Rockaderna i Kristdemokraterna tas nu till en ny nivå efter att partiets toppnamn till EU-parlamentet, Sara Skyttedal petats och ersatts med den tidigare moderaten Alice Teodorescu Måwe. Men det ”pirr” som Teodorescu Måwe känner i magen inför uppdraget kan, visar all empiri, snabbt komma att bytas till en känsla av obehag i samma mage.

Först ville medlemmarna ha David Lega. Sen beslöt partifullmäktige att utse Sara Skyttedal. Och nu avsätter partiledningen Skyttedal – med motiveringen att hon velat arbeta för ett annat parti – och utser istället Alice Teodorescu Måwe som kommer från – ett annat parti. Så sammanfattar Tomas Ramberg, DN, de senaste turerna kring Kristdemokraternas förstanamn till valet till Europaparlamentet. Valet sker den  6–9 juni i år.

Ledamöterna som kallats in till ett extra partifullmäktige för att ge Teodorescu Måwe en i efterhand skapad demokratisk legitimitet har knappast något val efter det att Skyttedal lämnat i ”Bad standing”. Kristdemokraterna är idag det parti som tydligast tillämpar personalrotationer med ”Bad standing” som huvudsaklig metod i någon form.

Skyttedal har upplevt denna process två gånger nu.

De “luftlandsattas” dilemma

Men vad är vinsten med att rekrytera toppnamn externt? Kristdemokraterna är inför årets val till EUP inte ensamma om detta. Även Liberalerna har rekryterat ett av sina toppnamn externt. Maria Corazza Bildt rekryterades från Moderaterna som hon i sin tur petats från i något som liknade ”Bad standing”.

Moderaterna ska ha tröttnat på att hon spenderade mer tid med sina italienska parlamentskollegor än den egna partigruppen och riktigt elaka tungor menade att Italien under Bildts tid som EUP-ledamot fick ett mandat extra under hennes tjänstgöringsperiod 2009-2019.

Externa rekryteringar – som rundar en hel partiapparat – är sällan ett lyckokast. Det finns få riktigt lyckade exempel på detta. Jessica Stegrud visade sig vara ett lyckokast för Sverigedemokraterna i Bryssel. Trots att det var hennes första parlamentariska uppdrag ska hon ha satt spår i Bryssel med sin personlighet och inte minst disciplin. 

Ord som ”rätt energinivå” för att arbeta i Bryssel som parlamentsledamot nämns när Stegruds prestation skall värderas. Med rätt energinivå menas att inte rygga förr 18-timmars arbetsdagar och under den tid som trots allt tillbringas i Sverige ägna merparten åt internt partiarbete – inte familj.

För att en luftlandsatt, som Stegrud en gång var, är partiarbetet minst lika viktigt som prestationen i parlamentet. Hon var tvungen att visa sig värdig uppdraget för alla de som rundats eller känt sig förbigångna. Idag är det ingen som ifrågasätter henne internt men hon har i någon mån försvunnit från själva frontlinjen.

I Sveriges riksdag finns inte samma utrymme för en hög energinivå och individuell lyskraft varför en politiker som Stegrud försvinner i en grå lågpresterande massa.

Utöver partiledarna och talespersonerna ses inte lyskraft som en tillgång för något parti.

Och att en extern rekrytering skulle vara lyckosam för KD finns det ingen garanti för trots lyckade exempel som David Lega och Anders Wikman, tidigare europaparlamentariker för KD var. Wikman visade sig mer lik en miljöpartist i sitt klimat- och miljlöengagemang än att ligga nära KD kärnfrågor. Inte heller Lars Adaktusson rosade marknaden med sin profil som låg närmare den amerikanska kristna högern än en ”mainstream” svensk kristdemokrat.

I vilken mån Teodorescu Måwe kommer följa Stegruds exempel med hårt arbete alla veckans dagar återstår att se. Eller andra exempel från andra partier. 

Att vara den som trots lång arbetsdag i parlamentet på kvällen sedan vara den som kommer först till interna möten och går sist. Först efter att alla ”långvägare” och trogna partiarbetare känner att de fått ha sagt sitt. För att bevisa att hon förtjänat förtroendet. 

“Pirr” eller ont i magen – Framtiden kommer visa vägen

Det ”pirr” som Teodorescu Måwe känner i magen inför uppdraget kan, visar all empiri, snabbt bytas till ett ont i magen.

Hur hon kommer landa i partiet är helt upp till henne själv. Vänskapen med Ebba Busch hjälpte henne till förstaplatsen, men försvinner stödet för Ebba Busch, vars position redan är ifrågasatt, så kan dagens breda leenden och glada uppsyn bytas till avsevärt mycket mer dystra anletsdrag.

Den som accepterar en rekrytering av partiledaren personligen blir starkt knuten till densamma. Ryker partiledaren följer ofta dess förtrogna ut med diskvattnet i de utrensningar som vanligen genomförs i samband med detta.

Kristdemokraterna har numera viss erfarenhet av och inte minst fallenhet för att rotera ut icke önskvärda kandidater i ”bad standing”. Oavsett om de är tidigare ordförande för KDU eller har annan stark medlemsbas att vila på. Fråga Lars Adaktusson hur fort det kan gå.  Eller Sara Skyttedal. De vet.

Det är därmed inte fel att säga att från och med nu har Alice Teodorescu Måwe sitt eget öde i sina egna händer. Ingen annan än hon själv kommer göra jobbet åt henne.