Islamismdebatten i Sverige: varför organisationerna måste namnges
Professor Simon Sorgenfrei varnar med rätta för att islam och islamism blandas ihop i svensk debatt. Men när han undviker att namnge de organisationer som faktiskt står i centrum för diskussionen – framför allt Muslimska Brödraskapet och dess svenska nätverk – blir resultatet en otydlig analys som riskerar att försvåra den nyansering han själv efterlyser. Och han använder sig av retoriska grundmodeller som har sin grund i just Muslimska brödraskapets rökridåer.
I en debattartikel på Expressen Kulturdebatt riktar forskaren och professorn vid Södertörns högskola Simon Sorgenfrei kritik mot de som med alltför breda penseldrag i sin kritik mot islamism även innefattar alla muslimer i den.
Sorgenfrei återger Säpos definition av islamism från 2010 korrekt. Den skiljer mellan islam som religion och islamism som ett synsätt där islam också uppfattas som en samhällsordning. Den skiljer också mellan islamister som verkar inom demokratiska system och dem som tar avstånd från dem, liksom mellan våldsbejakande och icke-våldsbejakande former. Definitionen är användbar.
Men Sorgenfreis inspel väcker också en fråga som han inte besvarar: vilka konkreta organisationer handlar det om? I svensk och europeisk kontext är den viktigaste av dessa rörelser Muslimska Brödraskapet, grundat i Egypten 1928 av Hasan al-Banna och i dag verksamt internationellt genom olika organisationer.
År 2017 publicerade myndigheten MSB rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige. Rapporten pekade ut fyra svenska organisationer som delar av rörelsens svenska infrastruktur: Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS), studieförbundet Ibn Rushd, Sveriges Unga Muslimer (SUM) och Islamic Relief Sweden. Rapporten mötte hård kritik och MSB valde senare att inte gå vidare med den.
Men kopplingarna har därefter återkommit i flera myndighetsbeslut. MUCF stoppade SUM:s statsbidrag 2018 med hänvisning till kopplingar till Muslimska Brödraskapet. Folkbildningsrådet beslutade 2024 att avveckla Ibn Rushd som statsbidragsberättigat studieförbund efter granskningar av samma strukturer.
Det handlar inte heller bara om externa bedömningar. Mahmoud Aldebe, tidigare ordförande och grundare av Sveriges Muslimska Förbund, skrev 2012 på den arabiskspråkiga hemsidan al Noor att organisationen Islamiska Förbundet representerade Muslimska Brödraskapets rörelse i Sverige. Han beskrev också Ibn Rushd som IFiS utbildningsinstitution. Stadgarna för Ibn Rushd gav dessutom IFiS shuraråd rollen som högsta beslutande organ, en organisationsmodell som motsvarar Muslimska Brödraskapets internationella struktur.
Sorgenfrei fördunklar debatten och granskningen
Detta gör Sorgenfreis sätt att skriva om islamism problematiskt. Han beskriver islamism som ett brett spektrum, men undviker att namnge de organisationer som den svenska debatten faktiskt handlar om. Resultatet blir en abstrakt diskussion som inte hjälper läsaren eller väljaren att förstå skillnaden mellan muslimer i allmänhet och specifika politiska organisationer.
Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap och har expertkunskap på området. I stället för att formulera en egen tydlig definition lutar han sig mot Säpos formuleringar och återger olika ståndpunkter utan att själv dra slutsatser. Därmed lämnas centrala frågor obesvarade.
Kritiken mot detta delas inte bara av debattörer utan också av forskare inom terrorism- och extremismstudier. Magnus Ranstorp skrev efter Sorgenfreis artikel att islamologer ofta är snabba att kritisera andras beskrivningar av islamism men mer försiktiga när de själva ska definiera begreppet. Sorgenfrei, menade han, säger vad islamism inte är men undviker att säga vad det är.
Sorgenfrei har rätt i att svepande formuleringar om islam riskerar att drabba muslimer generellt. Sverigedemokraternas retorik gör ibland just detta. Men samma sammanblandning kan också ske åt andra hållet: när kritik mot specifika organisationer omedelbart beskrivs som islamofobi eller angrepp på muslimer i allmänhet.
En retorik som har sin rot i just de fyra organisationer som debatten handlar om.
Att granska IFiS eller Ibn Rushd är inte att granska alla muslimer. Det handlar om specifika organisationer med egna stadgar, nätverk och finansiering. Om den skillnaden inte görs blir det svårt både att kritisera islamistiska organisationer och att försvara vanliga muslimer mot kollektiv skuldbeläggning.
Den nyansering Sorgenfrei efterlyser är därför nödvändig. Men verklig nyansering kräver också tydlighet och namn. Annars lämnas debatten åt generaliseringar från båda håll. Även från hans eget påstådda perspektiv.
Simon Sorgenfrei är aktuell med samtalsboken “Öppna era hjärtan” (Norstedts 2026).
Johan Westerholm
