Frankrike och Sverige delar inte migrationshistoria. Men länderna kan mycket väl komma att dela framtid med de effekter som migrationen och de migrations- och integrationspolitiska besluten för med sig. Artisten Carola Häggkvists intervju i SvD kan ses som ett tecken i skyn om att annat kommer efter.

Artisten Carola Häggkvist, en av Sveriges mest kända artister sedan hon slog igenom som sextonåring med ”Främling” i Melodifestivalen 1983 proträtteras i en intervju med Svenska Dagbladet. Häggkvist är starkt kritisk mot den svenska migrations- och integrationspolitiken.

– Jag tycker inte man kan säga ”kom och lev som ni vill i vårt land”. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner och sjunga ”Den blomstertid” på skolavslutningarna. Ibland blir jag helt förtvivlad över utvecklingen. Vi ser ju resultatet, menar Carola Häggkvist.

Häggkvist är även känd för sin djupa kristna tro. Hon har sina rötter i Livets Ords församling i Uppsala, en bakgrund hon delar med bland annat finansminister Elisabeth Svantesson (M).

Det Häggkvist ger uttryck för är inget unikt i en europeisk kontext. För även om Frankrikes situation inte har riktigt samma rötter så är problemen med fransmän med utrikes bakgrund liknande. Hög arbetslöshet, lägre utbildning samt inte minst stora inslag av segregation och enklavisering i förorterna till storstäderna. Frankrikes situation har koloniala rötter samt inte minst från tiden md Algerie Francais, när Algeriet ingick i den franska kärnstaten.

Det är inte en felaktig beskrivning att dessa franska medborgare, de med algerisk identitet, var andra klassens medborgare och behandlades diskriminerande av majoritetsbefolkningen. Algeriet bröt sig loss från Frankrike efter ett i relativa termer kort inbördeskrig till att bli en självständig stat 1962. Landet lider dock fortfarande av de men som kolonialtiden lämnade efter sig och i synnerhet för de algerier som valde att behålla sitt franska medborgarskap och bosätta sig i Frankrike.

Det är i huvudsak mot denna bakgrund som islam har kommit att etablera sig ocjh växa i Frankrike. Detta slår igenom i synen på religion i Frankrike.

Bland de intervjuade i åldern 18 till 29 beskrev 15 procent sig själva som katoliker och 13 procent som muslimer i 2018 års European Values ​​Survey.

“Det är en betydande förändring i det religiösa landskapet” menar .”De här fallen bidrar till en känsla av osäkerhet kring fransk identitet, vilket är där maktökningen för grupper som Sos Calvaires kommer in”, säger Yann Raison du Cleuziou, sociolog vid universitetet i Bordeaux till ”The Times”.

En utveckling som bidrar till att skapa en känsla av att vara hotade inom den praktiserande katolska gruppen som tidigare var i överväldigande majoritet.

Kulturkrig utan religion

Sos Calvaires är den frivilligorganisation som återställer religiösa, kristna, symboler och monument i det offentliga rummet.

“Deras agerande bör ses som en form av kontraaktivism mot dem som vill få kristna tecken att försvinna från den offentliga arenan”  fortsätter Cleuziou.

Kontraaktivismen är inte okontroversiell då den i flera fall kommit i konflikt med den lag från 1905 som gjorde det olagligt att resa nya religiösa symboler i offentliga utrymmen och som försvaras av National Federation for Free Thought, en 100-årig sekulär kampanjgrupp. Denna har väckt rättsliga åtgärder mot symboler över hela Frankrike i strid med 1905 års lag med förnyad kraft.

En domstol har beslutat att en staty av Jungfru Maria på Ile de Ré, utanför La Rocelle, byggd efter andra världskriget, måste rivas, trots lokalt motstånd. En decennielång kamp mot en staty av påven Johannes Paulus II i Ploërmel, Bretagne, slutade 2018 med att den flyttades till en privat katolsk skola.

Julien Le Page, Sos Calvaires president, menar att deras arbete tjänar till att visa “att vi inte har gett upp kampen och att vi inte bara bygger moskéer i Frankrike”. Han har tidigare sagt att deras verksamhet fungerar som en påminnelse om att “det här är ett kristet land”.

Sos Calvaires har framställt sig själva som en sekulär och opolitisk röreelse, inte intresserad av att elda upp kulturkrig utan helt enkelt av historiskt bevarande. Ändå har gruppen kommit att kritiseras för sina kopplingar till Frankrikes hårda höger.

Organisationen har fått stöd från politiska företrädare långt ut i de högernationalistiska klustren på den politiska skalan, företrädare som inte tidigare visat något intresse för religiösa frågor. Den växer i en tid där de religiösa symbolernas plats i offentliga utrymmen blir alltmer omtvistad. 

Konflikter på tre fronter

Och konfliktytorna följer med. Efter en våg av islamistiska terrorattacker svarade myndigheterna med en ny betoning på laïcité (sekularism) för att motverka påverkan från militant islam. Med detta flöjer minst lika hårdföra sekularister som menar att konsekvensneutraliteten måste bevaras.

Konfliktytorna växer nu i Frankrike. På fler håll och kan idag sammanfattas med tre fronter:

• Den islamistiska
• Den kristet orienterade kulturarsvpolitiska samt
• Den sekulära konsekvensneutrala.

Konfliktytor som, med Frankrikes historia, inte utesluter våld.

Frankrike och Sverige delar inte migrationshistoria. Men länderna kan mycket väl komma att dela framtid med de politiska prioriteringar som migrationen fört med sig.