Allard: Sverige behöver en slöseri-inkvisition

  • Fredag 18 nov 2022 2022-11-18
E-post 1726

“Tillsätt slöseri-inkvisitorer med uppdraget att turnera land och rike för att i varje kommun, region och myndighet med mandatet att brutalt tillintetgöra de utgiftsposter och projekt som inte är direkt hänförliga till respektive kärnverksamhet! Om den spanska inkvisitionens härjningar fått sig ett dåligt rykte genom historien är det ingenting mot vad denna svenska inkvisition skulle få” skriver Ledarsidornas krönikör Markus Allard.

”Krisbeskeden från kommunerna!” ”Regioner och kommuner kräver mer stöd!” ”Regeringen lovar ökat stöt till kommunerna!”

Det är samma visa varje år när regeringsbudgeten ska klubbas. Vi får höra hur kommuner och regioner inte har tillräckligt med ekonomiska medel för att kunna driva sina respektive verksamheter. Och varje år rider staten ut som räddare genom att tillföra extra medel, som aldrig anses tillräckliga om du frågar företrädarna för de kommunala och regionala sektorerna.

Är det en myt att kommuner och regioner är strukturellt underfinansierade? Nej, det skulle jag inte påstå. Det fattas de facto pengar.

Läs även: Allard: Vi spenderar för mycket för att vi vet för lite

Det beror delvis på att staten under lång tid ålagt kommuner och regioner med utökade uppgifter, inte sällan som följd av nya lagkrav. Man har dock inte kompenserat kommuner och regioner ekonomiskt i samma utsträckning som man lagt utökad arbetsbörda på dem. De ekonomiska förutsättningarna har således inte vuxit i samma takt som de utökade kostnaderna.

Men de kommunala och regionala underskotten kan inte enbart skyllas på detta. En minst lika bidragande orsak till att vi har kommit etablera en tradition i det här landet av att kommun- och regionpolitiker ska skrika som ett gäng utsvultna fågelungar till finansministern i Stockholm, är vad kommuner och regioner gör med de pengar de erhåller– men också med de pengar de redan har.

Kommun- och regionpolitikers syn på de så kallade tillfälliga stöden från staten är att dessa inte ska betraktas som tillfälliga. Man förutsätter snarare att staten alltid kommer agera räddaren i nöden genom att varje år budgetera för ytterligare stödmiljarder. Det är på en sådan nivå att man i kommuner och regioner i princip budgeterar för det.

Så vad händer när pengarna väl kommer kommuner och regioner till del? När regering, efter regering, fått skryta om hur de tillsatt en ”extra vårdmiljard” ”en sjuhelsikes satsning på skolan” eller ”600 miljoner extra till äldrevården”? Når dessa skattekronor verkligen hela vägen fram till dess ändamål?

Min erfarenhet är att svaret på den frågan alltför ofta tenderar att vara ja och därför också nej – på samma gång.

I de fall en kommun erhåller, säg 100 miljoner, extra för tillexempel skolan, kommer den kommunen mycket riktigt att lägga de 100 miljonerna på skolan, men samtidigt kommer man flytta 100 andra miljoner från skolan och lägga på någonting annat. En bit på 100 miljoner ersätter således en annan bit på 100 miljoner. En rockad. En substitutionsprincip.

Genom att ”få” 100 miljoner till skolan frigörs alltså 100 miljoner till någonting man som politiker kan få mer direkt dopaminutlösande effekt av än något så torrt, tråkigt, grått och ”populistiskt” som en skolsatsning. Då kan man helt plötsligt satsa på nya tjänster inom kommunstyrelseförvaltningen eller nya kromade konstverk.

Det är väl ingen som undgått att kommun- och regionpolitiker skrikit om utökade bidrag under samma period som man fullkomligt öst pengar på nya skrytbyggen och en massa andra exempel på vad som inte kan beskrivas som annat än brutalt slöseri? De här två fenomenen hänger ihop.
Konst, kultur, hittepåjobb och islamister, eller nya chockhöjda arvoden till politikerna själva – vars primära kompetens tycks utgöras av just detta: att ta från kärnverksamheten och offra till slöseriet.

I vissa fall kan politikerna försvara sig med att de minsann förstärkt skolan utefter de tänkta ändamålen, men om man skrapar på budgetposterna rubricerade som ”skolsatsningar” hittar man inte sällan till exempel digitalisering, onödiga appar som ingen bett om, konsulter vi inte behövt eller drag queens som hyrs in för att läsa sagor. En massa onödig skit stup i kvarten.

Det hela liknar det svenska biståndet. Finns det på allvar någon som tror att inte Afghanistans talibaner och Somalias Al-Shabab får ta del av våra biståndsmiljarder i de länder där dessa styr om inte hela statsapparaten, så åtminstone vitala delar av territoriet?

Korruptionen inom biståndet är vida känd. Den där kronan som enligt de goda intentionerna ska till flickors skolgång, svältande barn eller mödrars vård – den kommer gå till att finansiera palats och Kalasjnikovs.

Läs även: Allard: Så fuskar du i det svenska valet

Även Sverige är korrupt. Det är bara det att vi accepterar vår korruption. När kommun- och regionpolitiker slösar bort miljon efter miljon så pass att vi på ackumulerad nivå talar om miljarder till onödiga saker som INTE utgör kommunernas och regionernas kärnverksamheter så talar vi tyvärr inte om dessa stölder från folket som korruption.

Etablissemanget hyllar tillexempel påhittet om ”enprocentsregeln”, en frivillig policy som blivit kutym inom offentlig sektor, att en procent av ett investerat belopp ska gå till ”konst”. Ett Kulturkvarter som kostar 750 miljoner kommer således rendera konstinköp på 7,5 miljoner.

Det här sker i princip alla kommuner och regioner – i varierande skala. Samtidigt som kärnverksamheterna mycket riktigt går med underskott, år efter år. Hur många svenskar hade inte kunnat få avgiftsfri tandvård för de skattekronor som politikerna istället slösat på konst? Inte sällan ful och direkt oönskad konst dessutom.

Måhända att politikerna kanske inte alltid är direkta vinnare på slöseriet, men de tycks ju åtminstone få en personlig njutning av att stjäla från kärnverksamheten och sedan håna oss med uppläxande konstverk som vi vanliga dödliga inte är tillräckligt ”inne” eller bildade för att förstå skönheten i.

Istället för att varje år okritiskt sjunga med i samma gamla visa genom att tillgodose slösande kommun- och regionpolitiker miljardpaket till deras envisa läckageprioriteringar bör man förena dessa skattekronor med ett värn från de rovriddare som tillåts husera inom vår offentliga sektor.

Sverige är i behov av en slöseri-inkvisition. Parallellt med att täcka upp för kommuners och regioners strukturella underfinansiering borde varje regeringsledamot med någon tillstymmelse till synapser finna det lämpligt att täppa till de här läckagen så att staten slipper fira ”de tillfälliga stödanslagens dag” varje gång på året då regeringsbudgeten ska klubbas.

Tillsätt slöseri-inkvisitorer med uppdraget att turnera land och rike för att i varje kommun, region och myndighet med mandatet att brutalt tillintetgöra de utgiftsposter och projekt som inte är direkt hänförliga till respektive kärnverksamhet! Om den spanska inkvisitionens härjningar fått sig ett dåligt rykte genom historien är det ingenting mot vad denna svenska inkvisition skulle få.

Hela klasskikt i det här landet är beroende av detta slöseri och detta dysfunktionella sätt att hantera våra skattepengar på. Och det är just därför Sverige är i akut behov av politiker som törs ta itu med det hela.

Läs även: Allard: Socialisterna hör inte längre hemma inom vänstern

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se