Sverigedemokraternas vånda över den repressiva vapenlagstiftningen som de själva bidragit till att driva fram vittnar om hur partiet förändrats med maktinnehav samt över tid. Partiets krumbukter och retoriska kullerbyttor vittnar om att partiet utvecklats till att bli en kopia av de andra två stora riksdagspartierna. Där bilden av en ofelbar partiledning är det som måste försvaras, inte partiets kärnfrågor och själ.

I förra veckan kom nyheten att Peter Eriksson lämnar som ordförande för Svenska Jägareförbundet för att bli SD-politiker. Han står nu näst högst upp på riksdagslistan för Jämtland inför valet nästa år, direkt efter partiledare Jimmie Åkesson.

Det är viktigt för SD att inte göra sig till ovän med jägarkåren. Och partiets egna opinionsmätningar visar fortsatt på ett brett stöd för SD bland jägare, enligt den vice partiledaren och ordföranden i riksdagens justitieutskott Henrik Vinge.

Henrik Vinge säger att värvningen inte är kopplad till den aktuella vapendiskussionen efter att regeringen och partiledningen delvis backat från det totala förbudet av de halvautomatiska jaktvapen som av partiledaren Jimmie Åkesson klassats som en ny vapentyp. Rambo-vapen.

Ingenting av detta tycks hänga ihop utan sammanfallandet i tid är närmast slumpartat menar Vinge. Lika slumpartat att allt tycks nu falla ut i en kompromisslösning från regeringens sida som kommuniceras i samband med partiets landsdagar som bland annat SvD rapporterat om.

Sverigedemokraterna blir med de olika utspelen allt mer likt de övriga riksdagspartierna. Att uppenbara politiska reträtter inte är ett misslyckande av politiken eller att partiledningen tvingats att anpassa sig efter en partiintern opinion utan att allt är planerat och att inget kan rubba den allvetande och omdömesgilla partiledaren och hans rådgivare.

Sannolikheten att alla dessa händelser slumpartat skulle sammanfalla i tid faller på sin egen orimlighet. Och upprördheten är fortfarande stor i partiet samt hos väljare utanför framför allt Stockholms stad. Även om de riktigt erfarna jägarna inte bryr sig nämnvärt om just AR-15, eller vapen som påminner helt eller delvis militärt om vapen med militärt utseende är frågan av principiell karaktär. Ingreppet i den universella äganderätten.

Att partiledaren så tidigt och tydligt har velat förbjuda vapen utifrån dess utseende och inte funktion har skapat en stor ilska även om denna har i huvudsak kanaliserats mot Henrik Vinge som pekats ut som försvarare av det ursprungliga repressiva förslaget som gjorde ingrepp i äganderätten.

Vapenfrågan har därmed kommit att symbolisera en utveckling av partiet där Sverigedemokraterna utvecklats till att bli en kopia av de andra två stora riksdagspartierna. Dels att de viker sig för plötsligt uppkomna mediedrev, som införandet av vapenförbud i direkt anslutning till tragiska enstaka händelser som skolskjutningar, dels att de vägrar att erkänna partiledarens och inte minst partiledningens uppenbart felaktiga beslut eller eller okunskap i enskilda frågor. Ens i efterhand.

Sverigedemokraterna har blivit som de andra två stora partierna. Vare sig bättre eller sämre.