Storskaliga industri- och infrastruktursatsningar utan vare sig eftertanke eller forskningsstöd kom att prägla Sovjetunionens diktator Josef Stalins tid vid makten. Ett synsätt som präglades av en övertygelse och önsketänkande. Att politisk vilja kan sätta sig över bland annat naturlagarna och ekonomiska realiteter. Parallellerna är uppenbara med hur Vargas-bolagens ägare kunnat utvecklas i harmoni med en majoritet av de svenska riksdagspartierna.

De stalinistiska industriprojekten kom att varvas med en blandning av brutala framgångar i att bygga upp en tung industri och enorma, dolda misslyckanden i form av mänskligt lidande och ekonomisk ineffektivitet.

Ett sådant exempel är stålverket i Magnitogorsk som anlades bredvid en järnmalmsfyndighet. Vid en första anblick en helt adekvat satsning men tämligen omgående visade sig detta vara fel redan från början. Malmtillgången visade sig inte bara vara otillräcklig och dessutom av en för låg kvalitet vilket gjorde att anläggningen snart fick importera malm utifrån. 

Under sovjettiden, framför allt under Josef Stalins regim, kom Magnitogorsk följas av flera. Ett av de mest brutala exemplen är Vita havs-kanalen, eller Belomorsk-kanalen som anlades 1931-1933 för att koppla samman Vita havet med Östersjön. Kanalen är dock för grund för havsgående fart och oanvändbar mellan oktober och maj då den är isbelagd. Mellan 100 000 och 140 000 samvetsfångar från Gulag frös ihjäl eller dog av andra orsaker under den 20 månader långa byggtiden.

Det som förenar Magnitogorsk och Belomorsk-projekten var den politiska övertygelsen att politisk vilja kunde överrida naturlagar och ekonomiska villkor.

Samma form av tankegods har präglat Vargas-bolagen Northvolt och Stegras etablering. 

Stalinistiskt önsketänkande

I fallet med Northvolt valde grundarna Peter Carlsson, Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz att bortse från samtliga expertråd som bestämt avrådde från etableringen av en storskalig produktionsanläggning för batterier i Skellefteå. Den kinesiska grundaren av batteriföretaget CATL, Robin Zeng, menade vid ett möte med den samlade europeiska bilindustri 2012 att dessa istället för att förlita sig på andras patent var tvungna att satsa på minst 20 års egen grundforskning innan någon mer storskalig produktion av batterier kunde påbörjas. Och då stegvis.

Peter Carlsson, VD för Northvolt, skall sedan i ett möte explicit ha avråtts från att satsa på den kinesiska Litioum-jon-tekniken som en återvändsgränd. Carlsson skall ha suttit tyst och passiv under hela mötet med experter direkt efter att mötet avslutats fattat ett beslut att tvärtom gå vidare med just den tekniken. Med mer eller mindre redan utdaterade kinesiska instrument och produktionsapparatur.

I exemplet med Stegra är likheterna mellan Stalins industripolitik och stålverket i Magnitogorsk ännu tydligare.

Inte bara är produktionen av vätgasbaserad el i kommersiell skala i de volymer som krävs för att framställa fossilfritt stål helt oprövad, precis som i fallet med Magnitogorsk så saknas malm i den utsträckning som stålverket kräver. Istället kommer Stegra behöva, precis som Magnitogorsk, behöva importera råvaran. Järnskrot samt järnpellets kommer transporteras från Sydamerika för att kunna få igång någon form av produktion. Dessutom saknade anläggningen alla former av infrastruktur varför projektet har varit tvingade till att bygga ut Luleå hamn samt är fortfarande utan den effekttilldelning för att i framtiden kunna göra stålverket lönsamt.

Trots de uppenbara bristerna har Harald Mix kunnat få ett blocköverskridande stöd och därmed kunnat neutralisera alla kritiska granskningar.

Det finns idag fortfarande socialdemokratiska riksdagsledamöter i Näringsutskottet som är övertygade om att Northvolt aldrig hade behövt gå i konkurs samt att Stegra är i grunden en framgångssaga. En uppfattning de delar med näringsminister Ebba Busch (KD) och hennes statssekreterare Sara Modig. 

En uppfattning som förstärks med att såväl Busch som socialdemokraternas ekonomiska talesperson Mikael Damberg går till val med att vilja utöka såväl statsbidragen samt de gröna krediterna till företag som Northvolt och Stegra.

Det enda som idag i grunden skiljer Stalins industripolitik, där politisk vilja tros trumfa natur- och ekonomiska lagar, från duon Busch – Damberg är metoden som använts för att förstöra kapital och framtid. Stalin använde sig av slavarbete och massiv miljöförstöring, duon Busch – Damberg i samarbete med Harald Mix och Vargasbolagen väljer att istället tömma statens kassa och pensionsfonder på kapital.

Annars är den industripolitik som för närvarande har en blocköverskridande enighet en övertygelse om att politiken kan upphäva även naturlagarna och ekonomiska realiteter.