Aftonbladets kulturredaktion gör allt de förmår för att skriva om historien från Socialdemokraternas tid vid makten 2014-2022. Senast ut försöker Karin Pettersson avhända sig allt det ansvar hon själv har för den havererade integrationspolitiken. Där hon själv hade en central roll att mota ut alla som ifrågasatte den.

Karin Pettersson, kulturredaktör på Aftonbladet och tidigare ledarredaktör för samma tidning är bekymrad över Kristdemokraternas initiativ till nya, och efterlängtade, samhälls- och problembeskrivningar. 

Att rädslan för att bli kallad rasist hindrade Socialdemokraterna från att ta tag i de demografiska problem som skapades av den stora migrationen ifrågasätts nu öppet av henne.

Pettersson menar att 

Den rapport som har fått mest uppmärksamhet är den som handlar om ”ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk” med den vassa kulturpolitikern Lawen Redar som ordförande. Den listar stora och centrala problem, som att barn i utanförskapsområden inte möter svenska språket och att unga växer upp i trångboddhet och fattigdom. Det handlar om bristen på både det materiella och avsaknaden av en gemenskap.

Jag läser och håller med om mycket. Men det är något förrädiskt med både analys och slutsatser. Anledningen till att Sverige inte har tagit tag i problemen sägs vara att ”invandringen inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”. Anledningen till detta är i sin tur, att ”av rädsla för att stigmatisera har samhället inte velat erkänna att vissa grupper haft behov av särskilda insatser”.

Va? Stämmer detta? Vem – på vänsterkanten – har av rädsla för att bli kallad rasist motsatt sig extra stöd, språkinsatser, utbildning eller satsningar på bostadsbyggande eller förskola? Jag drabbas av en overklighetskänsla. Jag var ju där, följde detta noga.

Det stämmer att Pettersson var där. Och en del av opinionsbildningen i egenskap av att både ha varit Socialdemokraternas kommunikationschef och senare redaktör för Aftonbladets ledarredaktion. Hon hade varit där länge. Och hon hade varit en i den inre kretsen kring Mona Sahlin som kommunikationschef.

Pettersson var i allra högsta grad även medverkande på Bommersvik 2009 när nätkampanjerna inför EU-valet skulle testas samma år. Det internat som lade grunden för en utfrysning av Nalin Baksi (Pekgul) och Carina Hägg. Som öppet, med kraft av sina riksdagsmandat, ifrågasatt den föreslagna migrationspolitiken.

Den linje som lades fast och som senare kom att mota ut Nima Gholam Ali Pour ur partiet (numera riksdagsledamot för SD) och marginalisera Ann-Sofie “Soffan” Hermansson ut ur partiet. Hermansson fick lämna sin post som kommunalråd i Göteborg offentligt i “Bad standing”. Med en följande förtalsrättegång.

Så visst var Pettersson där. På generalrepetitionen inför valåret 2010. Där strategin gick ut på att brunsmeta alla som hade det dåliga omdömet att ifrågasätta den förda migrationspolitiken. Sverigedemokraterna skulle rasistförklaras offentligt, internt kunde varningar delas ut och om de inte hörsammade detta följde utfrysning i ”bad standing”. 

Pettersson var där. På Bommersvik. I allra högsta grad i egenskap av Socialdemokraternas kommunikationschef.

Anders Lindberg, Petterssons efterträdare på posten som ledarredaktör förklarade för mig på partidagarna i Aula Magna året innan att historien skulle ge honom rätt, att brunsmetningen skulle krossa Sverigedemokraterna. Han menade att han visste exakt vad han gjorde när jag förde fram den obehagliga idén att möta Sverigedemokraterna med sakargument istället. Han var vid tiden partiledarens omvärldsbevakare.

Senare menade han, 2014, att alla som var bekymrade om volymerna av migranterna var antingen rasister eller dysterkvistar.

Tystad. Trodde han. Jag är fortfarande av den övertygelsen. 

Så visst var Pettersson där. I allra högsta grad. Både i kropp och ande. 

Något annat påstående är inte bara osant. Det är lögn och historierevisionism när den är som mest extrem.