En av huvudslutsatserna i en ny rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), beställd av Säkerhetspolisen, FRA och MUST är att gränsen mellan fred och konflikt blivit alltmer diffus. Att stormaktskonflikter utspelar sig mitt i vardagen bland vanliga människor där spionage inte längre är en isolerad företeelse reserverad för underrättelsetjänster och agenter. Det är nu ett normaltillstånd menar Edward Nordén.

Spionage är inte längre något som huvudsakligen sker i skuggorna mellan ambassader och underrättelseofficerare. I dag utspelar det sig ofta mitt i vardagen – bland vanliga människor, i öppna miljöer och i ett Europa där gränsen mellan fred och konflikt blivit allt mer diffus. Det är en verklighet Sverige behöver förhålla sig till, oavsett om vi vill eller inte.

Detta är en av huvudslutsatserna i en ny rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), beställd av Säkerhetspolisen, FRA och MUST. Rapporten analyserar öppna fall av personer som dömts för spionage i Europa mellan 2008 och 2024 – totalt 70 fall i 20 länder.

Författarna är tydliga med att materialet bara visar en begränsad del av verkligheten. Spionage upptäcks sällan och leder ännu mer sällan till fällande domar. Det vi ser är bara toppen av isberget.

Det mest intressanta är kanske att spionage i dag sällan kräver tillgång till hemligstämplade dokument. Många dömda saknade insiderpositioner.  De bidrog i stället med observationer, fotografier, kontakter, lokalkännedom eller information om rörelsemönster. Sådant som uppstår i öppna miljöer: på arbetsplatser, universitet, i föreningsliv och via sociala medier.

Ryssland dominerar tydligt i materialet, men rapportens poäng är bredare än så. Moderna underrättelsetjänster anpassar sig systematiskt till öppna samhällen. Rekrytering sker ofta digitalt och ibland utan att den rekryterade ens fullt ut förstår vem uppdragsgivaren är. Gränsen mellan civilt liv och underrättelseverksamhet blir därmed allt mindre tydlig.

Sverige har relativt få fällande domar i underlaget. Det ska dock inte tolkas som att hotet är mindre här. Tvärtom påpekar rapporten att rättsstater med hög tillit och stark rättssäkerhet ofta har svårare att lagföra spioneri.  Myndigheternas mål är dessutom ofta att stoppa verksamhet snarare än att vinna åtal. Resultatet kan vara en missvisande bild av låg aktivitet.

För ett öppet samhälle som Sverige innebär detta ett dilemma. Hur skyddar vi oss utan att undergräva just den öppenhet vi vill försvara?  Rapporten ger inget stöd för alarmism eller inskränkningar i yttrandefriheten. 

Däremot pekar den tydligt på behovet av ökad medvetenhet, säkerhetskultur och kunskap om hur rekrytering faktiskt går till.

Spionage är inte längre ett undantagstillstånd. Det är ett permanent inslag i en mer osäker geopolitisk vardag.  Just därför krävs en saklig, nykter diskussion om detta i den svenska politiska diskussionen.  Inte för att skapa rädsla, utan för att stärka motståndskraften i ett samhälle som fortfarande vill vara öppet. 

Naivitet är i längden inte tolerans utan ren sårbarhet. Ett samhälle som vill förbli öppet måste också vara berett att skydda sig. Annars riskerar öppenheten att utnyttjas av dem som inte delar våra spelregler. Vi är redan där. Sedan decennier. För bedrägerier, klankriminalitet, terrorgrupper och religiös extremism.

Men även spionage i en större och alltmer komplex skala.

Edward Nordén

Säkerhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling