Ensam – Ordet du söker på lodrätt ett
Söndagen blev som den senaste veckan. Sverige stod still i traumat efter massmordet i Örebro. Men samtidigt så var det i mångt och mycket en illusion av samling då samhället under flera decennier utvecklats till en större isolering. Där det är den enskildes ansvar att skydda sig själv från olika typer av situationer. Allt från Corona till krig och effekterna av psykisk ohälsa.
Sorgen att förlora en nära anhörig är jag tyvärr allt för bekant med. Både i allmänhet och i synnerhet. En nära anhörig lämnar sin plats vid bordet för att aldrig komma tillbaka lämnar ett tomrum som aldrig kan fyllas.
Vissa gör det under kontrollerade former. Där händelseutvecklingen är predestinerad. Att lämna av ålder är något oundvikligt som vi alla kan förbereda oss på men ändå kommer sorgen till oss på det mest oväntade sätt. Men det är ganska hanterbart för de flesta. Annorlunda är det med barn. Eller när liemannen kommer i form av en olycka. Eller med en baneman i form av en mördare.
Vi står nakna och oförberedda. Och det som skett i Örebro är så gränslöst grymt att det saknar ord. Som statsminister Ulf Kristersson (M), och många av oss andra, ställer även jag mig frågan om hur detta kunde tillåtas inträffa.
Ett massmord. Kalla saker vid dess rätta namn. Men längre än så kan i varje fall jag inte komma för vi vet för lite. Ändå rusar regeringen och oppositionen vidare och genomför, som det ser ut, som slår mot ett kollektiv som inte hade med massmordet att göra.
Förbud mot halvautomatiska jaktvapen med liten kaliber. Det är som att införa ett generellt förbjud mot innehav och brukande av personbilar i tätort efter att en stulen lastbil använts som terrorvapen och mördade fem personer på Drottninggatan i Stockholm 2017.
Riskerna att avståndet mellan väljare och makthavare blir större ökar markant när de politiska partierna skjuter från höften. I ett desperat försök att skapa illusionen av handlingskraft i en situation som få eller inga kan bemästra. Samtidigt är signalerna tydliga från en idag enig riksdag att de lever i en annan värld.
Ansvaret för att just du ska kunna skydda dig själv är ditt eget. Samhällets resurser kommer inte räcka till. Det blev tydligt under Corona-pandemin att ansvaret för såväl smittspridning som vård rullas över på den enskilde. Där staten tidigare stått som garant.
Nu är du ensam.
Ensamma
Allra tydligast är det i Novus Opinions undersökning om synen på polisen och vapen hos väljarna. Polisen åtnjuter ett stort förtroende samtidigt som väljarna vill beväpna sig. I fördjupningsfrågorna blir det tydligt att medborgarna har ett högt förtroende för polisen men utvecklas till att bli mer och mer tveksamma till om de kommer finnas där för dig när du behöver den.
Två tredjedelar av Sveriges befolkning tror inte att Polisen hinner fram i tid om den enskilde behöver akut hjälp. Knappt en tredjedel vill kunna beväpna sig för att skydda liv, hälsa och egendom. En markant förändring i synen på samhällskontraktet där tidigare tendenser nu nått synen på kriminalitet. Samhället står inte längre bakom individen i händelser av kris.
Civilförsvarsminister Carl Oscar Bohlin (M) har på olika sätt förstärkt detta. Det är ditt ansvar att ta hand om dig om kriget kommer. Samhället, vårt gemensamma, kommer inte räcka till.
Samtidigt så kan jag inte bli kvitt från tanken om socialtjänstens ansvar. Eller bristen på taget ansvar.
Den misstänkte gärningsmannen hade uppenbara, och tydligen väl kända, problem med den psykiska hälsan. Och levde ett liv utan inkomster. Som det ser ut utan ens försörjningsstöd, det som kallas för existensminimum. Att på senare år vara i så pass utsatt skick att han inte ens klarade av att skicka in en blankett för ansökan om ekonomiskt stöd.
Även han blev lämnad ensam med sina tankar. Ensam. Med helt förödande konsekvenser.
Massmordet i Örebro är ett kvitto på det som Novus adresserat, eller i varje fall tangerat i sin undersökning. Vi blir allt ensammare. Samtidigt som statschefen, kronprinsessan, statsministern, ärkebiskopen och andra försöker beordra eller skapa en illusion av samling och gemenskap.
Ensamma med våra frågor. Kvar finns bara pekpinnarna om vad vi inte får göra för att ensamma kunna förbereda oss för att skydda oss själva och det vi håller kärt.
Johan Westerholm
