Många tecken tyder på att Västvärlden riskerar att hamna i stagflation. Hur tar man sig ur en sådan situation? Jan Blomgren prövar en idé då fenomenet är, och kommer vara intimt förknippat med synen på energisystemen.

Stagflation är ett ord som personer under 40 års ålder kanske inte ens hört, men som ger oss lite äldre kalla kårar längs ryggraden (åtminstone de som har en ryggrad). 

I klassisk ekonomisk teori har man en slags gungbräda med inflation och arbetslöshet på vardera sidan. I en lågkonjunktur med hög arbetslöshet har befolkningen mindre köpkraft, vilket gör att priserna inte pressas uppåt. I en högkonjunktur när det är brist på arbetskraft tvingas företagen höja lönerna för att attrahera nya anställda, med ökad köpkraft som följd vilket ökar priserna.

På 1970-talet dök ett nytt fenomen upp. Vi talar ibland om oljekrisen 1973, men nästan hela 70-talet var en enda lång oljekris. Den inleddes med oktoberkriget 1973 mellan Egypten och Israel, där arabländerna ströp oljan till västvärlden i syfte att stoppa västs stöd till Israel. Oljepriset fördubblades i stort sett över en natt, och sedan steg priset i omgångar, med en topp i den så kallade andra oljekrisen 1979. När ayatollorna tog över makten i Iran steg priset till nästan tio gånger priset innan oljekrisen sex år tidigare.

Oljan var på denna tid en mycket viktigare del av den globala ekonomin än den är idag. Energi är den mest grundläggande insatsvaran i samhället. Precis allt kräver energi. Det gör att om priset för energi går upp måste priset på precis allt också stiga. Detta orsakade stagflation på 1970-talet. Precis allt blev dyrare, men inte på grund av ett tryck i ekonomin. Det blev bara dyrare utan några positiva effekter inom andra delar av ekonomin.

Relaterat: Tillbaka till stenåldern

Skenande elpriser källa till stagflation

Just nu finns det stor oro för att vi är på väg in i stagflation. Denna gång handlar det i första hand inte om olja, utan om energi i en lite bredare palett. Elpriserna har skenat det senaste året, och en av de viktigaste orsakerna är nedläggning av stabil och billig el från kärnkraft. Tanken (om nu tanke är ett relevant begrepp i sammanhanget) har varit att ersätta kärnkraften med sol- och vindkraft. Man har alltså inbillat sig att billig energi dygnet runt, året runt ska kunna ersättas med el som kommer lite nu och då. Idag har vi facit: det går inte. Detta kunde i och för sig vem som helst ha räknat ut redan innan, men bättre sent än aldrig.

Denna omställning lyckades inte, vilket har fått flera länder i Europa, med Tyskland som värsta exempel, att försöka fylla luckan efter den nedlagda kärnkraften med fossil gas från Ryssland. Detta har i sin tur dels pressat upp priset på gas enormt, dels gjort Västeuropa känsligt för utpressning. Resultatet är dramatiskt höjda energipriser utan andra positiva effekter. Likheterna med förspelet till stagflationen på 70-talet är både slående och oroande. De svenska prishöjningarna på el det senaste året är i relativa tal snarlika oljeprishöjningarna på 1970-talet.

Relaterat: Vad kostar vindkraften egentligen?

Det finns ingen konsensus inom den nationalekonomiska vetenskapen hur man tar sig ur stagflation. De traditionella penningpolitiska instrumenten är att använda räntan. I en “normal” lågkonjunktur sänker man räntan för att göra det billigt att investera, och i en motsvarande högkonjunktur höjer man räntan för att dämpa prishöjningar. Detta fungerar inte i en stagflation med både hög inflation och hög arbetslöshet samtidigt. Höjd ränta motverkar inflationen, men minskar investeringarna i företagen med ännu högre arbetslöshet som följd. Sänkt ränta kan minska arbetslösheten, men elda på inflationen ytterligare.

Hur kan man då komma ur stagflation? De förslag som ofta framförs handlar om att förbättra situationen för företag på sätt som inte kostar pengar. Genom att gradvis förbättra företagandets villkor med enklare regler, förändrade skatter som uppmuntrar kloka investeringar och liknande kan produktiviteten öka på sikt – man kan producera mer och bättre varor och tjänster med samma insats. Detta är synnerligen rimliga åtgärder, men är ingen snabb lösning. Sådana förändringar kräver långsiktig målmedvetenhet för att krönas med framgång.

Billig säker energi

Som varande icke-ekonom tar jag risken att bli rullad i tjära och fjädrar av professionen, och föreslår en ytterligare åtgärd: öka tillgången på billig energi av hög kvalitet. Om vi nu två gånger skapat stagflation genom att radikalt höja priset på energi, borde man inte kunna vända processen genom att göra tvärt om – sänka priset på energi?

Genom att tillföra högvärdig energi till låg kostnad kan man bekämpa inflationen utan att höja räntan. Stagflationen skapas då priset på energi höjs, vilket i andra ledet höjer priserna på precis allt. Då borde det fungera likadant, fast tvärtom, om man sänker priset på energi, vilket sänker priserna på väsentligen allt. Då kan man få fart på ekonomin genom att stimulera produktion genom lägre priser på den viktiga insatsvaran energi. 

Relaterat: Exit Baylan – Blir internationell energirådgivare

Detta gör man enklast genom att bygga ut stabil, billig och pålitlig energi av hög kvalitet. Det innebär el dygnet runt, året runt, och stabila och förutsägbara priser. Utbyggnaden av väderberoende kraft i västvärlden har inte bara lett till högre priser, utan även till kraftigt varierande priser. Detta gör det svårare för investerare att göra prognoser om framtiden, vilket leder till att man inte törs investera på samma sätt som om man kan göra en mer pålitlig prognos om framtida energipriser. Det är alltså inte bara viktigt att få ner priserna på el, utan även att minska fluktuationerna. 

Under 1970-talets stagflation byggdes kärnkraften ut i Sverige. Detta ledde till att tillgången till billig el fördubblades på ett drygt decennium, och från början av 1980-talet påbörjades marschen ut ur stagflationen. Är det dags att åter upprepa denna framgångssaga? Kostnaden för detta är småpotatis jämfört med de vinster man kan göra i samhället som helhet, då människor kan lyftas ur energifattigdom.

Om detta fungerar är det likafullt inte en snabb lösning. Att bygga planerbar elproduktion tar typiskt tio år. Genom att börja snarast, och kombinera detta med andra positiva åtgärder, kan vi kanske komma ur dagens krissituation i början av 2030-talet. Fortsätter vi med grandiosa politiskt motiverade satsningar som kostar stora skattemedel och i bästa fall ger tveksamma resultat riskerar vi att sitta fast i stagflation betydligt längre än så. 

Jan Blomgren

Professor i tillämpad kärnfysik, författare till boken boken “Allt du vill veta om Sveriges elförsörjning” (Timbro förlag, 2021)