Västmanlandsfallet är inte ett jaktbrottsärende, utan ett motbjudande politiskt styrt försök, att med statens alla maktmedel försöka skrämma och tysta Karl Hedin menar Björn Törnvall som pekar på ytterligare anomalier i handläggningen av fallet.

Västmanlandsfallet är inte ett jaktbrottsärende, utan ett motbjudande politiskt styrt försök, att med statens alla maktmedel försöka skrämma och tysta Karl Hedin, en orädd kritiker av den havererade rovdjurspolitiken. Politikerna i riksdagen måste nu reagera och stoppa förfallet av rättsväsendet, innan även det havererar totalt!

En av åklagarmyndighetens gårdvarar, Särskilda Åklagarkammaren i Malmö, har efter några månaders funderande kommit fram till ett märkligt beslut; 

Huvudutredarens anmälda tjänstefel, telefonsamtalet 2019-01-29 till huvudvittnet i Västmanlandsfallet, om att detta 2019-01-25 av maken anmälts för stämpling till mord och att det eventuellt sagts, att huvudvittnet skulle kunna få hjälp av polisen med denna anmälan, om huvudvittnet kom tillbaka till polisen och fortsatte att vittna, har enligt Särskilda Åklagarkammarens utredning inte kunnat ledas i bevis, varför förundersökningen om detta tjänstefel nu lagts ned. 

Märkligt anser jag, då samtalet och dess innehåll bekräftades under ed av polisens huvudutredare, på en direkt fråga från en av försvararna under rättegången i Västerås. Är inte det ett tillräckligt och tillgängligt bevis, för att tjänstefelet ägt rum frågar jag mig?

Än en gång sluter sig systemet samman på ett uppseendeväckande sätt, för att kollegialt skydda sina egna mot inkomna berättigade polisanmälningar av oskicket. Det känns varje gång, som en förolämpning av vår intelligens! Tror de verkligen att vi låter oss nöja med dessa fantasifulla bortförklaringar, fabricerade kollegor emellan? 

Att polisens Artskydds- och kulturarvsbrottsgrupp, inom Nationella Operativa Avdelningen, NOA, sedan april 2018 agerat på basis av falska vittnesmål, själva begått ett antal som ringa bortförklarade tjänstefel inklusive förvanskning av olagligt beslutade avlyssningar, utplacering av falska bevis och flera försök till köpslående om mera uppgifter med ett avhoppat huvudvittne, väcker starka krav på en separat, fristående och oberoende undersökning. 

En sådan begäran är högst relevant, eftersom polisens utredning vilar på uppgifter från vad som först beskrevs som en ”centralt placerad anonym trovärdig källa”, som senare visade sig vara en psykisk störd person med en egen agenda, dessutom närstående till en av de misstänkta. Hur har detta mycket märkliga ärende alls kunnat inledas, fått lov att fortsätta till ett åtal och varför har alla upptäckta felaktigheter under utredningen förklarats vara av så ringa art, att de inte varit straffbara?

Att ”det trovärdiga vittnet” dessutom tog tillbaka alla sina anklagelser och i flera publicerade brev till åklagaren erkände att hon ljugit ihop allt gjorde ärendet, med åklagarens även i övrigt allvarligt bristande kvalité på bevisningen, närmast omöjligt att driva med någon framgång i en domstol. 

Detta visade sig mycket tydligt, när Västmanlands tingsrätt friade alla anklagade på alla punkter, totalt sågade åklagarens framlagda bevisning och ansåg, att de misstänkta inte ens hade behövt något försvar mot åklagarens påståenden. Ändå överklagar åklagaren den glasklara domen till Svea hovrätt, vilket dessutom en överåklagare från Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum märkligt nog anser, att han har fog för! Den åsikten är överåklagaren nog ganska ensam om i Sverige, gissar jag!

Skeendet i Västmanlandsfallet och tyvärr i många andra ärenden numera kräver, att vi inrättar en oberoende instans, en författningsdomstol eller en liknande myndighet, fristående från polisen, åklagarmyndigheten och regeringen, med makt och rätt att döma vem det vara månde, till straffrättsligt ansvar för felaktiga och olagliga handlingar. Historien visar tyvärr tydligt, att nuvarande sätt att utreda kollegor inom samma myndigheter inte förtjänar allmänhetens förtroende.  

Vi har sett hur vissa delar av rättssystemet, när deras agerande har ifrågasatts och polisanmälts, slutit sig hårt samman under rent löjeväckande former. Den högsta nivån inom åklagarväsendet, Riksåklagaren, bagatelliserar till exempel olagligt hanterande av hemliga tvångsmedel och grova kränkningar mot integriteten i jaktbrottsärenden och kallar dessa ringa. 

Detta sker samtidigt som samma myndighet, i brev till regeringen begär, att lagen ska ändras så att dessa kränkningar lättare kan få fortsätta. Så ringa var alltså ändå inte åklagarens och hans kollegors missbruk av lagen i flera fall! Ett sådant agerande väcker berättigade frågor om Riksåklagarens integritet och vem, som egentligen ligger bakom det märkliga initiativet?

Vi har nu sett ännu ett bedrövligt exempel på, hur myndigheterna tycker sig klara ut känsliga anmälningar med hjälp av egna gårdvarar inom åklagarväsendet, när frågorna om polisens feltolkningar av skeendet, förvanskande av bevis, samt övriga ljusskygga agerande utanför lagens råmärken blivit alltför besvärande. Falska bevis, har bland annat lett till felaktiga häktningar och inlåsning av oskyldiga i mer än en månads tid. Det var inte några ringa brott!  

Det jag sett under åren som gått, har bara förstärkt min övertygelse om, att något är mycket galet och sjukt i dessa delar av Sveriges rättsväsende. Ett från politiken fristående rättsväsende, som strikt tillämpar gällande lag är, liksom yttrande- och tryckfriheten, grundbultar för demokratin. Där platsar varken REMA:s miljöåklagare eller NOA:s artskyddsgrupp, med sina förutfattade meningar och dokumenterat bristande kunskaper om det de är satta att utreda!

Dem vi utsett att representera oss i riksdagen måste nu reagera och med de maktmedel de har, snarast stoppa politiseringen och förfallet av rättsväsendet. Detta missbruk av allmänhetens förtroende måste upphöra genast, om förtroendet någonsin skall kunna återställas.

Björn Törnvall