Socialdemokraterna har svårt att bryta igenom med sin hårdare migrationspolitik. I opinionen finns en uppfattning om att S istället vill öka migrationen. Och det finns fog för den uppfattningen. I partiets största distrikt pågår en dramatisk maktförskjutning till den progressiva S-föreningen Reformisternas fördel. Där de tidigare maktstrukturerna nu rensas ut med viss brutalitet.

En majoritet på dryga 50 procent anser att Sveriges mottagande bör minska. Det ska ses mot bakgrund av att asylinvandringen redan är betydligt mindre än den var för några år sedan. Drygt var tionde väljare säger ja till fler flyktingar. Så har opinionen, med vissa variationer, sett ut under en längre tid.

I en opinionsundersökning genomförd av Ipsos för DN anser majoriteten i väljarkåren att oppositionen är positiva till ett ökat flyktingmottagande. Av de tillfrågade anser 38 procent av de svarande tror att S vill öka invandringen. Bara 17 procent uppfattar att S vill strama åt vilket är partiets officiella linje. Centerpartiet ligger nära Socialdemokraterna samtidigt som opinionen pekar på att Miljöpartiet och Vänsterpartiet sticker ut: majoriteten uppfattar att de säger ja till ett ökat flyktingmottagande.

Migrationspolitiken är dock i allra högsta grad ett politikområde som Socialdemokraterna har haft svårt att hantera efter Stefan Löfvens tal på Medborgarplatsen i Stockholm 2015. Löfven menade då att

”Mitt Europa bygger inga murar”.

Den aktuella manifestationen hade organiserats av ungdomsförbundet SSU. De unga SSU-medlemmar och företrädare som hade pressat fram den generösa politiken är idag alla politiska tjänstemän eller förtroendevalda på olika nivåer i trettio- och fyrtioårsåldern. Och även om det inte ser ut så från utsidan så pågår det en rörelse inom partiet för en mer generös migrationspolitik än vad den senaste kongressen beslutade om.

Den rörelse som växt fram, och som organiserar många socialdemokratiska tjänstemän är S-föreningen Reformisterna. Reformisterna grundades på initiativ av Aftonbladets och tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen. Denna är idag en reell maktfaktor med sin starkaste bas i Stockholm stad även om den har en dominant roll i bland annat Göteborg.

Denna rörelse har stöd och tar intryck av opinionsbildare även utanför partiet som till exempel författaren och journalisten Jan Guillou. Guillou ingår i kretsen kring Suhonen även om det inte är något som synts utåt.

Drama under ytan I Stockholm

Även om Reformisterna inte tidigare tagit en tydlig position i invandringsdebatten så för de sedan april 2024 en linje som innebär en expansiv migrationspolitik. I en presentation i Arbetet menar Suhonen tillsammans med forskaren och filosofie doktor i ekonomisk historia Tony Johansson att en migrationspolitik kan föras utan oro för att invandringen skulle tränga undan andra behov och leda till kostnader. Det är tvärtom menar de att  invandringen inte bara bär sina egna kostnader utan även att den gemensamma ekonomin växer. 

Det ökade inflytandet för Reformisterna i Stockholms stad har redan resulterat i att finansborgarrådet Karin Wanngård (S) överraskande meddelade att hon avgår. Hon kommer att lämna över till Emilia Bjuggren som har fått Reformisternas stöd.

En annan förändring som kommer ske, men inte innan valet, är en större förändring av Stockholms Arbetarekommuns ledning. Arbetarekommunen, eller partidistriktet, som historiskt alltid klassats som ett vänsterdistrikt kommer vid årsmötet 2027 ta ytterligare ett steg till åt vänster.

Dagens ordförande Anders Ygeman skall av Reformisterna fått beskedet att han förväntas avgå i samband med arbetarekommunens årsmöte 2027, i god tid efter valet för att inte störa valrörelsen. Ygeman kommer då att ersättas av Markus Kallifatides. Kallifatides är idag ordförande för Reformisterna och sedan 2022 invald i Riksdagen för Stockholms stad.

I likhet med Tony Johansson har Kalifatides akademiska meriter och är docent vid Handelshögskolan i Stockholm.

I sin roll som ordförande för Reformisterna har Kallifatides drivit frågor om en investeringsdriven, eller låne- och skattefinansierad expansiv ekonomisk politik samt genomförandet av en socialdemokratisk välfärdsmodell utan inslag av privat vinstdrift.