Bankkonto är

Swedbank, clearingnummer  8214-9 kontonummer  4388475-8, kontoinnehavare Ann Heberlein

IBAN SE4980000821490043884758

SWISH: 0708176006

Crowdfunding för boken Våldtäkt och Kultur av Ann Heberlein

På kort tid har inte mindre än fyra misstänkta gruppvåldtäkter utomhus rapporterats i Malmö. Modus operandi är liknande i samtliga fall: En ensam kvinna överfalls av en grupp män utomhus. Malmö är dessvärre inte unikt – överfallsgruppvåldtäkter utomhus har rapporterats från flera svenska städer de senaste åren. Inte konstigt att kvinnor uppger en ökad känsla av otrygghet.

Enligt NTUoroar sig 29 procent av befolkningen för den ökade brottsligheten i Sverige. Det är en ökning med 4 procent sedan förra året. 30 procent av kvinnorna är så otrygga att de tvekar inför, eller avstår, från att gå ut i sitt bostadsområde på kvällen. Alltså är kvinnor mindre trygga idag än de var för ett år sedan. Jag betraktar det som ytterst allvarligt att kvinnors frihet och kvinnors rättigheter begränsas av rädsla och oro. En tredjedel av alla kvinnor som lever i Sverige begränsar sin frihet eftersom de är oroliga för sin säkerhet.

Kvinnornas oro är inte obefogad. Det finns goda skäl till den upplevda otryggheten, vilket BRÅ:s  halvårsstatistik över anmälda brott 2017 visar. Enligt den har våldtäktsanmälningarna ökat med hela fjorton procent under 2017. På sidan femton kan man läsa att det anmäldes 3430 våldtäkter första halvåret 2017. Det är detsamma som 19 våldtäkter per dygn – att jämföra med 17 våldtäkter per dygn 2016 (totalt 6720 våldtäkter under hela 2016). Enligt BRÅ har antalet anmälda våldtäkter ökat stadigt mellan 2007 och 2016 – med 41 procent. Ökningen kan delvis förklaras med att lagstiftningen angående våldtäkt ändrades 2013, men det förklarar knappast hela den enorma ökningen.

Den 15 november 2017 publicerade BRÅ och NTU statistik angående det som benämns ”brott mot enskild person”. Brottskategorin ligger på den högsta nivån sedan mätningarna startade 2006.Allt fler privatpersoner utsätts för brott, som misshandel, rån, hot, bedrägerier och trakasserier. Ökningen är tydlig inte minst när det gäller sexualbrott: På elva år har utsattheten för sexualbrott ökat från 0,9 procent till 2,4 procent. Utsattheten för trakasserier har ökat från 4,1 procent till 5,5 procent. Mest utsatta är kvinnor mellan 16-24 år. 14 procent av de unga kvinnorna uppger att de blivit utsatta för någon form av sexualbrott. Detta är naturligtvis ytterst allvarligt.

En sexualbrottsutredning med uppgift att stävja denna utveckling bör tillsättas. En nödvändig början är att statistik angående förövaren samlas in. Ironiskt nog vet vi mer om de kvinnor som våldtas än om männen som våldtar. BRÅ för statistik över de våldtagna kvinnornas ålder, bostadsort och etnicitet – och störst risk att bli våldtagen löper en kvinna bosatt i ett utanförskapsområde, första eller andra generationens svensk. Samma typ av statistik bör naturligtvis föras angående förövaren: Eftersom tidigare forskning visar att män från Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien är överrepresenterade vid sexualbrott är detta ytterst relevant att undersöka – inte minst då ökningen av våldtäkter sammanfaller med en mycket stor invandring av män från just dessa regioner.

Den senaste stora undersökningen om invandrares brottslighet i Sverige gjordes av Jan Ahlberg för Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 1996, ”Invandrare och invandrares barns brottslighet” och omfattar perioden 1985 till 1989. 1993 genomfördes en mindre undersökning vid kriminologiska institutionen i Stockholm. År 2002 sammanställde samme Ahlberg tillsammans med historikern Helene Lööw resultaten från tidigare nämnda undersökningar i BRÅ rapporten ”Invandrare och brott – den svåra frågan”. Med ”invandrare” avses en person som är född i ett annat land och folkbokförd i Sverige. Kategorin omfattar alltså både de invandrare som har svenskt medborgarskap och de som inte har det. Som ”invandrares barn” räknas en person som är född och folkbokförd i Sverige och som har minst en förälder som är född i ett annat land.

Av statistik från 80-talet framgår att invandrares andel av brottsligheten är större ju grövre brotten är. Mellan 1985 och 1989 begicks 38 procent av våldtäkterna av invandrare. För mord och dråp var andelen 30 procent och rån 24 procent. 1987 var andelen invandrare 8,2 procent av Sveriges befolkning. Det handlar alltså om en mycket kraftig överrepresentation för invandrare i dessa brottskategorier. Särskilt anmärkningsvärd är överrepresentationen när det gäller våldtäkt: 8,2 procent av invånarna begår 38 procent av våldtäkterna. Läs den meningen igen – åtta procent av invånarna begick trettioåtta procent av våldtäkterna.

Ännu större är invandrares andel av överfallsvåldtäkter utomhus. Nästan hälften av överfallsvåldtäkterna utomhus registrerades på invandrare under perioden 1985 och 1989. Om vi bryter ner invandrare i kategorierna personer födda i Norden och personer födda i övriga länder framgår det att 29 procent av våldtäkterna registrerats på utomnordiska invandrare och 9 procent på nordiska invandrare, trots att den senare gruppen är betydligt större. Dominansen av utomnordiska invandrare är alltså mycket stor vid våldtäktsbrott. När siffrorna bryts ner ytterligare visar det sig att det framförallt är män med ursprung i länder i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien som sticker ut i statistiken, som Algeriet, Libyen, Marocko, Tunisien, Irak.

I en rapport om gruppvåldtäkter, publicerad 2000, kan man utläsa att 32 procent av gärningsmännen vid dessa övergrepp är utrikesfödda men folkbokförda i Sverige. 10 procent av gärningsmännen vid gruppvåldtäkter är ej folkbokförda i Sverige och en fjärdedel av de 58 procent gärningsmän som definieras som svenskar har minst en utrikesfödd förälder. Vid gruppvåldtäkter är alltså män med invandrarbakgrund än mer överrepresenterade. Det är alltså inte på något sätt långsökt att söka förklaringen till den kraftigt ökade förekomsten av våldtäkter i Sverige de senaste åren i invandringen av män från länder utanför Europa. Om vi tillämpar Occams rakkniv på frågan ”varför har våldtäkter ökat i Sverige de senaste tio åren?” bör vi söka det enklaste svaret – och det enkla svaret är att andelen män som tillhör de grupper som är kraftigt överrepresenterade vid just våldtäkter (fyra gånger) har blivit större.

BRÅ:s forskning visar alltså på ett mycket starkt samband mellan invandrare och brottslighet och en markant överrepresentation av män med bakgrund i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien vid just våldtäkter. De kriminologer – bland andra Jerzy Sarnecki – och politiker, som Morgan Johansson, som uttalat sig är överens om att forskningen är vederhäftig. De erkänner alltså ovan nämnda forsknings slutsatser men hävdar att inga nya undersökningar behövs. Jag tror att det är nödvändigt att uppdatera forskningen på området, för att undersöka om sambandet mellan kulturell bakgrund och delaktighet vid sexualbrott kvarstår, om invandrares överrepresentation har ökat eller minskat. Vi behöver aktuell och relevant fakta att utgå ifrån i en diskussion om vilka åtgärder som bör vidtas för att vända en oroande utveckling med ökad sexualbrottslighet.

Den könsmässiga obalansen i den grupp som invandrat under senare år innebär särskilda problem, inte minst då vi diskuterar sexualbrott. Vid 2015 års slut var könsfördelningen mellan pojkar och flickor i åldersgruppen 16-17 år uppseendeväckande skev:

123 pojkar på 100 flickor. Professor Valerie M Hudson diskuterade problematiken i en mycket uppmärksammad artikel ”Abnorma antalet unga män ett problem för Sverige”. Det är väl känt att unga män utför fler brott än någon annan kategori i samhället. Detta gäller i synnerhet unga män i utanförskap. Att då kraftigt öka denna grupp ställer naturligtvis till problem. Hudson anger att framförallt våldsbrott, egendomsbrott och brott riktade mot kvinnor ökar då männen blir fler.

Om vi verkligen vill komma tillrätta med ökningen av våldtäkter måste vi också ställa obekväma frågor och klara av att hantera de svar vi får. Inte förrän vi har all information vi kan skaffa kan vi genomföra rimliga åtgärder. Eftersom BRÅ inte uppfyller sitt uppdrag och bidrar med kunskap angående sexualförbrytarnas bakgrund och bevekelsegrunder har jag beslutat mig för att ge mig i kast med just detta. I mitt projekt Våldtäkt och kultur – En kartläggning av gruppvåldtäkter i Sverige 2012-2017 kommer jag att utföra en statistisk analys av samtliga domar i gruppvåldtäktsmål under åren 2012, 2013, 2014, 2015, 2016 och 2017 med hänsyn till förövarens ålder och födelseland. Vidare avser jag att analysera domar och förundersökningsprotokoll med hänsyn till de värderingar som de anklagade männen ger uttryck för. Hur beskriver de sitt agerande? Vilken kvinnosyn kommer till uttryck i förhören? Vilka normer och värderingar hänvisar de till? Särskilt fokus kommer att ligga på gruppvåldtäkter eftersom jag anar en markant ökning av just denna form av sexualbrott.

Min hypotes är att det till stor del är män med bakgrund i länder med en annan typ av värderingar och normer kring sexualitet och kvinnor än den svenska som ligger bakom ökningen av våldtäkter de senaste åren. Syftet är tredelat:

För det första vill jag undersöka om den överrepresentation av män med ursprung i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien vid sexualbrott, särskilt vid gruppvåldtäkter, som tidigare forskning visat kvarstår.

För det andra vill jag analysera vilka värderingar och normer – vilken kultur – som de anklagade männen ger uttryck för.

För det tredje vill jag ge förslag på åtgärder och strategier för att minska sexualbrotten i Sverige.

Ambitionen är således att bidra med nödvändig kunskap för att stävja en mycket oroande utveckling. 

En undersökning av det här slaget är resurskrävande. Att begära ut domar och framför allt förundersökningsprotokoll kostar både tid och pengar och att göra en noggrann och vederhäftig analys, både en kvantitativ och en kvalitativ sådan, är tidskrävande. För att säkerställa kvaliteten på rapporten kommer dessutom två personer med juridisk kompetens att fackgranska min analys – dessa ska givetvis arvoderas. Vidare krävs pengar för tryck och marknadsföring.

Risker med projektet