga kunskaper skapar konflikt

I den senaste debatten om Koranbränningarna, som initierats av integrationspolisen Ulf Boström som menar att eftersom åklagare inte väcker åtal mot Rasmus Paludan måste justitieministern och Högsta domstolen intervenera. Boströms linje får sedan stöd från imamen Kashif Virk, om att eftersom justitieminister Gunnar Strömmer (M) är högst politiskt ansvarig är det han som skall intervenera i åtal mot enskild.

Helt i strid med den svenska författningen, Regeringsformen.

Virk blir en spegel av Boströms juridiska kunskaper eftersom Boström själv som integrationspolis uppenbarligen haft helt eller delvis mycket grumliga uppfattningar om hur rättsområdet och Regeringsformen fungerar. Boström menade att eftersom åklagare inte kan området om hatbrott så måste domstolarna ta egna initiativ. Och räcker inte det så måste Strömmer agera.

Boström saknar konstitutionellt stöd för allt han vill göra gällande.

Relaterat: Polisen som urholkar demokratin inifrån

Är det en grumlig uppfattning om regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen eller en önskan att gjuta olja på vågorna genom otydlighet? Vad det är kan bara Boström själv svara upp på. Om han har en grumlig eller osäker uppfattning om det svenska konstitutionella ramverket bör integratgionspolis vara det sista tänkbara att ägna sig åt.

Att invagga i det här fallet kränkta muslimer att det finns möjligheter att få som dom vill genom felatkiga påståenden om den svenska regeringsformens funktion. Reaktionen riskerar att förvärras med denna otydlighet om det svenska rättsväsendet när det går upp för dessa kränkta att de blivit lurade. Av en polis.

Och inte minst i frågor som individuellt ansvar, yttrandefrihet och relgionsfrihet fungerar i en modern konstitution. Boström har stöd från de tidigare utrikesministrarna Carl Bildt (M) och Jan Eliasson (S) som bägge vill vattna ur den svenska demokratin och ta den 1000 år bakåt i tiden istället.

Relaterat: Eliassons tweet om Paludan vittnar om rörelser inom S

Bengt Westerberg har förändrats i tonalitet och realism, det har han. Men fortfarande, efter trettio års infekterad debatt, är han och vi långt ifrån att inse hur viktig tydligheten i det första mötet med de som sökt skydd i vårt land är.

Hur vi får sedan 2000 år oreformerade kulturer att fungera i en upplyst välfärdsstat utan att göra våld på denna upplysta välfärdsstat och demokrati.

Där har inget parti i egentlig mening visat sig ha svaren inför de kommande tjugo åren.