Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna kallade honom sin vän. Jerusalems stormufti kallade honom “vår broder”. Mannen som 1956 ritade kartan över Stormarocko – den karta som ligger till grund för dagens Västsaharakonflikt och händelseutvecklingen i spanska Ceuta – formulerade inte sina anspråk vid sidan av det panislamiska nätverket kring muftin och Brödraskapet. Han formulerade dem inuti det. Det visar en genomgång av arkivmaterial från Genève 1930 till Kairo 1947.

Fram till 1912 var Marocko ett självständigt sultanat styrt av inhemska dynastier. Men detta kom att ändras genom Fez-fördraget mellan Frankrike och Spanien i två protektorat. Frankrike fick den största och mest resursrika delen, med Rabat som huvudstad, medan Spanien kontrollerade norra kustremsan (Rif) och ett sydligt område kring Tarfaya samt Sidi Ifni. Tanger fick särskild internationell status. Arvet som franskt och spanskt protektorat löper sedan som en röd tråd genom landets historia.

Ärren, i några fall fortfarande öppna sår, är fortfarande idag i hög grad närvarande i logiken hur den marockanska inrikes- samt inte minst utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklas.

Fransk styre moderniserade infrastruktur och förvaltning men mötte tidigt väpnat motstånd, framför allt i samband Rifkriget 1921–1926 mot spanjorerna. Kriget leddes av Abd el-Krim  som senare krossades med fransk hjälp. I samband med detta kom sedan en nationalistisk rörelse att utvecklas med Istiqlalpartiet som drivande kraft.

Marocko återfick sin självständighet 1956 då både Frankrike och Spanien avstod sina protektorat medan Tanger införlivades samma år. Spanien behöll dock exklaverna Ceuta och Melilla vilka fortfarande är spanska idag.

Det, och hela den nationalistiska frihetskampen som löper parallellt med de palestinska arabernas motsvarande, är den fond som dagens utveckling i Ceuta och Spanien skall förstås och analyseras utifrån.

Relaterat: Ceuta – De historiska rötterna är djupa

1930 – Den nationalistiska rörelsens gryning

Sommaren 1930 reste de marockanska nationalisterna Allal al-Fassi och Ahmed Balafrej tillsammans med emiren Shakib Arslan till Spanien och ordnade därefter dennes tiodagarsbesök i Tanger och Tetouan, 9–19 augusti. Al-Fassi kom att bli ledare för den marockanska frihetsrörelsen och tjänstgjorde en kort tid som minister för islamiska ärenden efter att den spanska tiden som protektorat upphört 1956. 

Arslan hade 1921 grundat Comité de Défense de la Nation Arabe i Genève och gav från 1930 ut tidskriften *La Nation Arabe* därifrån. När al-Fassi 1933 landsförvisades av fransmännen hamnade han själv i Genève och hjälpte Arslan med dennes arbeten om Maghreb (Nordafrika). Balafrej skrev till emiren att han stod redo att utföra vilken tjänst som helst denne befallde.

Tolv av Arslans brev till al-Fassi finns publicerade i den arabiska forskningslitteraturen. Större delen av korrespondensen med den marockanske nationalisten Mohammed Lyazidi brändes däremot 1935 av familjen för att den inte skulle hamna hos fransmännen.

Forskningen beskriver Arslan som den marockanska självständighetsrörelsens taktiker under 1930-talet. Al-Fassi, Balafrej och Mohammed al-Wazzani räknas som hans lärjungar. Den algeriske nationalisten Messali Hadj kallade honom sin ideologiske läromästare.

Samme Arslan var också Hajj Amin al-Husseinis representant i Genève. Al Husseini var stormufti i Jerusalem och Muslimska brödraskapet obestridde ledare som under andra världskriget bildade allians med Nazi-Tyskland och Adolf Hitler. Arslan tilltalade muftin *imām jamāʿat al-mujāhidīn* och talade i sina brev om nätverkets medlemmar som “våra ikhwān”. Bröder. 

Samma plattform, samma år, samma stad. Även den doktrinära hemvisten är gemensam. Al-Fassi kom från al-Qarawiyyin och den nysalafiska traditionen efter Rashid Rida, samme lärare vars tidskrift al-Manār i juli 1939 offentligt pekade ut Hassan al-Banna, Brödraskapets grundare, som sin arvtagare.

Nablus 1928 – Tanger 1930

1928 sände Tetouans nationalistiske ledare Hajj Abdessalam Bennouna sin son Tayeb till Nablus på Västbanken för att studera vid al-Najahskolan tillsammans med Mohamed ben Mustapha Afilal. Fler följde. Protektoratets blivande nationalistelit utbildades med andra ord i Nablus, det palestinska motståndets intellektuella centrum, under samma år som Jerusalems stormufti al Husseini befäste sin ställning.

Sex veckor efter al-Buraq-oroligheterna, i ett brev till sonen Tayeb daterat 17 september 1929, beskriver Abdessalam Bennouna hur marockanska judar skickat understöd till drabbade judar i Palestina, och hur muslimer i Fès, Rabat, Salé och Tetouan samlat in pengar till de muslimska offren. 

Den spanska förvaltningen förbjöd mötena och kallade unga män till förhör. Två namn nämns särskilt: Hassan Benjelloun och Allal al-Fassi. Al-Fassis första politiska förhör gällde en insamling till offren för 1929 års oroligheter i Jerusalem. Han var då nitton år.

När den berbiska dekretet, förbudet mot den formen av verksamhet, utfärdades 16 maj 1930 fördömde Muslimska ungdomsföreningen i Nablus den franska åtgärden redan den 11 september samma år.

Arslans besök i Tetouan i mitten av augusti 1930 fick en fortsättning. En not från franska underrättelsebyrån i Tanger, daterad 31 augusti 1930 rapporterar att Arslan då direktör för det syrisk-palestinska byrån i Genève tillkännagivit etableringen av en filial i Tanger som “Den syriska, palestinska och marockanska byrån” .

Genèveplattformen fick  redan i augusti 1930 en formell nordafrikansk filial, med Palestina inskrivet i namnet och Nablusstudenternas far som direktör. Allt protokollfört och dokumenterat av fransk underrättelsetjänst medan det pågick.

Follow the money

Från 1933 fortlöper en obruten insamlingsverksamhet i det spanska protektoratet till förmån för den palestinska saken. Den 25 oktober 1933 bildades i Tetouan den första insamlingskommitté  med bland andra Mohamed Daoud, Hajj Abdessalam Bennouna och Abdelkhalek Torres – ledare för Reformistiska nationalpartiet.

Den 4 oktober 1937 ägnade partitidningen al-Hurriya en hel bilaga åt de stupade i Palestina. 1938 förde Mohamed Daoud personligen insamlade medel till Kairo och skickade därifrån hundra brittiska pund vidare till Damaskus. Kvittot kom i form av ett tackbrev till Torres från Mohammed Izzat Darwaza, sekreterare i Centralkommittén för hjälp åt Palestinas offer.

Den 16 juli 1939 antecknar Daoud i sin dagbok att den preliminära listan över allmänna bidrag till Palestina publicerats. Över tiotusen pesetas, plus khalifens fyrahundra lire – och femtontusen pesetas från den spanske högkommissarien Juan Luis Beigbeder hade samlats in. Kommittén, noterar Daoud, är ”opolitisk”. Totalt c.a 53 000 USD i dagens penningvärde.

Beigbeder var Francos arabist i Marocko och blev en månad senare Spaniens utrikesminister. Att protektoratets högste ämbetsman personligen ger det största enskilda bidraget till en palestinsk insamling sommaren 1939 bekräftar Francoregimens arabpolitik i praktisk handling. Och de underliggande antisemitiska strömningarna.

I ett brev tackar Jerusalems stormufti Amin al-Husseini i Arabiska högkommitténs namn Torres och sultanens ställföreträdare för deras stöd och instruerar honom att lämna de insamlade medlen i spansk valuta till det tyska konsulatet i Tetouan som skulle vidarebefordra dem till kommittén i önskad valuta. 

Brevet finns i Hajj Tayeb Bennounas bibliotek i Tetouan och dateras av utgivaren till 1941. År 1941 är samma år muftin etablerar sig i Berlin som Adolf Hitlers muslimske allierade. Han blir samtidigt utnämnd till general i SS. Kanalen för de insamlade medlen gick genom en tysk beskickning på neutralt spanskt territorium.

Tolv år av korrespondens

Reformistiska nationalpartiets bevarade handlingar i Tetouan dokumenterar en obruten brevväxling med al-Husseini under närmare tolv år.

• 9 augusti 1937. Partiet skriver till al-Husseini, som ordförande för Arabiska högkommittén, om det marockanska deltagandet i protesterna mot Peelkommissionens delningsförslag.

• Oktober 1938. Torres reser till den arabiska parlamentarikerkonferensen för Palestina i Kairo och talar den 7 oktober i hela det arabiska Maghrebs namn – Marocko, Algeriet och Tunisien. Maghreb som en sammanhållen enhet formuleras i Tetouan nio år före kongressen i Kairo 1947.

• 4 december 1948: Al-Husseini skriver till Torres om FN:s delningsbeslut och utser Abderrahman Mourad och Musa Hassan Abu Saud till högkommitténs delegater i Marocko.

• 7 november 1949: Muftin skickar ett tackbrev till Torres.

• 16 mars 1956. Torres och al-Fassi enas om att slå samman sina partier. Fyra månader senare, 4 juli, håller al-Fassi presskonferensen i Kairo. Dagen efter publiceras kartan över Stormarocko. Med Västsahara som en naturlig del.

Melilla – Tetouan – Berlin

Mohammed ben Abdelkrim el-Khattabi  eller Abd el-Krim, arbetade före första världskriget vid det spanska protektoratets förvaltning för inrikesfödda utsågs 1915 till överdomare i Melilla och var redaktör den arabiska avdelningen av tidningen “El Telegrama del Rif”. Han uppfattades redan då som tyskvän. Först därefter kom Rifkriget (1921–1926), kapitulationen och han tvingades till tjugoett år i exil på Réunion.

I samma stad, Tetouan, låg Muslimska brödraskapets marockanska huvudfilial. Enligt brödraskapets egen dokumentation byggde den på al-Bannas brevväxling med Abd el-Krim från 1936.

1942 skickade tyska utrikesdepartementet 1 500 exemplar av pamfletten *Islam och judendomen* till den tyske konsuln i Tanger.

I al-Husseinis publicerade Berlinakt finns ett memorandum till Auswärtiges Amt daterat 16 januari 1943 där muftin hävdar att nio av tio soldater i de franska styrkorna i Nordafrika är arabiska muslimer som skulle byta sida om självständighet utlovades. Muftin åberopade Rifkriget under Abd el-Krim som exempel.

Hitler sa nej. Skälet enligt forskningen är att en sådan deklaration skulle ha stått i strid med Hitlers Frankrike- och Spanienpolitik. Spanien höll norra Marocko och Sahara. Muftins Maghrebprojekt föll 1943 för Spaniens skull. Trettiotre år senare skulle Spanien lämna över samma öken till Marocko.

Kairo, februari 1947

Arslan dog 1946. Året efter samlades de nordafrikanska nationalisterna i Kairo till den första Maghrebkongressen som hölls den15–22 februari 1947. Representanter kom från Ligue de défense marocaine, algeriska PPA och tunisiska Néo-Destour. Bland deltagarna märks främst Abd el-Krim och samt Ahmed Ben Bella (Algeriet) .

Ur kongressen bildades Maktab al-Maghrib al-ʿArabi (den arabiska Maghrebbyrån), med uppgift att samordna de nordafrikanska nationalistpartiernas politiska arbete.

Den marockanska närvaron i Kairo hade även äldre rötter. Redan 1938 grundade det spanska protektoratet ett Marockohus i staden och när Torres reformistiska parti kom till Kairo 1946 var det formellt för att företräda protektoratet vid det nybildade Arabförbundet. Francos arabpolitik betalade med andra ord resan för den struktur och det nätverk som nio år senare skulle rita om kartan över Spanska Sahara.

Parallellt bildades, enligt algerisk forskning, en andra gren.

Unga  nordafrikanska nationalister som var besvikna på Arabförbundet sökte sig till Abd el-Krim. I januari 1948 bildades Comité de libération du Maghreb arabe under hans beskydd där han blev ordförande. Kommittén bestod till stor del av unga nordafrikaner som kommit till Kairo som frivilliga för Palestinas befrielse. Enligt Abdesslam el Hachemi Tauds vittnesmål sände kommittén över 400 man, organiserade i kommandoenheter, för att strida vid palestiniernas sida 1948.

Det är här de två konflikterna möts. Den palestinska frihetsrörelsen och den marockanska. Strukturen och nätverket som senare blev Maghrebs befrielsearmé rekryterades ur samma frivilligström som kom till Kairo för att strida i Palestina 1948. I samma krig som al-Husseinis och Muslimska brödraskapets bataljoner opererade.

Enigheten var dock bräcklig, närmast ytlig redan från start. Abd el-Krims närvaro var omstridd på grund av motsättningar med de marockanska partiledarna, i första hand al-Fassi. Ett CIA-telegram daterat 26 oktober 1948 återger hur Abd el-Krim kategoriskt anklagade Bourguiba för att vara agent i fransk tjänst.

Nästa artikel tar vid i Kairo på 1950-talet, följer hur al-Fassis nätverk knyts till Muslimska brödraskapet och hur splittringen mellan Rabats och Algers linjer 1969 formar den Västsaharakonflikt som pågår än idag.

Med Sveriges roll i den.

Källmaterial

Källor redovisas i nästa del.

Detta är bland annat överskottsmaterial från arbetet med den fristående uppföljaren av min bok om politisk islam “Islamismen i Sverige – Muslimska brödraskapet” (2020). Materialet är dock aktuellt med dagens händelseutveckling varför delar av det publiceras nu.

Islamismen i Sverige, den första boken, ligger ute fritt efter att jag köpt loss rättigheterna från min förlagspartner Vulkan/Lava (Bokea Group). Ett utköp som jag lyckades med efter donationer från er läsare. Ett utköp som dessutom ser ut att ha kunnat genomföras i sista sekund då förlagets ekonomi är i fritt fall och har gått in i rekonstruktion.

Islamismen i Sverige kommer du åt i länken här för nedladdning.

Vill du ansluta dig till de som gjorde detta möjligt kan du scanna koden nedan.