Sverige har reagerat kraftigt på uppgifterna i dokumentären om Nordkoreas vapenaffärer. Reaktionen är tvungen att vara kraftig. Sedan tidigare är det känt att flera afrikanska stater försökt runda sanktionerna med den isolerade staten. Flera av dessa länder återfinns på en annan lista, den med Sveriges största biståndsmottagare.

Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) kommenterar tillsammans med Danmarks utrikesminister Jeppe Kofod uppgifterna i dokumentären om Nordkoreas hemliga vapenaffärer. 

I ett gemensamt uttalande på danska utrikesdepartementets hemsida skriver de båda på engelska att

”Vi är djupt oroade över innehållet i dokumentären The Mole, vilken berör en mängd aktiviteter relaterade till Nordkorea”.

”Som svar på denna oro har vi beslutat att uppmärksamma dokumentären i FN:s sanktionskommitté. Vi kommer också att väcka frågan inom EU”.

Den stat som dock har störst anledning till oro är Sverige. Sverige är en av de så kallade ”kontaktnationerna” med diplomatiska relationer med det i övrigt internationellt isolerade Nordkorea. Som kontaktnation svarar Sverige för flera andra nationers relationer och förväntas samtidigt ha en unik insyn i Nordkoreas inre liv.

Den internationella oron för att Nordkorea exporterar vapenteknik till olika stater är befogad. Lika befogad är oron att nordkoreanska vapen hamnar i statsunderstödda terrororganisationer. Det är numera vida känt att nordkoreanska tekniker och ingenjörer varit Iran behjälpliga att framställa kärnvapenteknik. Ett flertal nordkoreanska ingenjörer dödades när Israel lät förstöra den kärnkraftreaktor som även hade potential för att vara en upparbetningsanläggning för kärnvapenbränsle vid attacken “Outside the box” 2007.

Uppgifterna om att Nordkorea skulle vara villiga att bistå ett eller flera afrikanska länder med byggandet av vapenfabriker eller sälja vidare vapensystem till ett potentiellt 30-tal olika terrorgrupper bör inte ha kommit som en total överraskning.

Förhållandet mellan Nordkorea och Afrika går tillbaka till det kalla kriget där landet letade efter allierade bland nyligen befriade, numera socialistiska länder i Afrika. I likhet med Kina och Ryssland såg Nordkorea detta som prioriterat  för att utplåna västerländskt inflytande på kontinenten och presentera sin motståndare Sydkorea som en marionett för USA. Och medans Kinas förhållande till Afrika vid den tiden huvudsakligen handlade om handel och utveckling var Nordkorea fast beslutna att hitta militärt och diplomatiskt stöd på kontinenten.

2017 inledde Förenta nationerna (FN) en undersökning av Nordkoreas militära samarbete med elva afrikanska länder, enligt en rapport som publicerades av en expertpanel på åtta medlemmar.  Rapporten som presenterades den 9 september samma år hävdade att Nordkorea har kringgått internationella sanktioner för att tillhandahålla militärt och säkerhetsbistånd till Tanzania, Uganda, Angola, Demokratiska republiken Kongo, Eritrea, Moçambique, Namibia, Benin, Botswana, Mali och Zimbabwe.

Listan på av FN misstänkta länder som kringår embargot mot Nordkorea sammanfaller i stort med de länder som prioriterats av Sverige i biståndssammanhang och ur listan kan följande exempel noteras:

• Sidas samarbete regleras av strategin för Sveriges utvecklingssamarbete med Tanzania 2020-2024 och omfattar tre miljarder kronor för hela perioden.
• Så sent som 2016 besökte tidigare kabinettssekreterare Annika Söder Zimbawe och menade då att ”Sverige och Zimbabwe har en gemensam historia och kan därmed lära från varandra”. Mötet mellan Sverige och tre av de stater som återfinns i FN:s lista över misstänkta afrikanska länder kom att handla om de ekonomiska intressena mellan bland annat Zimbabwe och Sverige rapporterade All Africa. Vad exakt Sverige hade att lära av Zimbabwe som vid den tiden styrdes av diktatorn Mugabe är än idag oklart.
•  Sverige avbröt 2001 det bilaterala utvecklingssamarbetet med Zimbabwes regering som svar på en allvarlig försämring av respekten för mänskliga rättigheter i landet. Biståndet har sedan dess kanaliserats genom organisationer inom det civila samhället och multilaterala organisationer men skall sedan regeringen Löfven tillträdde skall det nu återupptas. Sedan 2017, som ett direkt resultat av mötet, har Sverige återupptagit biståndsarbetet. Budgeten för Sidas biståndsstrategi för Zimbabwe uppgår till totalt 1,5 miljarder kronor för 2017-2021.
• Sidas utvecklingssamarbete med Uganda styrs av en strategi som gäller 2018–2023 och uppgår till 2,4 miljarder kronor för hela perioden. Uganda omfattas också av Sveriges regionala samarbete i Afrika och Sveriges forskningssamarbete.
• Det långsiktiga arbetet Kongo styrs av en strategi som gäller 2015-2020 och uppgår till cirka 1,6 miljarder kronor för hela perioden. Sverige är en av de fem största givarna i världen både vad gäller bilateralt och humanitärt bistånd.
• Utbetalningar till projekt i Mali som har statliga institutioner som motpart har stoppats efter den militärkupp som ägde rum i augusti 2020.
• Sipri har dock fortfarande viss aktivitet i Mali där Muslimska brödraskapets front- och nätverksorganisation Islamic Relief ingår som samarbetspartner. Islamic Relief var 2007 tvingade att stänga sin verksamhet efter att det avslöjats att organisationen samarbetade med regionala terroristgrupper.
• Sverige har för närvarande trupp i Mali men vars framtid bör bedömas som osäker efter militärkuppen tidigare i år.

FN:s utredning utvidgades 2019 till att omfatta 35 afrikanska stater enligt AP News som tog del av den tidigare rapporten från 2017.

Sveriges kraftiga reaktion var direkt nödvändig. Som skyddsmakt och kontaktnation för bland annat USA har Sverige en internationellt sett en unik relation med Nordkorea.

Ett stort antal av de afrikanska stater som är aktuella i FN:s utredning om brott mot vapenembargot, som aktualiserats med “The Mole”  finns med på Sveriges lista över prioriterade afrikanska biståndsmottagare.

Skulle det visa sig att svenska biståndsmedel använts i vapenhandeln eller att Sverige på annat sätt medvetet eller omedvetet underlättat överträdelser av det internationella embargot kommer det få oöverblickbara konsekvenser för Sveriges bi- och multilaterala relationer.