Revolten i Iran, som drivs av kvinnor, har framkallat en rad med reaktioner bland politiker och samhällsdebattörer. En absolut merpart av dessa är såväl yrvakna som historielösa. Dagens politiska ledare har ett ansvar för dagens situation. De är i allra högsta grad en stor del av problemet och kan aldrig vara en del av lösningen.

Varför skakar många av oss på huvudet när vi till slut ser politiker ta ställning mot islamister och deras attribut? 

Om ni bara visste hur många politiker från höger till vänster som – motiverade av tolerans – har kämpat för att ge våra allmänna medel och skattepengar till islamister, utlandskontrollerade moskéer och islamiska föreningar. Föreningar som stärker och reproducerar de minst demokratiska värderingar från de diktaturer de flytt ifrån. 

År efter år, instans efter instans, kommun efter kommun, moské efter moské. 

Denna apologetiska och förnekande kultur som råder i den politiskt dominerande miljön har lett till att utlandskontrollerade moskéer i Sverige har kunnat styras av diktaturer utomlands, att religiösa dogmer reproduceras och att nyanländas möte med Sverige istället blivit möten med islamister. 

Islamister som – tack vare politikers överförande av våra allmänna medel utan egentlig kontroll – kunnat påverka integrationen till att bli icke-existerande i hela grupper och områden. 

Islamister dränerar statskassan – Med politikers samtycke

I klarspråk betyder det att islamister kan arbeta på betald heltid för att motverka integrationen. Finansierat med svenska skattemedel. Beslutade av svenska politiker som samtidigt pratar om vikten av integration. 

Relaterat: Folkbildningsrådet – Arena för riksomfattande korruption 

Det finns troligtvis ingen islamistisk grupp, förening eller verksamhet som inte fått ta del av svenska skattebetalares medel. Trots kända problem med antisemitism, homofobi, religiös extremism, hederskultur eller kopplingar till kända islamistiska nätverk. Att vara en islamistisk organisation som är förbjuden i muslimska länder har inte varit ett hinder för att få en generös tilldelning bidrag i Sverige. Utan krav på motprestation eller kontroll.

Svenska skattebetalare har genom det offentligt finansierade föreningslivet fått delta i att bygga upp organisationer åt islamister. Det gäller till och med medlemmar och sympatisörer till islamistiska terrororganisationer. 

När Sverige genom olika bidrag finansierar antidemokratisk verksamhet, religiös extremism eller extrema värderingar får vi, och våra europeiska grannar, äta upp det förr eller senare. 

När var femte niondeklassare i Malmö lever i en vardag präglad av hedersförtryck, när barn i segregerade områden riskerar att behöva gå i en salafistisk koranskola, när ett islamistiskt parti har underlag att komma in i kommuner, när våldsamma upplopp kring koranbränning inte kan stävjas av polis är det, menar jag, ett underbetyg till våra politiker på alla nivåer. 

Eller när resultatet skapar unga män, födda i Sverige och radikaliserade i Sverige, som deltar i internationella terrorgrupper som mördar civila utomlands. 

Offren är barn, gamla, kvinnor, män, kristna som muslimer. Både hemmavid och långt borta i migranternas ursprungsländer.

Detta är de facto ett av Sveriges bidrag till den våldsbejakande islamistiska extremismen. 

Sverige skänker iväg skattemedel till dem, låter dem delta i krigshärdar och inbördeskrig, tar hit deras offer som flyktingar och tar sedan hem terroristerna också. Ända sedan kriget på Balkan har vi haft situationer när offrena möter sina bödlar och torterare i Socialtjänstens väntrum.

I brist på lagstiftning går de sedan fria här också. Tillsammans med deras offer. Alla låtsas som om det är helt rimligt. Som om det inte vore möjligt att förändra.

Rika gulfstater har sedan 1960-talet finansierat moskéer i andra länder. Motprestationen har varit att imamens tolkning överensstämmer med deras. Sverige får en moské med en extremist på köpet. 

Värderingar på tvärs med majoritetssamhället

Imamen predikar värderingar som är i total kollisionskurs med samhället de valt att leva i. Det har inneburit att en mer bokstavstrogen och hårdför version av islam spridits över världen. Synsätt som skapar konflikter med sin omgivning oavsett vilken omgivningen är. Från Somalia till Paris, från Waziristan till Malmö, från Tjetjenien till Sarajevo och England. 

Flertalet moskéer i Sverige är också finansierade av diktaturer. Inte sällan med assistans och invigning av en gladlynt svensk politiker som annars kämpar för ”jämställdhet, antirasism och allas lika värde”. Man vet inte om man ska skratta, gråta eller klä sig i clownperuk. 

Relaterat: Islamism under falsk flagg inom Public Service

Spridningen av dessa radikala värderingar har gjort Sverige till en logistisk hub för jihadister, ett ”safe haven”, en säker hamn för islamistiska extremister, en plats där unga män radikaliserats till våldsbejakande extremism, en plats där terroristsympatisörer kan starta skolor men också en plats där bilden av vad en muslim är kapsejsat fullständigt. Islamister är en liten minoritet av alla muslimer men har genom slappa politiker fått sätta bilden av ”ett islam”. Det är ett pris som påtvingas de muslimer som på riktigt försökt få en säker hamn. 

Men som upptäcker att hamnkapten i den sekulära demokratin uppe i Skandinavien är exakt de bödlar och torterare de flytt från.

Där hundratals miljoner skattekronor ges till islamistiska organisationer och där politiker från höger till vänster och bred mitt legitimerat dem med sin närvaro och sitt ekonomiska stöd. För att man vill ha röster, för att man är oacceptabelt dåligt påläst och för att man saknar ryggrad. 

Att se politiker med detta agerande i bagaget klippa sitt hår mot mullornas förtryck, sätta ned foten mot politisk islamism, säga nej till terrorister på våra gator, påtala hotet från utlandsstyrda moskéer och söka stöd för att neka terrorister bidrag är ett utslag av opportunism. 

Relaterat: Sverige enda EU-land som tonar ner kopplingen mellan jihadism och islamism

Det gäller högt uppsatta politiker i Socialdemokraterna, men även Moderaterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det gäller både på riksdagsplats och kommunal nivå. Har man bidragit till den polarisering som skapats, det terrorhot som utvecklats, de dåd som skett med dödlig utgång i olika länder och den obefintliga integration som är vår verklighet så ber man om avsked från politiken. Inte om förnyat stöd. Det finns verkliga hjältar i det här ämnet. Jag är tacksam över att veta vilka många är. 

En del av dem experter i ämnet som påtalat problemen år efter år. En del av dem perifera lokalpolitiker, en del av dem invandrade muslimer som inte förstod att de skulle kastas under bussen i frågan. Många av dem kastade in handduken när de fick utstå hot av extremister samtidigt som flertalet politiker och medier befann sig på fel sida debatten. 

En del kommer att säga att det är bra när politiker till slut förstår problemet. 

Jag delar varken den uppfattningen eller den beskrivningen. 

Att vara högst ansvarig och sist på bollen är inte direkt ett bra betyg. Att stå och klippa av sig håret i plenum hjälper föga.

De här problemen är högst verkliga och behöver hanteras av politiker som vågar ta i dem när de uppstår. Inte när de redan har briserat.

Edward Nordén

Jordbrukare, debattör samt aktiv i Medborgerlig Samling