Den danska “Ynkryggslagen”, förbudet mot skändning av religiösa skrifter passerade nästan obemärkt förbi i den danska debatten. Men sista ordet är inte sagt menar en brokig skara aktivister. Där Sverige har mycket att lära skriver Edward Nordén.

Danmark har röstat igenom ett förbud mot att bränna koraner och andra religiösa skrifter. Danska Folketinget antog lagförslaget med röstsiffrorna 94–77 efter en märklig debatt där inget parti som stod bakom blasfemilagen gick upp och försvarade den i talarstolen. Anmärkningsvärt i sig. 

Den lilla danska debatt som ändå fördes ägde endast rum på de större tidningarnas kultursidor.

Lagen kallas ”kujonloven” i folkmun. Ynkryggslagen. Inte utan fog. Att en hädelselag återinförs i modern tid i landet som var först i världen med att införa yttrandefrihet 1770 är inget att stoltsera med. 

Världens äldsta tradition av yttrandefrihet

Första gången Sverige införde en motsvarighet, den svenska Tryckfrihetsförordningen, var 1766. I en tid där den franska revolutionen 1789 och USAs konstitution 1791 infördes friheterna att fritt och ostraffat uttrycka sig som idag är dominerande.

Danmark och Sverige är två länder som efter 1800-talet allt mer utvecklades till fria, sekulära demokratier med en hög grad av tolerans, tillit, välstånd, jämställdhet och god samhällsutveckling. Politiskt, konstnärligt och socialt. Det sitter ihop med förmågan att skapa fria, trygga samhällen. Vilket i sig utgör grunden för vår starka utveckling till innovationskraft, ekonomiskt välstånd och personlig frihet.

Från Tuborg, Gammeldansk, pölse, hygge, hårdrockaren King Diamond, syndig gladporr och fristaden Christiania till ett förbud att slänga en koran i en allmän soptunna – om det görs “på ett sätt som uppfattas som olämpligt”. 

Med de nya lagen kommer det att vara tillåtet att bränna koraner i mindre och slutna grupper, och som en mindre (!) del i ett konstnärligt verk, men om aktionen ifråga skulle filmas och därmed spridas till en större grupp kan den ändå vara olaglig. Straffet för detta är böter och fängelse i upp till 2 år. 

En som riskerar straff är den dansk-iranska konstnären och feministen Firoozeh Bazrafkan som strimlat en koran utanför diktaturen Irans ambassad. Till stöd för Irans modiga feminister, mänskliga rättigheter och till trots mot islamismens bojor. 

Så vad händer egentligen här? Varför har ett land där invånarna har varit några av världens friaste under lång tid plötsligt trumfat igenom hädelselagar? Lagar som ingen myndig dansk rimligtvis behöver år 2023. 

Svaret är enkelt. Det är att ge efter för massiva hot om våld, ekonomisk bojkott, upplopp, mordhot av de som hädar mot islam och hot om internationella terrordåd. Det är ett uttryck för rädsla.

Det är därför sekulära demokratier i norra Europa, vilandes på kristen grund, plötsligt ska förbjuda hädelse mot islam. Det är tragiskt och inget är mer tragiskt än att förneka detta och låtsas som att det är av respekt, välvilja och anständighet.

Rädsla styr samhällsutvecklingen

Danmarks karikatyrkonflikt 2006 chockade både danskar som resten av Europa. Danmark kom igenom konflikten rätt väl och med en stark ryggrad där censur, självcensur och islamisters hot föll till föga. För många danskar kom den svåra insikten om att en del av den muslimska gruppen i Danmark inte stod på landets sida i konflikten.

Trots en efterföljande sund debatt om vikten av att konfrontera – snarare än kriminalisera – extrema uttryck är Danmark ändå framme vid att förbjuda hädelse. 

Det är upplagt både för haverister, aktivister och helt omöjliga avgränsningar av lagen. 

Hur ska man avgöra vad som är olämpligt nog? För vem ska det vara kränkande och vad är kränkande hantering av religiösa skrifter? I ett utslag av politisk korrekt syntax error beskrivs det som otillåtet att linda in en koran i bacon – men tillåtet att svepa in en koran i en Prideflagga. Som om islamister, konservativa muslimer och ointegrerade invandrare från de muslimska länderna där homosexualitet är straffbart skulle tycka att Pride är bättre än bacon. 

Ska man skratta eller gråta? 

Direkt efter beslutet brände den danska konstnären och politiske aktivisten Uwe Max Jensen en bibel offentligt i Köpenhamn. Aktionen genomfördes tillsammans med den svenska gatukonstnären Dan Park och live-sändes på sociala meddier av den danska gruppen Patrioterne Går Live. Flera av gruppens medlemmar har en bakgrund i Rasmus Paludans parti Stram Kurs innan de gått skilda vägar. 

Som en scen ur Monty Pyton

Dessa aktivister är lika aktiva som en stor del av de danska politikerna, journalisterna och intellektuella är passiva och oengagerade inför inskränkningar i yttrandefriheten. 

Bibelbränningen vid Niels Hansen Jacobsons staty av ”Trollet som luktar kristet människoblod” blev följaktligen också en form av Monty Python-inspirerad installation.

Bibeln bränns, dansk polis kommer för att undersöka den konstnärliga aktionen, två poliser anhåller hädaren, hädaren ringer sin advokat Rasmus Paludan, polisen släpper hädaren, polisen tar bilder på bevismaterialet, kontrollerar att det faktiskt är första Moseboken, hädaren diskuterar med polisen om bibelbränningen är en liten eller stor del av verket och polisen lovar återkomma om vad han är misstänkt för. Allt förevigas på nätet.

Det är en absurd och närmast overklig trollning av rättsväsendet utfört av en brokig skara danska haverister. 

Men det är denna brokiga skara av danska haverister som påpekar att Kejsaren är naken. Det orimlliga i attt ha hädelselagar mot islam baserat på massiva hot om våld och terrordåd i en sekulär demokrati som Danmark. Och att låtsas som att det inte är något konstigt. 

Ingen lag i världen skyddar fega kujoner från våldsamma islamister. Inget hädelseförbud i världen blidkar jihadistiska terrorgrupper. Danmark behöver tänka om innan de fängslar sin första hädare utan att förstå konsekvenserna av det.

Edward Nordén

Samhällsdebattör, jordbrukare och styrelseledamot Medborgerlig samling