När politiken leker “business”
Northvolt, vindkraftens strukturella olönsamhet och utsläppsrättssystemets inbyggda snedvridningar är inte identiska fall, men de delar en gemensam logik. Staten har hittills haft mycket begränsad förmåga att identifiera morgondagens vinnare och de förment marknadsbaserad styrmedlen visar sig vara lika politiskt konstruerat som en riktad subvention, bara svårare att se i ett system där bidragsberoende bolag blir en allt vanligare företeelse.
Docent Christian Sandström beskriver i National Review (“Why Europe’s Green Entrepreneurial State Went Bust”) hur EU under senare år försökt spela rollen av riskkapitalist och industristrateg inom den gröna omställningen. Ett politiskt projekt men utan marknadens mekanismer för att sålla bort olönsamma satsningar. Northvolt lyfts fram som huvudexemplet. Bolaget var ett prestigeprojekt som förbrukade miljardbelopp i offentliga och privata medel utan att någonsin nå en hållbar affärsmodell.
Men Northvolt är långt ifrån ensamt. Sett till vindkraftssektorn och till EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS) framträder samma mönster i två andra sammanhang. Dels i en bransch där staten och det reglerade systemet fortsätter att bära risken medan de kommersiella signalerna ignoreras, dels ett styrmedel som marknadsförs som marknadsbaserat men som i praktiken innehåller flera inbyggda subventionsmekanismer.
Vindkraften – Samma mönster, andra siffror
Statliga Vattenfalls svenska vindkraft gick 2024 med en förlust på 870 miljoner kronor. Detta är mer än en fördubbling jämfört med 347 miljoner kronor året innan. I resultatet ingick en nedskrivning på 318 miljoner kronor kopplad till det pausade havsbaserade projektet Kriegers flak i södra Östersjön där bolaget själv angav att “investeringsförutsättningar saknas”.
Skellefteå Kraft, som också var delägare i Northvolt, investerade 3,3 miljarder kronor i vindkraftsanläggningen Blaiken utanför Lycksele. Redan 2020 skrevs investeringen ner med 500 miljoner kronor, och efter ytterligare nedskrivningar 2024 har uppåt en miljard kronor totalt gått förlorat i det enskilda projektet.
På branschnivå har omkring 300 miljarder kronor investerats i svensk vindkraft sedan början av 2000-talet. Trots detta blev förlusten för vindkraftsanläggningar i Svealand och Götaland 1,5 miljarder kronor 2024 med en negativ marginal på 26 procent. Andelen vindkraftverk i södra Sverige som ägs av bolag som gick med förlust uppgick samma år till 46 procent.
Den danska statligt delägda vindkraftsjätten Ørsted är kanske det tydligaste internationella exemplet på samma dynamik. I oktober 2023 tvingades bolaget ta nedskrivningar på totalt 28,4 miljarder danska kronor, varav 19,9 miljarder kopplat till det amerikanska projektet Ocean Wind 1. Samtidigt beslutade Ørsted att helt avbryta utvecklingen av Ocean Wind 1 och 2 utanför New Jersey med hänvisning till leverantörsförseningar, stigande räntor och försämrad projektekonomi.
Krisen fortsatte under de följande åren: ytterligare en nedskrivning på drygt 5 miljarder dollar kopplad till de skrotade Ocean Wind-projekten, en nedskrivning på 575 miljoner dollar för förseningar i det amerikanska projektet Revolution Wind, och till sist ett kapitalbehov på 9,4 miljarder dollar för att kunna slutföra bolagets återstående amerikanska satsningar. Detta kom att finansieras genom en nyemission motsvarande ungefär 45 procent av Ørsteds totala börsvärde.
Att problemen är strukturella snarare än tillfälliga syns i hur el faktiskt hanteras när den väl produceras. I Storbritannien kostade det 1,47 miljarder pund under 2025 att stänga av vindkraftverk och samtidigt betala gaskraftverk för att täcka bortfallet. Det trots att havsbaserad vindkraft samma år satte nya produktionsrekord. De ackumulerade kostnaderna för bortkastad brittisk vindel har nu passerat 3 miljarder pund.
På europeisk nivå uppgick kostnaderna för att hantera flaskhalsar i elnäten till nära 9 miljarder euro 2024 samtidigt som omkring 72 terawattimmar, i huvudsak förnybar el fick stängas av på grund av kapacitetsbrist i näten. Avstängningen är motsvarande hela Österrikes årliga elförbrukning.
Även på tillståndssidan syns motståndet mot fler olönsamma eller osäkra projekt. Under första halvåret 2024 stoppade det kommunala vetot 12 av 16 planerade landbaserade vindkraftsprojekt i Sverige, under 2025 stoppades enligt branschorganisationen Green Power Sweden 43 av 46 planerade projekt av svenska kommuner. Lönsamheten bedömdes vara för svag för att motivera investeringarna.
Utsläppsrätterna snedvrider marknaden
Det mest slående i sammanhanget är att EU ETS, eller utsläppshandelssystemet, marknadsförs som motsatsen till subventionsdriven industripolitik. Ett teknikneutralt, marknadsbaserat pris på koldioxid enligt principen att förorenaren betalar. I praktiken innehåller systemet flera mekanismer som fungerar som riktade subventioner och konkurrenssnedvridningar.
Utsläppsrätter inom ETS 1 delas ut dels genom auktion, dels gratis till industrisektorer som bedöms vara utsatta för risk för koldioxidläckage, det vill säga risken att produktionen flyttar till länder med lägre klimatkrav. Men att dela ut utsläppsrätter gratis i stället för att auktionera dem påverkar varken det totala antalet utsläppsrätter i systemet eller de samlade utsläppen. Vad det gör är att snedvrida konkurrensen mellan olika företag, produkter och lösningar beroende på vilken sektor och vilket land ett företag tillhör, inte på dess faktiska klimatprestanda.
Auktionsintäkterna i sig är en form av statlig inkomstöverföring. Under perioden januari 2021–februari 2022 uppgick EU:s samlade intäkter från auktionering av utsläppsrätter till omkring 30 miljarder euro . Detta är pengar som EU-kommissionen själv beskrivit som “oväntat höga” och som medlemsstaterna uppmanats använda för klimatåtgärder eller till att kompensera hushåll och företag för höga energipriser. Sverige ensamt drog in 323 miljoner euro i auktionsintäkter under 2023.
Det är en betydande omfördelning av resurser genom ett system som formellt kallas marknadsbaserat, men som i praktiken fungerar som en statlig avgift vars intäkter sedan politiskt återfördelas. Inte sällan till just de sektorer och projekt (till exempel gröna industrisatsningar) som Sandström ifrågasätter bärkraften i.
Motståndet mot avveckling avslöjar beroendet. Planerna på att minska den schablonartade gratistilldelningen motarbetas enligt flera bedömare intensivt av de företag som i dag gynnas av systemet, med draghjälp från sina hemmaregeringar. Det är samma mönster Sandström beskriver för grön industripolitik i stort: företag anpassar sig efter tillgången till stöd snarare än efter marknadens efterfrågan, och blir därefter en politisk kraft som verkar för att bevara det stöd de en gång fick av politiska snarare än kommersiella skäl.
Tre exempel, ett mönster
Northvolt, vindkraftens strukturella olönsamhet och utsläppsrättssystemets inbyggda snedvridningar är inte identiska fall, men de delar en gemensam logik som Sandströms artikel pekar ut. Politiska beslut om vem som ska få resurser – kapital, gratis utsläppsrätter, garanterade elpriser via subventionerade PPA-avtal – ersätter marknadens egen prissättning av risk och konkurrenskraft.
Skillnaden är att Northvolts kapitalförstöring var synlig och plötslig, medan vindkraftens förluster byggts upp gradvis över flera år och utsläppsrätternas snedvridning är den mest dolda av de tre. Denna marknadsförs som ett marknadsinstrument samtidigt som dess konstruktion med gratistilldelning gör den till en form av bidrag i förklädnad.
Om begrepp som teknikneutralitet, generella spelregler och konkurrensutsatta marknader ska tas på allvar, räcker det inte att dra lärdomar enbart av Northvolt.
Vindkraftens fortsatta lönsamhetsproblem och utsläppsrättssystemets snedvridande konstruktion pekar mot samma slutsats. Staten har hittills haft mycket begränsad förmåga att identifiera morgondagens vinnare och ett förment marknadsbaserat styrmedel kan visa sig vara lika politiskt konstruerat som en riktad subvention, bara svårare att se.
Källor i urval
- Christian Sandström, “Why Europe’s Green Entrepreneurial State Went Bust”, National Review
- Nationalekonomiska Föreningen, analys av svensk vindkrafts lönsamhet 2024
- Affärsvärlden, “Fritt fall Vattenfall – så växte vindkraftens förluster 2024”
- Ørsted, pressmeddelanden om nedskrivningar 2023 samt Canary Media, augusti 2025
- U.S. Energy Information Administration (EIA), om avbrutna amerikanska havsbaserade vindkraftsprojekt
- VINDKRAFTSnyheter.se, om brittisk curtailment och europeiska nätflaskhalsar
- Naturvårdsverket, statistik över utsläpp och tilldelning av utsläppsrätter 2023–2024
- Newsworthy.se, lokala granskningar av utsläppsrättshandeln i Norrbotten och Dalarna
- Point Carbon/WWF, “The potential and scale of windfall profits in the power sector” (2008)
- Europeiska revisionsrätten, särskild rapport om utsläppshandelssystemet (2020)
- EU-kommissionen, meddelanden om energikris och auktionsintäkter (COM/2022/108)






















































































