Samma mekanik som ligger till grund för den mjuka korruptionen i Fifa:s styrelserum och i kommunernas arenaaffärer går igen i det som brukar kallas Sveriges civilsamhälle. Skillnaden är att här handlar det inte om enstaka jävsaffärer eller kostsamma arenabyggen utan om ett helt system. Runt 40 statliga myndigheter som varje år fördelar över 20 miljarder kronor till föreningsliv, folkrörelser och trossamfund, byggt på en princip som en gång var rimlig och som ingen har vågat överge — tillit.

Begreppet mjuk korruption, så som den amerikanske senatorn William Schluter definierade det, handlar inte om mutor eller lagbrott. Det handlar om hur formellt korrekta system systematiskt undergräver sitt eget syfte utan att någon enskild aktör behöver göra något olagligt. Ekonomen Janos Kornais tes om den mjuka budgetrestriktionen, att institutioner aldrig behöver bära konsekvenserna av sina beslut eftersom någon alltid täcker upp, passar civilsamhällets bidragssystem lika bra som den passade Fifa och de kommunala elitklubbarna. Skillnaden är att här är det inte pengar som saknar tak, utan kontroll.

Ett system byggt för att lita på, inte kontrollera

Riksrevisionen gick 2023 igenom bidragsgivningen till civilsamhället hos fyra myndigheter — Jämställdhetsmyndigheten, dåvarande Myndigheten för stöd till trossamfund, MUCF och Socialstyrelsen som tillsammans då stod för drygt 1,4 miljarder kronor av stödet till civilsamhället. Slutsatsen i rapporten “Tillit och kontroll” var entydig. Myndigheternas bidragsgivning är inte tillräckligt effektiv, kontrollen har inte hängt med den förändrade riskbilden och myndigheterna saknar överblick över vilka andra bidrag en organisation redan får.

Eftersom uppemot 40 myndigheter delar ut pengar utan samordning sinsemellan uppstår en påtaglig risk för dubbla utbetalningar och för att samma verksamhet finansieras flera gånger om utan att någon reagerar.

Det är själva strukturen som är problemet, inte enstaka bedragare. Bidragsgivningen bygger på att organisationerna själva rapporterar in vad de gör, och myndigheterna har varken resurser eller mandat att göra en verklig genomlysning. Som statsvetaren Daniel Schatz har uttryckt det, handläggarna vet att organisationerna kan sina nyckelord, som demokrati, jämställdhet, värdegrund m.fl, och en ansökan som är skriven på rätt sätt uppfyller formellt sett alla kriterier, oavsett vad som faktiskt sker i verksamheten.

Folkbildningen: Brister i alla led

Ingenstans är mönstret tydligare dokumenterat än i folkbildningen. Riksrevisionens granskning från 2022 av statsbidraget till studieförbunden konstaterade brister i varje länk i kedjan. Hos studieförbundens egna utbetalningar och kontroller, hos Folkbildningsrådets styrning och uppföljning, och hos regeringens styrning av hela systemet.

Granskningen visade att tillämpningen av vad som räknas som folkbildning ofta är så vid att bidraget riskerar att gå till privat konsumtion och kommersiell verksamhet stora brister i studieförbundens dokumentation av kostnadsersättningar till samverkansparter.

Redan 1999 påpekade dåvarande Riksrevisionsverket att Folkbildningsrådet borde ta en mer aktiv tillsynsroll. 2011 upprepade Riksrevisionen kritiken. 2022 var slutsatsen densamma, fast allvarligare. Ett kontrollsystem som formellt är omfattande men som i praktiken inte fångar upp och rättar fel effektivt. Och när oegentligheter väl upptäcks är det studieförbunden själva som avgör om en polisanmälan ska göras. Folkbildningsrådets egen avvikelsehantering är i första hand konstruerad för att beräkna återkrav, inte för att utreda om något brottsligt har skett.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp gjorde för några år sedan en enkel överslagsberäkning utifrån SCB-data. De tio statsbidragsberättigade studieförbundens studiecirklar och kulturevenemang lockade ett år 22 miljoner deltagare — vilket innebär att varje vuxen svensk statistiskt sett deltog i närmare tre av dem.

Ranstorp beskrev studieförbundsverksamheten som en öppen kran för den som vill ägna sig åt bidragsfusk, en verksamhet som på många håll tagit formen av ren affärsverksamhet.

Exemplet ABF: Mönstret upprepas, år efter år

Arbetarnas Bildningsförbund, det största och S-närstående är ett återkommande exempel. inte för att ABF skulle vara sämre än andra studieförbund, utan för att organisationens storlek gör att mönstret syns tydligast där.

I Skaraborg krävde Folkbildningsrådet tillbaka drygt 410 000 kronor efter att ha funnit att lokalavdelningen samarbetat med företag där statsbidrag misstänktes ha använts till kommersiell verksamhet. I Skellefteå hade lokalavdelningen felrapporterat nästan 28 000 studietimmar under tre år, vilket ledde till ett återkrav på omkring 2,5 miljoner kronor i stats- och kommunbidrag. I Södra Småland avslutades ett ärende om oriktiga uppgifter med beslut om återkrav. I Örebro upptäckte ABF centralt att en lokal förening överdrivit sin verksamhet och tillskansat sig flera miljoner kronor pengar som i grunden kom från kommun, region och stat. Redan 2004 tvingades ABF:s avdelning i norra Storstockholm säga upp personal efter att en förening där visat sig ha fått fem–sex miljoner kronor för mycket i statsbidrag.

Gemensamt för exemplen är att pengarna i efterhand krävs tillbaka från den egna organisationen, sällan från de individer som orsakat felen. Att belopp i storleksordningen hundratusentals kronor återkrävs medan den faktiska omfattningen av problemet, enligt kritiker som Schatz, snarare rör sig i tiotals miljoner. Symbolisk sanktion, inte reell konsekvens — exakt den mekanik Kornai beskrev.

Vid sidan av bidragsfusket finns en annan dimension. ABF fick 2023 omkring 400 miljoner kronor i statsbidrag från Folkbildningsrådet samtidigt som organisationen historiskt fungerat som en förlängning av arbetarrörelsens utbildningsapparat.

Den tidigare socialdemokratiska politiska sekreteraren Sofie Wiklund, som senare bytte parti, har vittnat om hur ABF-kurser i praktiken kunde bli partipolitiska trots att förbundet formellt är partipolitiskt obundet finansierat av skattemedel men i praktiken tätt sammanflätat med en rörelse. Det är inte olagligt.

Det är precis den gråzon som mjuk korruption som begrepp är till för att fånga.

Trossamfunden: Kontroll som fastnar i formalia

Fram till årsskiftet fanns en egen myndighet, Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som årligen fördelade omkring 100 miljoner kronor till religiösa samfund och som var en av de fyra myndigheter Riksrevisionen pekade ut för bristande kontroll i “Tillit och kontroll”. Myndigheten slogs i år samman med MUCF men enligt Daniel Schatz är sammanslagningen kosmetisk. Strukturen och funktionerna samt utbetalningarna finns kvar, grundproblemet är detsamma.

Bidrag har under lång tid gått till organisationer med kopplingar till auktoritära regimer eller extremistiska miljöer, trots att Säkerhetspolisen flaggat för det i flera år.

Islamiska Fatwabyrån, som tolkar sharialagstiftning, har fått 650 000 kronor årligen i minst fem år. Nyligen beviljades Islamiska shiasamfunden i Sverige, där moskén Imam Ali Islamic Center i Järfälla ingår, en moské Säkerhetspolisen pekat ut som en plattform för iransk underrättelseverksamhet 848 000 kronor. Forskaren Sameh Egyptson, som disputerat på Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige, har analyserat hur paraplyorganisationer som Förenade Islamiska Föreningar i Sverige kunnat ta emot miljonbidrag bara månader efter uppmärksammade skandaler som predikningar i Kristianstad om hustruaga och hat mot icke-muslimer.

Sedan januari 2025 gäller skärpta demokrativillkor för att motverka att statsbidrag går till organisationer som motarbetar demokratins grundprinciper. Men prövningen bygger enligt kritiker fortfarande på självrapportering. Myndigheterna kontrollerar stadgar, årsmöten och formella jämställdhetstal, inte de nätverk, personkopplingar och återkommande mönster som faktiskt avgör vad pengarna används till.

Egyptson menar att myndigheterna nöjer sig med högtravande formuleringar om demokrati och alla människors lika värde, utan att granska vad som faktiskt sker i verksamheten.

ForumCiv och MÄN: när opinionsbildning blir affärsidé

Den mjuka korruptionen i civilsamhället handlar inte bara om fusk med redovisning. Den handlar också om organisationer som i praktiken fungerar som skattefinansierade opinionsapparater, mot den politik väljarna röstat fram.

ForumCiv, en av Sidas största samarbetspartner inom utvecklings- och utrikesbistånd, är en paraplyorganisation som 2023 hade omkring 110 anställda och mottog 300 miljoner kronor i statsbidrag. Det medan medlemsorganisationernas egna avgiftsintäkter uppgick till blygsamma 600 000 kronor.

Föreningen MÄN är ytterligare ett exempel. Av totalt 50 miljoner kronor i intäkter 2024 kom 42 miljoner från offentliga medel och även större delen av de återstående utbildningsintäkterna kom i praktiken från offentliga uppdragsgivare. 34 miljoner gick till organisationens egen verksamhet med 38 anställda. MÄN fick sitt statsbidrag indraget av Jämställdhetsmyndigheten i februari efter kritik mot ordförandens uttalanden och organisationens kontakter men bidraget återinfördes efter en intern prövning baserad på organisationens egna uppgifter. Bidraget höjdes sedan med över 50 procent för 2026–2027.

Statskontorets kompletterande granskning

Parallellt med Riksrevisionens arbete fick Statskontoret 2022 i uppdrag av regeringen att kartlägga hur åtta myndigheter och organisationer arbetar för att säkerställa korrekta utbetalningar. Däribland Folkbildningsrådet, MUCF, Riksidrottsförbundet och Kulturrådet. Slutsatsen 2023 var att kontrollperspektivet visserligen blivit tydligare på senare år, men att flera strukturella brister kvarstår.

Strategiskt riskanalysarbete saknas ofta, systemstöden är dåligt anpassade för att fånga fel, och regelverken varierar mellan olika stödformer utan att Statskontoret kunnat hitta sakliga skäl till skillnaderna. Statskontoret konstaterade också att det saknas en generell underrättelseskyldighet mellan myndigheter när stöd betalas ut till juridiska personer. Samma brist på samordning som Riksrevisionen pekat på för civilsamhället i stort.

Även Sida har fått återkommande kritik. Riksrevisionen konstaterade 2022 att det varit otydligt på vilka grunder myndigheten väljer samarbetspartner för sin dryga 26-miljardersbudget, och redan 2007 hade ifrågasattes om Sidas kontroll av biståndsinsatser via enskilda organisationer var tillräcklig. Sjutton år senare är frågan i grunden densamma.

Samma mekanik, olika skala

Det som förenar Fifa:s styrelserum, de kommunala arenaaffärerna och civilsamhällets bidragssystem är inte korruption i straffrättslig mening. Det är institutioner som byggts för att aldrig behöva bära konsekvenserna av sina egna beslut. Där kontrollen alltid kommer efter skadan, återkraven alltid är symboliska i förhållande till den faktiska omfattningen och där den som blir granskad ofta får utreda sig själv.

Folkbildningsrådets egen avvikelsehantering, studieförbundens självgranskningar, trossamfundens formella demokrativillkor och myndigheternas tillitsbaserade ansökningsprövning är alla varianter av samma sak: system som ser ut som kontroll, men som är konstruerade för att aldrig egentligen pröva om pengarna gör vad de ska.

Det är, för att låna Daniel Schatz formulering, inte längre ett civilsamhälle i klassisk mening som växer fram underifrån genom medlemsavgifter och ideellt engagemang. Det är en skattefinansierad industri, ett bidragsindustri eller ett bidragsindustriellt komplex av ideella föreningar byggd på samma tillit som en gång var rimlig när summorna var mindre och riskbilden en annan. Och som ingen instans hittills har velat, eller förmått, bygga om.

Priset för att bortse från den mjuka korruptionen har kommit att bedömas som lägre än de skattemedel som går till spillo. Av enskilda och organisationer.

Alla har sin budgetpost att försvara.

Tidigare artiklar i serien

Del ett: Resan runt regelverken

Del två: Den svenska mjuka idrottskorruptionen