En kvinnlig iransk konstnär förstörde under lördagen ett exemplar av Koranen utanför den iranska ambassaden i Köpenhamn. Själva protesten utfördes som ett performancekonstverk och syftar till att belysa det som den iranska regimen fruktar mest – Yttrandefrihet.

Den iranskfödda konstnären Firoozeh Bazrafkan förstörde i lördags, den femte augusti, en Koran under ett performance utanför den iranska ambassaden i Danmark. Detta rapporterade SVT om under gårdagkvällen i en bisats utan några detaljer om syftet med aktionen till nyheten om ordbråket mellan statsminister Ulf Kristersson (M) och justitieutskottets ordförande Rickard Jomshof (SD)

Det var enligt konstnären en kommentar till att den iranska regimen kräver respekt för koranen trots att regimen i Iran inte respekterar kvinnor – och hänvisar förtryckets legitimitet till just koranen. 

Firoozeh Bazrafkan hävdar vidare att yttrandefrihet är det som den iranska regimen fruktar mest. På Firoozehs tröja står det ”Kvinna. Liv. Frihet.” Och i hennes manifest skriver hon:

”Respekt kan inte krävas av de som kränker dessa fundamentala mänskliga rättigheter”. 

Verket är en tribut till de modiga kvinnor och män i Iran som kämpar mot det islamistiska förtrycket. 

Men även till de medborgare och politiker i övriga världen som stöder det iranska folkets kamp för frihet. 

Precis när politiker och opinionsbildare börjat hävda att det inte är en så stor sak att förbjuda koranbränningar kommer en iransk kvinna och konstnär in för att påminna om vad som står på spel. 

Det behövdes. 

Irans kvinnor offrar sina liv – Sverige hukar och hulkar inför mullorna

När Irans modiga kvinnor offrar sina liv för att slippa det islamistiska förtrycket i Iran ska Sverige och Danmark tänka sig för noga innan de offrar vår yttrandefrihet av rädsla för länder som har dödsstraff för blasfemi, saknar mänskliga rättigheter, piskar kvinnor och hänger homosexuella män. 

När både danska och svenska politiker sitter och funderar över om det verkligen är ett yttrande att förstöra en bok kan man undra vad som står på. Kanske vet de något som vi inte vet. Något måste det vara om två sekulära demokratier i Norden letar efter olika krystade ursäkter att stoppa människor från att bränna sina egna koran.

I Sverige innefattar den grundlagsskyddade yttrandefriheten rätten för var och en att ”utan ingripanden från myndigheternas sida genom tal, skrift eller bild förmedla tankar, åsikter och känslor”. 

Religioner skyddas inte mot åsiktsyttringar som ifrågasätter religiösa budskap, religiösa föreställningar, religiösa stater eller som troende kan uppfattas som sårande.

Hädelselagar är helt enkelt ingenting som passar sig för vuxna människor i sekulära demokratier. Den som uttrycker sig negativt om någons tro får acceptera att många kommer att betrakta den personen negativt.

Det är konsekvensen. Inte piskrapp, stening, hängning, böter eller fängelse. 

Den politiker som vill förbjuda iranska kvinnor i diasporan att konstnärligt uttrycka sig negativt om Irans regim eller religion kan släppa den tanken direkt. 

Det är inte genomtänkt eller genomförbart.

Svenska kulturarbetare oroas

Den svenska fotokonstnären Elisabeth Ohlson, känd främst för sin utställning Ecce Homo, nämnde i en intervju i DN problemen med det bristande stödet för kulturen i politiken.  Hon har själv en känd historia där hennes verk provocerat många och med bombhot som följd. Det påverkar även konstinstitutionerna och den breda självcensur som följt av hot om våld.

Ohlson Wallin önskar att kulturministern uttalar sig och garanterar att den konstnärliga friheten står ohotad. 

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) är själv född i Iran och kom till Sverige när hennes föräldrar flydde diktaturen. Det ter sig sannolikt att kulturministern är väl insatt i problematiken med fri konst, demokrati och islamistisk censur.  Att regeringen saknar kompetens, insikt och medvetenhet om de krafter som sätter press på Sverige bör därmed anses vara osannolikt

Det är därmed dags att ta frågan om yttrandefrihet – och religiösa diktaturer som vill påverka oss – till nästa nivå. 

Förbud mot performancekonst – Att spela på teokratiernas villkor

Om Iran kan tysta kvinnorättskämpar även i Danmark och Sverige så kan Sverige lägga ned varje tanke på feministisk utrikespolitik eller stolthet över 100 år av jämställdhetsarbete. 

Performancekonsten har använts för att uttrycka starka känslor i allt från kriget i forna Jugoslavien, Vietnamkriget, genus och politik i västvärlden till klassfrågor och Yoko Onos Bed-in for Peace med John Lennon.

Att förbjuda performancekonst som kritiserar Irans regim eller islam är att böja sig för våldshotet. Det kan inte vara möjligt att det skulle gå igenom.

Det är dags för kulturminister Liljestrand att sätta ned foten nu och förklara att konsten är fri i Sverige. Det ska inte behövas att ännu en dansk reser över sundet för att få svenska politiker att ta ställning till vår egen grundlag.

Edward Nordén

Samhällsdebattör, jordbrukare och styrelseledamot Medborgerlig samling

Firoozeh Bazrafkans Manifest: 

Today, Saturday, August 5th, 2023, I have conducted an art performance in front of the Iranian embassy in Denmark. I shredded the Quran with a shredder.

This performance is a commentary on the Iranian regime’s demand for respect for the Quran, a demand that reeks of double standards. The regime itself shows no respect for women’s rights and claims that the Quran justifies their oppression of millions of women.

I was born in Iran. Once a proud kingdom that shared many values with the West. Iran was on a journey towards becoming a democratic nation when it was occupied by an Islamist clerical regime. The regime relies on mindless chants that crumble the moment they are challenged. Therefore, free speech is the greatest fear and enemy of the clerical regime.

Since 1979, the Iranian clerical regime has suppressed its people, with women feeling the brunt of the regime’s dark forces. However, in recent years, they are fighting back more than ever, and we must not abandon them.

My performance is a tribute to the brave women and men of Iran. It is also a tribute to all citizens and politicians worldwide who support the Iranian people’s struggle for a dignified life. A life where each individual decides what they want to say, how they want to live, and how they want to appear.

Respect cannot be claimed by those who violate these fundamental human rights.

Woman, Life, Freedom

Firoozeh Bazrafkan, Visual Artist