Riksbankschefen Stefan Ingves fick förödande kritik för att ha höjt räntan med en procent tidigare i veckan. Ingves och hans kollegor följer skolböckerna nu. Men det finns bara ett litet problem av teknisk karaktär – de modeller och skolböcker som Ingves et al baserar sin kunskap och sina beslut på är inadekvata.

Riksbanken drar i nödbromsen. Styrräntan höjdes tidigare i veckan med en hel procentenhet på en gång. En fyra gånger så hög höjning som normalt.

Hög inflation är inget nytt. En effekt efter finanskrisen på 1990-talet var att Riksbanken fick ett nytt uppdrag där det allra viktigaste är att styra inflationen mot två procent.

Teorin stämmer inte med verkligheten

Enligt skolboken så leder mer pengar i omlopp till att priserna stiger, vi får inflation. Det är första lektionen enligt den gamla skolans inflationslära. Det enkla förhållandet har under lågränteåren ifrågasatts eller bara glömts bort. Nu tas dessa skolböcker fram igen. Men de är inte adekvata. En annan verklighet än den som finns i skolböckerna på de olika ekonomiinstitutionerna börjar komma i kapp.

Dessa skolböcker bygger på en modell där efterfrågan ökar. Men dagens inlation bygger på en helt, eller i varje fall till stora delar annorlunda, logik.

Det är utbudet på bland annat insatsvaror så som el, bensin, kalk, konstgödel, spannmål och då alla de varor som t.ex livsmedel som sjunker. I detta sjunker även efterfrågan på insatsvaror, men inte lika mycket. Vilket leder till prisökningar på de insatsvaror som ett samhälle behöver. 

Relationen kan därmed beskrivas som följande:

Du står med ett resesällskap i Sahara. Ni är utan vatten tills en beduin kommer ridande. Han har endast en liter vatten till salu. Alla är törstiga och behöver vatten för att inte kollapsa av värmen. Den som har råd kan till slut köpa detta livsavgörande vatten medans andra får fortsätta lida av värmen, svimma eller helt enkelt dö av värmen.

Det är bristen på tillgång som driver inlationen, inte en ökning av efterfrågan idag. Majoriteten av svenska hushåll står nu inför att bara konsumera det som håller dessa vid liv. Och i den situationen höjer den svenska Riksbanken räntorna för att ytterligare göra det svårt för de svagaste att hålla sig just vid liv och inte kollapsa under trycket.

Relaterat: Halverade elpriser fullt möjliga till vintern

Den inflationssituation som byggts upp bygger därmed på en helt annan logik än tidigare, en logik som Riksbanken inte har verktyg till. 

Om efterfrågan är på ett minimum av vad hushållen och näringslivet kan klara sig med för att fortfarande överleva eller hålla verksamheten vid liv men utbudet är mindre så måste utbudet istället öka. Inte öka bördan med ytterligare pålagor.

Med en ytterligare höjning av räntan inträder en helt ny situation. Det lilla utbud som finns av insatsvaror blir för dyra att införskaffa för alla som behöver dessa för sin överlevnad eller produktion av varor och tjänster.

Politiken har ansvaret – och möjligheterna

Den politiska nivån har ett ansvar för den uppkomna situationen samt inte minst har den de möjligheter som kan leda Sverige – och Europa – ut ur krisen.

Relaterat: Så kommer elbristen slå mot Stockholm

Om tillgången på livsmedel sjunker på grund av minskad avkastning i de areala näringarna som i sin tur beror på att insatsvaror som kalk och konstgödsel blir allt dyrare kan staten stimulera en överproduktion och tillgång till dessa varor.

En ökad produktion av kalk för att bearbeta åkrarna samt en ökad import av kväve-bärare som naturgas och fosfat för att skapa ett överutbud av insatsvaror som konstgödsel sänker priserna tidigt i kedjan. Vilket i slutändan sänker livsmedelspriserna. Hushållen får en liten lättnad. 

Energibesparingar premieras med riktade insatser som avdrag medges i större mån än idag. Energiforsk senaste rapport pekar på hur en sänkt elkonsumtion kan leda till sänkta energipriser. Hushåll och näringsliv får ytterligare en liten lättnad.

Stat och kommun, som än så länge klarat sig undan de värsta effekterna, investerar i infrastruktur såsom boenden, skolor, vatten- och avloppsystem eller effektiviserar befintlig struktur. Detta skapar arbetstillfällen och näringslivet får ytterligare stimulans. Jobbskapandet gynnar hushållen där allt färre kan riskera att hamna i en längre tids arbetslöshet.

Med andra ord, gasa sig genom inflationen. Inte försöka släcka inflationsbrasan med bensin.

Att gasa sig genom inflationen en oprövad möjlighet

Staten måste nu agera med de politiska verktyg de har för att öka utbudet. Att gasa sig ur inflationen. Ett överutbud av insatsvaror nära eller vid roten av produktionsprocesserna kan leda till lägre priser längre ut i kedjorna. Och ytterst i konsumentledet.

Lägre priser dämpar inflationen.

Och helt plötsligt får vårt fiktiva resesällskap i Sahara tillgång till inte bara en liter vatten. Utan flera kubikmeter. Där alla, även de svagaste, har råd med den absolut mest nödvändiga konsumtionen för att överleva eller hålla andra hjul snurrande.

Sker inte detta inom en snar framtid kommer demokratin att vara den största förloraren.

Sverige – likt övriga Europa – riskerar att få en krympande medelklass. Det är medelklassen som är demokratibäraren. Inte överklassen och inte de svagaste eller mest utsatta med lägst inkomster. De mest utsatta som till slut hamnar i en så pass desperat situation i brist på tillgångar att även odemokratiska medel krävs för att överleva dagen.

Tillgångar som kommer försvaras till sista blodsdroppen av den överklass som försett sig själva.

Relaterat: Den livsfarliga medelklassen