Svea Hovrätt friar Aron Flam från anklagelserna om intrång i varumärket “En svensk tiger” i en dom där rätten är enig om att Flam skall frias men där en domare anger andra skäl. Dessa andra skäl bör betecknas som en i det närmaste total seger för hur yttrandefriheten har kunnat försvaras av Flam. Individualisten som tog en kula för kollektivets rätt till konstnärliga och satiriska uttryck.

Svea Hovrätt friade under gårdagen komikern och konstnären Aron Flam från anklagelserna att ha gjort intrång i Bertil Almqvists verk ”En svensk tiger” vilket bland annat Nyheter Idag kunde rapportera om.

Målet har drivits av staten i form av åklagaren med målsägaren Beredskapsmuséet i Djuramåsa som förvaltar de kommersiella rättigheterna.

Domen är entydig i att Aron Fram skall frias från anklagelserna men en av domarna framför en skiljande mening i skälen därtill. En majoritet av domarna menar att Flams illustration ”Det här är en svensk tiger” har en egen verkshöjd, det vill säga är en egen unik komposition, och därmed inte utgör ett intrång i Almqvists orginalverk som den senare tog fram som en uppdragsillustration åt dåvarande Krigsmakten under andra världskriget.

Olika motiveringar till den friande domen

En majoritet av domarna i domslutet vid Patent- och marknadsöverdomstolen eller Svea Hovrätt har tagit intryck av bland annat professor Olav Westphalens vittnesmål, som mer hade karaktären av en grundläggande föreläsning i hur konst uppstår, under huvudförhandlingen. Westphalen menade att om ingen illustration skulle kunna återanvändas i nya sammanhang med ny konstnärlig idé och budskap skulle Moderna muséet behöva tömmas på hälften av sina utställningar. Westphalen, och för den del även en majoritet av domarna, lutar sig mot den logik som turerna kring konstnären Max Walters reproduktion av sina egna konstverk gav upphov till.

Max Walter Svanbergs litografi ”Den röda dagens blommande kroppar” från 1955 förseddes med ett tilltryck av konstnären Leif Eriksspn som kommenterade och kritiserade bl a hur Svanberg lurade publiken genom att signera reproduktioner så att de förväxlades med hans s k originalgrafik. På så sätt kunde Walter sälja samma litografi två gånger eller fler vilket Leif Eriksson ville upplysa om och med satir kommentera.

Leif Eriksson kom att åtalas för detta 1977, fälldes i Malmö tingsrätt men friades hovrätten i en dom som faställdes av Högsta domstolen 1979 med den motivering som nu en majoritet av Svea hovrätt använder sig av i åtalet mot Aron Flam. 

Men den domare som vill fria Aron Flam men av andra skäl är kanske ännu intressantare att följa i hans resonemang.  Hovrättsrådet Magnus Ulriksson menar att det kan ifrågasättas om Flam har en egen verkshöjd i sin formgivning. 

Ulriksson resonerar istället kring om motsatsen skulle råda, att Flam inte har egen verkshöjd, och kommer fram till att om så skulle vara fallet, att Flam gjort ett intrång på Almqvists immateriella rättigheter så väger yttrandefriheten, eller rätten att parodisera, tyngre än uppovsmannens parters imateriella rättigheter. Det vill säga Bertil Almqvists efterlevande samt Beredskapsmuséet i Djuramåsa.

Detta förstärks, menar Ulriksson, med att Almqvist inte tagit fram ursprungsillustrationen på eget initiativ utan att detta var ett formgivningsuppdrag han fullgjorde åt den svenska staten under andra världskriget. Detta förhållande försvagar därmed den ursprungliga immateriella rättigheten.

Ulriksson delar med denna reservation i övrigt hovrättens friande dom.

Vad händer nu?

Om processen mot Aron Flam är slut eller inte är osäkert. Även om Oisin Cantwell, Aftonbladet, menar att den borde vara slut så finns det en liten möjlighet för åklagaren att tillsammans med Beredskapsmuséet att överklaga domen till Högsta domstolen. Den har då primärt att avgöra om det är Ulrikssons invändningar eller majoritetens angivna skäl som skall ligga till grund för den friande domen eftersom Svea Hovrätt var eniga om att fria Flam.

Men att den friande domen sannolikt ligger fast bör idag betecknas som sannolikt gränsande till visshet efter en process där Beredskapsmuséet bland annat påstått att Flam har samröre med nazistiska Nordiska motståndrörelsen i förhören under förundersökningen i sannolikt syfte sätta Flam som klandervärd i allmänhet.

Påståendena saknade saklig grund och utgjorde i sig ett brott mot Advokatsamfundets regelverk då de kom från Beredskapsmuséets juridiska ombud, tillika invald ledamot i Advokatsamfundet.

Åklagare valde att inte föra in Beredskapsmuséets påståenden under något tillfälle som argument i vare sig tings- eller hovrättsförhandlingarna.