Kristdemokraterna skärper tonen mot det Muslimska brödraskapet och efterlyser ett förbud mot nätverket. Kravet är en total omsvängning från partiets och regeringens tidigare politik som byggt på ett periodvis nära samarbete med Stockholms moské som är en officiell del av denna nätverksorganisation. Stockholms moské är, på objektiva rekvisit vid sidan av Vivalla moské samt Bellevue respektve Gävle moskéer, att betrakta som en av Sveriges mest radikaliserande miljöer. Om inte den mest radikaliserande.

Kristdemokraterna skärper tonen mot det Muslimska brödraskapet och efterlyser ett förbud mot nätverket. Det menar partiledaren Ebba Busch samt europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Kravet är en total omsvängning från partiets och regeringens tidigare politik som byggt på ett periodvis nära samarbete med Stockholms moské som numera är öppna med sin koppling till Brödraskapet.

Under en period om drygt ett decennium har Stockholms moské och dess huvudman Islamiska Förbundet i Stockholm vid upprepade tillfällen förekommit i rapportering om extremism, terrorfinansiering och kopplingar till väpnad islamism. Flera av ärendena har utretts av svenska myndigheter men lagts ned på grund av bevissvårigheter. Moskéledningen har genomgående tillbakavisat anklagelser om organisatoriskt ansvar och hänvisat till att det rört sig om enskilda individer.

Antisemitiska och jihadistiska kassetter

Två uppmärksammade fall rörde försäljning av ljudkassetter med grovt antisemitiskt och våldsbejakande innehåll i moskéns bokhandel.

I november 2005 rapporterade Sveriges Radio, genom Ekot, att kassetter såldes där en talare uppmanade till jihad och bad Gud om hjälp att ”utrota judarna”. Samma dag inledde Justitiekanslern (JK) en förundersökning om hets mot folkgrupp. Polisen genomförde husrannsakan i bokhandeln men fann inte de aktuella kassetterna. Ekot vägrade lämna ut inspelningarna med hänvisning till källskyddet. Utredningen lades ned med motiveringen att bevisning saknades och att det inte gick att fastställa ansvarig person eller utesluta preskription.

I november 2012 uppmärksammades liknande material på nytt, denna gång genom rapportering i Sveriges Television och Ekot. En arabisktalande predikant beskrev judar som ”en plåga” och ”bröder till apor och grisar” samt bad Gud att ”utrota dem”. JK inledde ännu en granskning. Moskéns talesperson uppgav att ledningen sannolikt inte känt till försäljningen och att det kunde röra sig om volontärer som placerat materialet i bokhandeln. Även denna gång tycks ärendet inte ha lett till åtal.

Dessa händelser är exempel på extremistiska uttryck inom moskéns verksamhet, även om moskén formellt tagit avstånd från innehållet.

Insamlingar till al-Nusrafronten

Åren 2014–2015 uppstod en ny kontrovers med internationella dimensioner. Ihab Hallak, svensk medborgare bosatt i Spånga, uppgav i en libanesisk militärdomstol att han samlat in motsvarande cirka 870 000 kronor i ”den stora moskén i Stockholm” och vidarebefordrat medlen till den al-Qaida-anslutna terrororganisationen al-Nusrafronten i Syrien.

Hallak uppgav att pengarna avsåg humanitär hjälp såsom mat, mediciner och sjukhusutrustning. Samtidigt framkom att distributionen i området krävde samordning med al-Nusras lokala ledning, bland annat befälhavaren Abou Malek al-Talli, som kopplats till attacker mot civila och kidnappningar. Hallak hade även familjeband till personer inom organisationen och besökte dess högkvarter.

Han greps i Libanon i juni 2014 tillsammans med en svärson som misstänktes för att ha medverkat i extremistpropaganda och transporter av självmordsbombare. Året därpå frigavs Hallak i en fångutväxling mellan al-Nusra och libanesiska myndigheter. Han stannade därefter i Libanon.

Moskéns företrädare och biståndsorganisationen Islamic Relief, som enligt uppgift har ensamrätt till organiserade insamlingar i moskén, förnekade bestämt att Hallak haft någon officiell roll eller mandat. De uppgav att privata insamlingar inte är tillåtna och att Hallak inte varit anställd av organisationen. Medieuppgifterna beskrevs av moskén och Islamic Relief som felaktiga och islamofobiska.

Vapensmuggling och tidigare huvudimam

En tredje uppmärksammad fråga rörde den tidigare huvudimamen Haytham Rahmeh. Han var under flera år chef för Stockholms moské och lämnade sin tjänst våren 2012 i samband med att han reste till Syrien efter inbördeskrigets utbrott.

Enligt senare rapportering deltog Rahmeh under drygt ett år i internationella insamlingsresor till stöd för den syriska oppositionen. Han uppges även ha varit involverad i inköp och transporter av vapen till rebellgrupper med koppling till Muslimska brödraskapet. Vapnen ska ha köpts i bland annat Libyen och transporterats via Turkiet till rebellkontrollerade områden kring Homs.

Rahmeh har i intervjuer bekräftat att han engagerat sig i oppositionens kamp. Enligt svensk krigsmateriellagstiftning kan vapensmuggling utgöra brott även om gärningen sker utanför Sveriges territorium och även om vapnen aldrig passerar Sverige. Något svenskt åtal mot Rahmeh har dock inte redovisats.

Moskéledningen har framhållit att Rahmeh är syrisk medborgare med rätt att agera politiskt och att han inte längre varit verksam i förbundet efter sin avresa.

Kopplingar till dömda och avlidna extremister

Ytterligare uppmärksamhet har riktats mot personer med anknytning till moskéns nätverk.

Församlingsmedlemmen Munir Awad dömdes 2012 av dansk domstol till tolv års fängelse för försök till terroristbrott efter planer på en attack mot den danska tidningen Jyllands-Posten. Enligt samtida svenska medieuppgifter hade Awad genom släktband nära anknytning till moskén vid Medborgarplatsen. Kopplingen avsåg familjerelationer och lokala nätverk, inte någon formell funktion i församlingen.

Familjeöverhuvudet Tarif el Sayyed Issa, som senare avled efter skador i ett bombdåd i Syrien, hade under en lång tid varit församlingsmedlem i Stockholms moské och beskrivits som tillhörande en inflytelserik familj inom församlingen. el Sayyed Issa var öppen med sitt medlemskap i det Muslimska brödraskapet Han uppges ha haft en ledande roll inom väpnade islamistiska grupper i Idlibprovinsen samt som befälhavare i al-Nusrafronten och hyllades efter sin död av Muslimska brödraskapet som martyr. Flera av hans familjemedlemmar har varit aktiva i svenska muslimska organisationer, bland annat studieförbundet Ibn Rushd.

Mönster och ansvar

Sammantaget rör det sig om en serie händelser som sträcker sig från mitten av 2000-talet till mitten av 2010-talet. De omfattar spridning av antisemitiskt material, påstådda insamlingar till en terrororganisation samt en tidigare huvudimams aktiva stöd till väpnad kamp i Syrien. Därtill kommer personkopplingar till individer dömda eller avlidna i samband med terrorism.

Inledningsvis har moskén nekat till någon som helst koppling till det Muslimska brödraskapet men har sedan några år vitsordat att det är den inriktning som moskén har valt enligt dagens nuvarande imam Mahmoud Khalfi.

Gemensamt för fallen är att de kopplats till samma institutionella miljö, samtidigt som direkta juridiska ansvarskedjor varit svåra att fastställa. Svenska förundersökningar har i flera fall lagts ned med hänvisning till bristande bevisning eller oklara ansvarsförhållanden. Moskéledningen och Islamiska Förbundet har konsekvent avvisat organisatoriskt ansvar, hänvisat till interna regler mot privata insamlingar och i vissa fall hävdat att det rört sig om enskilda individers agerande.

Händelserna har återkommande nämnts i den politiska debatten om extremism, utländsk finansiering av religiösa institutioner och Muslimska brödraskapets närvaro i Sverige. De illustrerar samtidigt de rättsliga svårigheter som uppstår när ideologiska miljöer, internationella konflikter och nationell föreningsverksamhet överlappar utan att formella gränser alltid är tydliga.

Denna gråzon har medfört att Brödraskapet medvetet har kunnat etablera både ett finansiellt och ett politiskt stöd från dagens och tidigare regeringar.