Polisen gör idag allt de kan för att inskränka på tillämpningen av FN:s beslut om politiska och demokratiska rättigheter. Syftet med den repressiva synen är okänt men det kan inte uteslutas att polisens oförmåga att försvara dessa rättigheter ligger bakom. Polisen argumenterar för en inskränkning av de universella fri- och rättigheterna med angivande av abstrakta hot som skäl.

Efter att den dansk-svenske aktivisten Rasmus Paludans koranbränning utanför Turkiets ambassad vid inledningen av året beslutade Polismyndigheten att helt förbjuda koranbränningar. Utan att reflektera vid att endast lagstiftare eller domstol kan utfärda mer långvariga inskränkningar. Det beslut som polisen fattade saknar lagstöd.

Beslutet överklagades av en irakisk man och en kulturförening som ville bränna Koranen. Förvaltningsrätten i Stockholm gav dem rätt. Polisen kan inte neka tillstånd med hänvisning till abstrakta hotbilder utan är bunden till lagens förarbeten och utformning. Det är endast i specifika oroligheter som provocerats fram som polisen kan neka ett tillstånd. Avslag på en ansökan om demonstration är endast möjligt av ordningsskäl eller för att upprätthålla säkerheten vid sammankomsten.

Polismyndigheten överklagade dock Förvaltningsdomstolens beslut till kammarrätten. I en skrivelse till domstolen som inkom under tisdagen ställer polisen två intressen mot varandra: yttrandefriheten och terrorhot rapporterar DN. Rätten att bränna en koran och risken, eller den abstrakta möjligheten, för att Sverige ska utsättas för attentat som inte har en direkt koppling i tid och rum till en demonstration.

Det ligger i terrorbrottets natur att man inte vet på förhand när, var och hur attentatet kommer, skriver polisen.

Polismyndigheten anser att förvaltningsrätten har gjort fel bedömning och vill driva fram en annan rättslig vägledning. I skrivelsen hoppas polisen att kammarrätten ska ta upp fallet, ändra domen och skapa prejudikat för framtiden.

Polismyndigheten vill införa en annan rättsordning

Det är dock inte första gången som polisen underkänner andra myndigheter inom rättsväsendets ansvarsområde. Integrationspolisen Ulf Boström i Göteborg menar att hatbrott som hets mot folkgrupp inte ligger inom åklagarmyndighetens kompetensområde utan har efterlyst att domstolar självständigt, utan att åklagare initierar en rättsprocess, ska kunna skapa en annan rättspraxis än den som råder idag. Om inte domstolarna gör detta efterlyser Boström, som fick stöd av imamen Kashif Virk, att justitieministern inleder en sådan process.

Politiskt initierade rättsprocesser är vanliga i Nordkorea, Ryssland, Iran och Kina samt afrikanska stater utan egentlig demokrati. Förekommer normalt inte inom EU.

Relaterat: Droppen urholkar stenen när polis och politik i samförstånd sätter sig över regeringsformen

Oisin Cantwell, Aftonbladet, har även han analyserat polisens inlaga till kammarrätten och funnit en rad med direkta motsägelser. Polisen medger att den inte har lagen på sin sida i försöken att inskränka yttrandefriheten Polisen menar att

”uppenbart att den aktuella bestämmelsen i ordningslagen skriven utifrån helt andra förhållanden än de som Polismyndigheten har för handen”.

Cantwell finner två tänkbara förklaringar till att polisen vill genomföra inskränkningar i av FN antagna universella demokratiska och politiska fri- och rättigheter:

Antingen har rättsavdelningen på Sveriges största myndighet plötsligt blivit aktivistisk.

Eller så har någon i kretsen runt statsminister Ulf Kristersson viskat i något öra att det vore bra att ta den här kampen.

Relaterat: Så urholkar polisen demokratin inifrån

Lex Hedin

Men det finns en tredje möjlig förklaring. Som är intimt förknippad med polisens oförmåga att lösa förelagda uppgifter. Denna förklaring är intimt förknippade med rättsfallet Karl Hedin. 

I fallet med Karl Hedin, som på vaga grunder hade angivits av en privatperson misstänkt för grovt jaktbrott, ansökte polis och åklagare om att sätta in hemliga tvångsmedel. Västmanlands tingsrätt beslutade om detta, utan att protokollföra beslutet. Det icke protokollförda beslutet kom dessutom att förlängas. Trots att dokumentation av ursprungsbeslutet saknades.

Resultatet av de hemliga tvångsmedlen kom att vanställas genom felaktiga transkriberingar vilket ledde till att Hedin greps av den nationella insatsstyrkan hösten 2018. Först långt senare, efter att Hedins släppts efter 30 dygn i häkte, kunde Hedin och hans ombud inför åklagare avslöja att banden med ljudupptagningar från telefonsamtalen var vanställda. De bevis som därmed hade föranlett gripandet av Hedin underkändes helt.

Relaterat: De hemliga tvångsmedlen och Karl Hedin

Hedin kom senare att frias helt av såväl tings- som hovrätt efter att rätten underkänt övrig bevisföring där även andra bevis hade preparerats eller vanställts av polisen.

Trots detta, att polisen inte har kompetens nog att hantera dagens hemliga tvångsmedel enligt regelverket ser myndigheten ut att få ännu kraftigare verktyg i form av hemliga tvångsmedel i preventiva syften. Utan att brottsmisstanke föreligger. 

En tredje förklaringsmodell att komplettera Cantwells två med är därmed att eftersom polisen inte klarar av att leva efter de regelverk som finns kring hemliga tvångsmedel, hantera vare sig konkreta hot, som Korankravallerna påsken 2022 eller försvara FN:s demokratiska och politiska rättigheter som Sverige ratificerade 1971 så strävar myndigheten efter att inskränka dessa.

Genom att ge polisen rätten att inskränka dessa universella rättigheter med angivande av abstrakta hot försvinner möjligheten till andra brott, såsom våldsamt upplopp eller brott mot blåljuspersonal. Med inskränkningen följer att polisens statistik förbättras då de kan gripa en i övrigt rätt beskedlig, gränsande till banal, opinionsbildare och slippa ta hand om en mobb som inte ens vet att attacker eller våld mot poliser är förbjudet i Sverige.

Ulf Boströms förslag om att domstolarna utan åklagare skall avgöra hatbrott är inget som kom ur tom luft. Det ser inte bättre ut än att en hel myndighet, Polismyndigheten, helt underkänner inte bara åklagarnas legitimitet utan även såväl domstolars som lagstiftarens kompetenser.