Edward Nordén resonerar kring Partiet Nyans hot, eller krav på, att bränna ner Lars Verks konceptskultur Nimis i Ladonien. Ett krav som inte bara polariserar men även belyser hur långt kvar många har att vandra innan de i grunden förstår vad den svenska yttrandefriheten egentligen betyder. En yttrandefrihet som utgör själva förutsättningen för bland annat religionsfrihet. Bränns Nimis bränns religionsfriheten.

Partistyrelsen för Partiet Nyans – vars partiledare Mikhail Yüksel tidigare uteslutits från Centerpartiet för sina kopplingar till turkiska ultranationalister och islamister eller organisationen ”De grå vargarna” – vill bränna ned Lars Vilks konstverk Nimis. De menar att Nimis är ett “islamofobiskt” konstverk av en svensk konstnär eftersom det “skapar osämja”.

Det skulle kunna vara en konstinstallation i sig självt. Som en drift med islamister med bakgrund i diktaturer som flytt till en sekulär, fredlig demokrati utan att dra några som helst slutsatser mer än att förbjuda kritik av islam. Yüksels och Partiet Nyans utspel ska förstås ses som medvetet konfrontativt i syfte att öka polariseringen i den svenska politiska debatten.

Grundläggande för en fungerande demokrati är att man ger medborgarna rätt att yttra sig om politik, konst, religion och åsikt. Och det är yttrandefriheten som ligger till grund för religionsfriheten. Det gäller naturligtvis även alla religioner, inklusive islam.

Det är förståeligt att det ibland uppstår en krock eftersom många muslimer i Sverige kommer från länder där yttrandefrihet och religionsfrihet saknas. 

Islams traditionalistiska syn på konst utgörs dessutom ofta av en skepsis till att avbilda människor och djur. Denna islamiska anikonism berör alltså inte nödvändigtvis bara profeten Muhammed. Det är denna snäva idé om avgudadyrkan som gett det fokus på nonfigurativa mönster och kalligrafi som islamisk konst ofta förhåller sig till. 

Men nu lever vi i ett land som firar 250 år av tryckfrihet, 200 år av fred och 100 år av demokrati. Det innebär att vi förutsätts acceptera andras åsikter och andras förhållningssätt till exempelvis religiös avbildning. Att värna friheter att yttra sig och yttra religiösa tankar är en förutsättning för att överhuvudtaget vara muslim i Sverige. Det vill säga, en direkt konsekvens och effekt av den universella yttrandefriheten.

Detta förhållande, att yttrandefrihet är själva grunden för religionsfrihet bör vara värt att fundera över för de som vill förbjuda kritik mot religioner, religiösa symboler och religiösa yttringar.

Det Sverige vi har kämpat oss fram till är en sekulär demokrati där vi alla förväntas klara av provokationer, hädelse, konstverk och udda uttryck utan att ta till våld.

Lars Vilks blev en symbol för dess motsats. 

Genom mordförsök, mordkomplotter, försök till mordbrand, bombdåden i Stockholm 2010, en lärare som halshuggs i Frankrike efter att rykten gick om karikatyrvisningar i en skolklass, till fysiska attacker på Vilks själv vid Uppsala universitet och utlovade belöningar från terrorgrupperna IS och Al Qaida till den som skar halsen av honom. För att inte nämna de barbariska morden på Charlie Hebdos redaktion och de svenska islamister som greps i en lägenhet i Köpenhamn på väg att massakrera Jyllandspostens redaktion. Detta är kontexten. En etablerad svensk konstnär som fick leva som en fånge i vår sekulära demokrati på grund av hot från jihadister och dessvärre till synes vanliga muslimer. Allt medan konst- och kulturetablissemang, politiker och journalister teg av rädsla och konstlad ”respekt” inför våldsamma hot.

Det är minst sagt spektakulärt att några dagar efter en konstnärs död vilja bränna ned dennes konstverk utifrån att det skulle vara islamofobiskt och polariserande. Trots att detta konstverk inte vare sig historiskt eller nu har eller har haft något med religion eller religionskritik att skaffa.

En rimlig reaktion vore kanske att självkritiskt resonera kring de mordhot, mordförsök och hot om våld som förelåg mot konstnären från muslimskt håll?

Den är en diskussion som saknas med all tydlighet. Frånvaron av resonerande försvar från muslimskt håll accentuerar ett kluvet land. Det är en bedrövelse i sig att beskåda.

Nimis, ett konceptuellt konstverk som växt fram i nordvästra Skåne 1980, har däremot ingenting med islam att göra. 

Konceptuell konst syftar till att idén, eller konceptet, efterhand tar över verkets estetik. Verket är byggt av drivved och plankor som svartbygge i ett naturreservat. Det ägdes under lång tid av det ikoniska konstnärsparet Christo och Jeanne-Claude, kända för sina stora och visuella skapelser. Sedan många år är Nimis ett populärt resmål och konflikten med Länsstyrelsen bör snarare betraktas som formell. I Nimis finns också den fiktiva staten Ladonien. 

Ladonien utropades som självständig stat 1996 och med ett styre av en drottning och ett kabinett av ministrar. Mer än 25 000 människor från hela världen har valt att ansöka om medborgarskap. Det är förvisso gratis, men symbolhandlingen är inte mindre värd nu än då. 

Lars Vilks var statssekreteraren som såg till att hans konstverk kunde leva vidare utan honom. Ladonien fortsätter som tidigare. Ladoniens Drottning Carolyn hälsar att:

”The fight for freedom of expression and art has lost a great asset, and to honor his memory we must continue to protect Nimis and be a voice for free speech, free expression, and free art. Stay tuned, or better yet, join us. The fight is not over.”

Att kampen för konstnärlig frihet inte är över kan vi med enkelhet konstatera. Lars Vilks verk har helt enkelt utvecklats till att bli synonymt med yttrandefrihet. Men bara på grund av de massiva hoten om våld från islamistiska terrorgrupper och upprörda muslimer. Att Vilks provocerat kristendom, judendom, konstetablissemang, politiker och enskilda lagar har man inget intresse av att reflektera över.

Att som extremister vilja mörda Vilks, att som Nyans vilja bränna ned hans konstverk från 1980 eller att som tusentals muslimer även i Sverige hurra över hans död är inte imponerande.

Ingen avkräver, eller förväntar sig, att en religiös individ ska gilla ett verk som hånar eller kritiserar något som hålls heligt. Det är en naturlig reaktion att ogilla det. Samma som när svenska flaggor bränns, biblar förstörs av rockband, Kungen hånas, statsministern förlöjligas, oppositionen kallas för brunblå, Ebba Grön sjunger om att gud ska hängas och så vidare.

I en modern stat och i demokratier avkrävs dock myndiga medborgare att kunna hantera uttryck och behärska sig utan att avkräva kraftiga ingrepp i yttrandefriheten eller ta till våld.  Yttrandefrihet innebär i en demokrati på ett personligt plan att den enskilde lär sig att leva med kritik istället för att tysta alla oliktänkande.

Samexistens mellan religioner, ideologier och människor som säger olämpliga saker förutsätter att man accepterar detta. Inte att man förbjuder uttrycken. 

Och inte minst  det hot om våld mot person – eller som Partiet Nyans uttrycker – våld mot egendom. 

Att långsamt förskjuta gränserna till att censurera hån och kritik mot en enskild religion av många är inte önskvärt. Det är dessutom inte hållbart. 

Om en enda felaktigt uppfattad yttring ska leda till upplopp och mordhot så kan vi inte leva ihop i ett gemensamt samhälle. Det borde inte behöva förklaras i ett land som firar 100 år av demokrati och 250 år av yttrandefrihet. 

Men det gör det när man ser andra istället fira en konstnärs död.

Edward Nordén

Jordbrukare, Jordbruksminister i Ladonien och aktiv i Medborgerlig Samling