När alla är liberaler är ingen liberal
Lika väntat som den tidigare folkpartisten och liberalen Birgitta Ohlssons byte av partihemvist var, lika överraskade blev alla när det väl inträffade. Och reaktionerna är lika väntade de. Flera aktörer gör nu anspråk på att vara de självklara uttolkarna av vad en sann liberal är. I sak har alla rätt. Och som grupp och fenomen betraktat har alla i grunden fel.
Det finns ett gammalt talesätt: att vara liberal är att vara kluven. Kanske har det sällan känts mer träffande än nu, efter att den tidigare liberalen Birgitta Ohlsson valt att lämna en politisk hemvist för en annan och ansluta sig till Centerpartiet.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig – och de säger något intressant om vår tids politiska klimat. Från högerhåll, inte minst från företrädare för Medborgerlig samling som beskriver sig som liberalkonservativa, hävdas att Ohlsson inte längre kan betraktas som liberal. Hon sägs inte ha gjort något för Liberalerna på länge, och partibytet beskrivs som väntat. Underförstått: liberalismen har sin naturliga hemvist till höger.
Från vänster låter det märkligt nog snarlikt – men med omvänd riktning. Där hävdas i stället att Liberalerna utvecklats till något som närmast kan liknas vid auktoritära stödtrupper, och att den verkliga liberalismen i dag i praktiken återfinns inom en bredare, men ofta otydligt definierad, vänster.
Det som förenar dessa till synes motsatta perspektiv är anspråket på tolkningsföreträde. Begreppet ”liberal” görs till något som kan ägas, definieras och tilldelas – eller fråntas – andra. Individer som byter politisk hemvist tillskrivs kollektiva egenskaper och åsikter, som om deras ideologiska identitet vore statisk och entydig.
Men just detta förhållningssätt står i direkt konflikt med liberalismens kärna. Den liberala idétraditionen utgår från individen, inte kollektivet. Att på förhand bestämma vad en annan människa ”är” ideologiskt, baserat på grupptillhörighet, är därför i grunden ologiskt – och i strikt mening anti-liberalt.
Mot den bakgrunden blir det lika rätt – och lika fel – att kategoriskt slå fast vem som är liberal. Är Simona Mohamsson liberal? Ja, enligt henne själv. Är Jan Jönsson det? Också ja, enligt honom. Båda gör anspråk på rätten att själva definiera vad liberalism innebär – vilket i sig är ett uttryck för ett liberalt förhållningssätt.
Att vara liberal innebär ytterst att utgå från individens frihet. Det flyttar diskussionen bort från etiketter och grupptillhörighet, och in i en mer principiell sfär. Där blir det uppenbart att det kanske mest illiberala man kan göra är att med tvärsäker auktoritet tala om för andra hur de ska definiera sig själva.
Samtidigt är utvecklingen vi nu ser inte särskilt överraskande. Snarare framstår den som oundviklig. Ett långvarigt tillstånd har nått sin brytpunkt. Som i Ernest Hemingways roman Och solen har sin gång beskriver en av karaktärerna sin konkurs:
”Först långsamt, sedan plötsligt.”
Det är en träffande bild även här. Många anade vart det barkade hän – men när förändringen väl kom, kom den ändå abrupt.
Resultatet är ett mer fragmenterat liberalt landskap i Sverige. Liberalismen tycks i dag ha samlats i åtminstone två tydliga huvudfåror – och möjligen en mindre rännil. Centerpartiet representerar en riktning med lutning åt vänster, Liberalerna en som drar åt höger och mot ett mer värdekonservativt håll. Därtill finns mindre aktörer som gör anspråk på en egen, smalare tolkning av liberalismen som den sanna och rena läran. Liberal-elitism.
Alla gör de anspråk på att vara sant liberala. Och i någon mening har de alla rätt. Och fel.
För i slutändan avgörs inte graden av liberalism av partitillhörighet, utan av förhållningssättet till andra. Ju större behovet är att tillrättavisa, definiera och korrigera andras ideologiska identitet, desto längre bort rör man sig från liberalismens kärna.
Det är kanske där, med utgångspunkt i människan, den verkliga skiljelinjen går.
Johan Westerholm
