Trots återkommande förnekanden från den politiska vänstern så finns det en förlåtande attityd till politiskt våld i partierna till vänster om mitten. En kultur som visar sig bottna i ett seminarium finansierat av SSU under slutet av 1960-talet. Med tre principer som formulerades och kommunicerades av en av den svenska arbetarrörelsen senare mest kända och framstående namn.

Tidningen Frihet var en av många socialdemokratiska medlemstidningar och gavs ut av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Ansvarig utgivare 1969 var Bosse Ringholm, senare finansminister och vice statsminister. Redaktionssekreterare var Lars Engqvist, senare SSU-ordförande och statsråd. Redaktionens adress var Sveavägen 68, Stockholm.

Huvudartikeln i nummer fem från det året, “Rapport från Latinamerika” var skriven av Pierre Schori, då Socialdemokraternas internationelle sekreterare. Senare i karriären avancerade han till inte bara att bli utnämnd till FN-ambassadör utan även statsråd. Artikeln, med sitt referat och analys byggde på ett seminarium som den socialistiska ungdomsinternationalen IUSY höll i Santiago de Chile i januari 1969. Schori skriver i artikelns andra mening att SSU själva finansierade seminariet, genom en egen insamlingskampanj.

Våldsprincip utan begränsningar

Redaktionen valde två meningar ur seminariets slutdokument och satte dem som uppslagsrubriker, i fyrtio punkters färgtext för att beskriva vad seminariet handlade om.

“I de flesta länderna kommer revolutionen att bli väpnad.”

“Varje revolutionär rörelse bör få välja sin metod.”

Det var redaktionens eget urval. Ingen kritiker formulerade om det i efterhand.

Schori återger seminariets diskussion utan invändning. En venezuelansk delegat framhöll att den representativa demokratin bara var en metod, och att det var målen som räknades – inte medlen. Slutdokumentet slog fast att revolutionen i de flesta latinamerikanska länder skulle bli väpnad, om reaktionen och imperialismen svarade med våld.

Om gerillan skriver Schori för första gången i eget namn, inte som referat. Han kallar den latinamerikanska hållningen, att gerillan bara är ett medel för att nå makten, “lika enkel som rimlig”. Artikeln avslutas med en uppmaning.

Att hela den europeiska arbetarrörelsen bör bistå de latinamerikanska kamraterna i deras kamp menar Schori.

Tre delar går att urskilja i artikeln och ur Schoris referat samt analys.

1. Målen räknas, inte medlen.

2. Väpnad kamp är motiverad där oligarki, militär och imperialism hindrar folkets maktövertagande.

3. Varje rörelse väljer själv sin metod.

Tillsammans bildar dessa tre en princip utan gräns. Ingenstans anger Schori, i något sammanhang, vad en rörelse “inte” får göra. Och den som åberopar villkoret, att den fredliga vägen är stängd, avgör själv om villkoret är uppfyllt. Utan inblandning.

Principen som formulerades vid det svensfinansierade seminariet och som förmedlades av Schori gällde uttryckligen “varje revolutionär rörelse”. Den var inte begränsad till Latinamerika. Vilket snart skulle ge effekter.

Alger, december 1969

I december 1969 reste en socialdemokratisk delegation till Alger: partisekreteraren Sten Andersson, Pierre Schori, SSU:s biträdande förbundssekreterare Bosse Bergnéhr, Carl-Erik Lundgren för Broderskapsrörelsen och Lars Sandberg för Postförbundet. Delegationen möttes med president Boumédiènne den 17 december och skulle därefter träffa Fatah.

Två veckor senare, den 27–28 december, höll den första internationella kongressen till stöd för det palestinska folket möte i samma stad. Arafat talade i sitt öppningsanförande om olivkvisten i ena handen och vapnet i den andra. Den svenska delegationen deltog inte i den första kongressen men skulle senare bli ett stående inslag..

Samma sommar besökte en SSU/SAP-delegation, med Schori, Kuba. Reportaget i ABF:s tidskrift Fönstret beskriver ett oanmält besök av Fidel Castro. Schori kallar honom där “förödande vital och verklig”. Delegationens rapport till partiets verkställande utskott, daterad 4 mars 1970, är fortfarande opublicerad.

Samma år, 1969, grundade Fatah sin kaderskola för blivande ledare. En av grundarna var Hani al-Hassan. Okänd i Sverige men i allra högsta grad en av nyckelspelarna i uppbyggnaden av inte bara al Fatah utan även det Muslimska brödraskapet.

Samt terrororganisationer som genomförde attentat på europeisk mark.

Den politiske kommissarien

Hani Al-Hassan gick med i Muslimska brödraskapet i början av 1950-talet. Han studerade teknik i Darmstadt och München. 1961 grundade han, tillsammans med Hayel Abd al-Hamid (“Abu al-Hol”), organisationen Talaiʿ al-Aidin – “Återvändarnas förtrupp”. 1964 valdes han till ordförande för det palestinska studentförbundets tyska gren. 1966 grundade han de europeiska grenarnas konfederation tillsammans med Abu al-Hol och Ghazi al-Husseini. Han var Fatahs främsta Europalänk fram till 1967, då han blev politisk kommissarie i PLO.

Hani Al Hassan, som kommer att återkomma i historien om hur det svenska stödet till de palestinska araberna byggdes upp, var förutsättningen för organisationen Svarta septembers etablering och verksamhet.

Den 5 september 1972 tog organisationen Svarta september israeliska OS-deltagare som gisslan i München. Elva idrottsmän och en västtysk polisman dödades. Enligt PASSIA:s register var Svarta septembers ledare Salah Khalaf, PLO:s säkerhets- och kontraspionagechef.

Den 1 mars 1973 mördades USA:s ambassadör Cleo Noel Jr och hans ställföreträdare i Khartoum. Enligt ett avklassificerat amerikanskt cirkulär skedde det på Khalafs order.

Enligt PASSIA-arkivet gick Khalaf med i Muslimska brödraskapet 1951.[9]

Våldsprincip utan gräns

Våldsprincipen skrevs ned i januari 1969, vid ett seminarium som finansierades av SSU, i en tidning finansierad och redigerad av SSU självt. Samma år reste en svensk delegation till Alger för att möta Fatah. Samma år grundades Fatahs kaderskola, av en man med bakgrund i Muslimska brödraskapet och tysk studentmiljö. Tre år senare kom München. Ett halvår därefter kom Khartoum.

Ingenting i vad Pierre Schori kommunicerar 1969 utesluter den utvecklingen. Ingenting i den anger en gräns.

Istället är det i nummer fem av tidningen Frihet som våldsprincipen utan gräns formuleras.

Bara dessa händelser styrker Bo Theutenbergs beskrivning i hans senaste bok “Palme – Omvärderad” att det var inte Olof Palme som drev Socialdemokraterna i en så progressiv och vänsterorienterad utveckling. Det var istället andra krafter. Krafter och nätverk som kom att överleva Olof Palme med decennier. De vann.

I morgondagens artikel om vad som hände efter München och spåren in i våra dagar.

Källor

Frihet nr 5, 1969, SSU. Ansvarig utgivare Bosse Ringholm, redaktionssekreterare Lars Engqvist. Uppslagsrubrikerna på ss. 10–11 och 12–13.

Pierre Schori, “Rapport från Latinamerika”, Frihet nr 5, 1969, ss. 10–14.

Olof Frånstedt, *Spionjägaren*, del 1 (2013), kap. 11: möte i Moskva 25 nov 1965 och restaurang Metropol februari 1966; IB-beteckningarna Källa 1151 (Thunborg) och Källa 1152 (Schori), offentliggjorda av SVT 27 aug 2013.

Bosse Bergnéhrs egna uppgifter om särskilda uppdrag från Schori/Andersson, återgivna i Helle Klein, “Folkbildningens 90-tal” (2012) och Anne-Marie Lindgren, “Folkbildningens 80-tal” (2010).

Handels- och Sjöfartstidningen, 18 dec 1969; Pierre Schori, “Minnet och elden” (Leopard, 2014), ss. 273–275; Fönstret nr 9/1969, ABF, ss. 16–17.

Fatahs kommissariat för information och kultur, fatehmedia.ps, 2 juni 2021; Bakr Abu Bakr, bakerabubaker.net, aug 2026.

PASSIA, Palestinian Personalities, posten “Hani (Abu Tareq) al-Hassan”; hanialhasan.com; al-Jazeera, 6 juli 2012.

Tyska uppslagsverkets artikel “Freimann-Moschee”; Ian Johnson, *A Mosque in Munich* (Houghton Mifflin Harcourt, 2010) – CIA-tesen är omdiskuterad och anges här som Johnsons framställning.

PASSIA, Palestinian Personalities, posten om Salah Khalaf; avklassificerat cirkulär, USA:s utrikesdepartement.