De senaste månaderna har flera europeiska länder råkat ut för en rad med säkerhetsincidenter. Det råder idag inte krigstillstånd i Europa. Men det råder heller inte fred i egentlig mening. Europa befinner sig i ett skymningsland men där motparten, ett numera öppet aggressivt Ryssland inte på något sätt varit otydliga med sina ambitioner. Tvärtom har dessa varit kända. Sedan sekel tillbaka.

De senaste månaderna har flera europeiska länder råkat ut för en rad med säkerhetsincidenter. Till exempel har luftrum kränkts av ryska stridsflygplan, gps-störningarna över Östersjön fortsatt att öka och en mängd misstänkta händelser inträffat med drönare vid flygplatser. Senaste attentatet i Polen, mot en järnvägssträckning, följer samma mönster som tidigare. Att Europa befinner sig i någon form av hybridkrig mot Ryssland där Ryssland är den aggressiva parten.

Enligt överbefälhavare Michael Claesson är Ryssland berett att ta ”enorma strategiska risker för att uppnå allt de tror är möjligt att uppnå” i en intervju i Politico. Mot bakgrund av Rysslands agerande det senaste decenniet, tror inte Claesson att Kreml nödvändigtvis väntar in det mest optimala tillfället att agera.

Att Ryssland kommer utmana försvarsalliansens artikel fem är sannolikt. Och tidpunkten kan vara alltifrån nu till när som helst menar Claesson i en uppföljande intervju i SVT.

Men även om ett fredsavtal kan uppnås mellan Ryssland och Ukraina är det långt ifrån en återgång till ett tillstånd av fred. Det förslag som USA:s president lagt på bordet liknar en koreansk lösning men som fästs på papper. Att dagens frontlinjer fryses med landavträdelser och vissa villkorade säkerhetsgarantier för Ukraina. Ett EU-medlemskap kan tolereras men inte ett medlemskap i försvarsalliansen Nato.

Ett fredsavtal kommer med andra ord inte vara liktydigt med fred. Men samtidigt råder inte krig. Europa kommer under överskådlig tid behöva leva vidare i detta skymningsland.

Det svenska politiska ledarskapet har under hela konflikten rört sig från förvåning och chock till någon form av att det inte låg i korten för snart tre år sedan. Att Ryssland skulle inleda ett anfallskrig mot ett grannland. Men att säga att ingen såg detta komma är en osanning. För det fanns några som 2015 varnade för det som senare skulle komma. En utveckling där det inte råder krig, men inte heller fred.

Och där Ryssland och inte minst Vladimir Putins revanschlusta hela tiden legat fullt synlig.

Känd doktrin styr händelseutvecklingen

I säkerhetspolitisk debatt har Rysslands doktriner och politiska kultur under Vladimir Putin framställts som ”nya”. Rysslands doktriner och syn på demokrati är dock inte något nytt – tvärtom går traditionerna mycket långt tillbaka. Ursprunget till dagens politik kan härledas till när den ryskortodoxa kyrkan officiellt skiljdes från den ekumeniska gemenskapen och utvecklades till att bli den ryska statsreligionen. Detta skedde samtidigt som ett nytt ledarskap föddes på 1600-talet.

Separationen från övriga ortodoxa kyrkor var samtida med tsar Peter den stores regenttid (1682–1725). Han reformerade den ryska statsapparaten och öppnade upp mot väst, men tydliggjorde även Rysslands stormaktsambitioner. 

Det ryska imperiet har sedan dess hållits ihop genom en medveten strategi i form av maktdelning mellan politik och kyrka. Så länge kyrkan ställt sig på maktens sida åtnjuter prästerskapet beskydd, samtidigt som den politiska makten medvetet använder sig av det ryskortodoxa bildspråket. Ett språk som bland annat manifesteras genom ikoner och helgondyrkan.

Till skillnad från den katolska kyrkans påve är den ryskortodoxa kyrkans patriark underställd Rysslands politiske ledare under tiden på jorden. Den politiska ledningen garanterar patriarken skydd och får i gengäld lojalitet. Det är heller inte fel att peka på den ryskortodoxa kyrkans roll som propaganda- och informationsbärare.

Med tiden valde även de kommunistiska sovjetiska ledarna att spela på symboler som hållit ihop kyrkan och den ryska nationalidentiteten. En identitet som innefattar uthållighet. 

Att väst äger klockorna och tekniken för att mäta tid spelar mindre roll. Ryssen ”äger” själva tiden, och skulle han drabbas av motgångar så slår han bara ett extra pälslager runt sig och övervintrar. Människan är bara en förbrukningsvara, materiella tillgångar och strategiska mål väger tyngre. Denna nationalegenskap har Karl XII, Napoleon och Hitler bittert fått erfara när de gett sig på Ryssland.

Det är ingen slump att Vladimir Putin utforskar möjligheterna till längre liv.

Ryssland tar tillbaka kontrollen

Ryssland tar nu tillbaka kontrollen av de zoner, en efter en, som landet tappat sedan 1991: Krim, östra Ukraina och Vitryssland är några. I dess spår kommer eventuellt andra territorier som Peter den store en gång kontrollerade. Ryssland tillåter inte att någon utmanar dess intressen.

Peter den store insåg att den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön, som är på vägen mot målet. Endast en fri Atlantpassage kan möta de geopolitiska behoven för Rodina, moder Ryssland, som landets främste tsar definierade. Rysslands politik är inte det minsta ologisk. Följer vi de långa historiska linjerna så finner vi att allt är klart och redigt beskrivet – sedan mer än 300 år.

Och det är, slutligen, därför bara en fråga om när Putin tar nästa steg efter ett eventuellt fredsavtal med Ukraina. Som Michael Claesson uttrycker det:

”Allt mellan nu och när som helst”.

Kommentar:

Detta är en uppdatering och sammanfattning av den essä som jag fick publicerad i Dagens Samhälle i mars 2015. Det var Gudrun Persson, FOI, general Karlis Neretnieks, jag själv samt en handfull till som offentligt ifrågasatte och kritiserade den svenska politiska naiviteten.

En naivitet som vi, i och för sig tillsammans med många andra europeiska länder, idag betalar priset för.

Allt mellan nu och när som helst.