Magdalena Anderssons spontana kritik mot det svenska engagemanget i Östersjöregionen i en intervju i Politico fick i sig stark kritik. Det fokus som regeringen Kristersson satt vill Kreml av lätt insedda och historiska skäl skall upphöra. Med socialdemokraternas kritik mot ett säkerhetspolitiskt fokus på det svenska närområdet formas en socialdemokratisk säkerhetspolitisk doktrin som har djupa rötter i partiet. Och i Kreml.

I en intervju med POLITICO i september 2026 kritiserade Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson den dåvarande regeringen Ulf Kristersson (f.n som expeditionsministär) för att ha fört en alltför begränsad utrikespolitik. Andersson anklagade regeringen för att fokusera för mycket på Östersjöregionen och Baltikum, och försumma resten av världen.

Anderssons, och därmed Socialdemokraternas säkerhetspolitiska doktrin kan med hennes mycket tydliga uttalanden (som hon senare backade från) utkristalliseras. Andersson, likt hennes företrädare Stefan Löfven var långt efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina öppet avvisande till ett medlemskap försvarsalliansen Nato. De menade bägge att ett svenskt medlemskap skulle destabilisera situationen i Östersjön.

Bägge representerar tydligt den linje som den tidigare utrikesministern Sten Andersson lade fast för en socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik. En linje som har sin rot i Baltutlämningen 1945-46.

Baltutlämningen

I januari 1946 utlämnade Sverige 146 baltiska soldater – främst letter, men också ester och litauer – tillsammans med ett betydligt större antal tyska militärer till Sovjetunionen. Händelsen, som kommit att kallas Baltutlämningen (eller mer korrekt tysk- och baltutlämningen), utgör en av de mest omstridda episoderna i svensk efterkrigshistoria. Den belyser konflikten mellan humanitära principer, asylrätt, neutralitetspolitik som ställdes mot Sovjetunionens krav efter andra världskrigets slut.

Under krigets slutskede, särskilt hösten 1944 och våren 1945, flydde tusentals soldater från den tyska krigsmakten över Östersjön till det neutrala Sverige. Bland dem fanns omkring 2 700 tyskar och cirka 167 balter som tjänstgjort i tyska enheter, däribland den lettiska legionen (en del av Waffen-SS). Många balter hade antingen tvångsrekryterats eller frivilligt anslutit sig efter den sovjetiska ockupationen 1940 och den tyska ockupationen 1941–1944. 

Sovjetunionen, som annekterat de baltiska staterna 1940 i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten och återockuperat dem 1944, betraktade balterna som sovjetmedborgare och därmed som landsförrädare för att ha stridit mot Röda armén. 

Den 2 juni 1945 överlämnade Sovjet en not till den svenska samlingsregeringen (Hansson III) med krav på utlämning av militär och liknande personal från östfronten som internerats i Sverige. Den 15–16 juni 1945 beslutade regeringen att tillmötesgå kravet. Svaret hölls hemligt länge. Samlingsregeringen avgick den 31 juli 1945 och efterträddes av en rent socialdemokratisk regering under Per Albin Hansson (senare Tage Erlander), med Östen Undén som utrikesminister. Det var denna regering som verkställde beslutet.

Verkställandet och brotten mot asylrätten

När nyheten läckte ut i mitten av november 1945 utbröt en stark folkopinion mot utlämningen av balterna. Medan utlämningen av tyskarna väckte mindre motstånd – de sågs som soldater från en besegrad fiendemakt – uppfattades balterna ofta som offer för sovjetisk aggression. 

Den 25 januari 1946 fördes cirka 146 balter och över 200 tyskar ombord på det sovjetiska fartyget Beloostrov i Trelleborgs hamn under dramatiska former. En lettisk löjtnant begick självmord under transporten. Totalt utlämnades omkring 2 500–3 000 personer till Sovjet, varav 146 balter. Cirka 100 personer blev kvar i Sverige, främst svårt sjuka.

Folkrättsligt var Sverige som neutralt land inte skyldigt att utlämna någon. Haagkonventionerna krävde inte att en neutral stat efter kriget lämnade ut internerad trupp. De allierade hade i Jalta kommit överens om principer för återförande av krigsfångar men Sverige deltog inte i konferensen. 

Regeringens beslut vilade på en vilja att undvika belastning i relationerna med Sovjetunionen i den känsliga efterkrigssituationen. Undén betonade att man inte ville ”diskriminera” ryssarna genom att anta att de skulle behandla fångarna sämre. Samtidigt visste regeringen att hårda straff var att vänta under Stalins regim.

Efter ankomsten till Sovjet dömdes flera till långa fängelsestraff i Gulag, och enligt senare forskning avrättades tre. Många överlevde men bar livslånga trauman.

Efterspelet – utan ursäkter från S

År 1994 bad den borgerliga regeringen under Carl Bildt officiellt om ursäkt. Fyrtio överlevande togs emot av kung Carl XVI Gustaf, och utrikesminister Margaretha af Ugglas kallade beslutet överilat och felaktigt. År 2011 uttalade statsminister Fredrik Reinfeldt att Sverige har en ”hedersskuld” till de baltiska länderna. Socialdemokraterna har dock aldrig officiellt bett om ursäkt som parti.

Sten Andersson (1923–2006), socialdemokratisk politiker, partisekreterare 1962–1982, socialminister 1982–1985 och utrikesminister 1985–1991, var en centralgestalt i partiets utrikespolitiska tradition.

I fråga om Baltutlämningen har Andersson, både enligt samtida och senare källor och dokumentation av debatten, hävdat att utlämningen var korrekt eller mer explicit ”rätt och riktig”. Han försvarade agerandet ända fram till sin död 2006.

Hans hållning låg i linje med den socialdemokratiska regeringens motivering: att upprätthålla goda relationer med Sovjetunionen var avgörande för Sverige. Att backa från ett givet löfte hade riskerat att uppfattas som ett eftergift för inhemsk antikommunistisk opinion.

Under ett besök i Baltikum 1989 förstärkte han denna linje med det omtalade uttalandet att ”Estland är inte ockuperat”, vilket väckte stark kritik och tolkades som en eftergift för Moskva. 

Ointresset för Sveriges närmaste grannars säkerhet förstärkts av Anderssons närmaste medarbetare den tidigare biståndsministern och internationelle partisekreteraren för socialdemokraterna Pierre Schori. Schori menade vid Socialistinternationalens presidiemöte 1980 att Sverige inte skulle ha något att erinra om Sovjetunionen skulle slå ner de polska varvsarbetarnas strejk vid varven i Gdansk med vapenmakt. Detta beskrivs av Bo Theutenberg i hans ”Dagbok från UD”.

Medan senare borgerliga regeringar har kritiserat och bett om ursäkt för beslutet, har den linje Sten Andersson företrädde aldrig fullt ut övergivits inom socialdemokraterna. Händelsen kvarstår därför som ett öppet sår i den svenska historieskrivningen. Att Baltikum och Polen inte är lika mycket värt som andra grannländer förstärktes med hans och Schoris olika uttalanden.

Den socialdemokratiska säkerhetspolitiska doktrinen ligger fast i partiet förstärks med Magdalena Anderssons spontana kritik mot det svenska engagemanget i Östersjöregionen i intervjun i Politico. Ett engagemang och säkerhetspolitiskt fokusområde som Kreml av lätt insedda och historiska skäl vill skall upphöra.

Lämna Kreml ifred.