Att Sverige utgjorde huvudsaklig finansieringskälla för den palestinska kaderutbildningen sedan decennier har kunnat fastläggas i Ledarsidornas granskning. Under en period då organisationerna fortfarande klassades som terrororganisationer. Vad som är nytt är att det socialdemokratiska partiets samarbete med det Muslimska brödraskapet. Det samarbetet är äldre än tidigare känt. En intern formalisering skedde redan 1969. Och resten är historia.

Den första artikeln i denna serie, ”Den svenska terrorfinansieringen” presenterade den struktur som kombinationen av Arbetarrörelsens Internationella Center AIC (idag Olof Palmecentret) och ABF som finansierades av biståndsmyndigheten Sida utgjorde. Kärnan i verksamheten var formellt kapitallös men buren av statliga multiplikatorbidrag och med bevisad förmåga att kanalisera stora belopp diskret till en mottagarorganisation.

Relaterad artikel: Hur svenska skattemedel byggde leninistiska kaderorganisationer

Del två i denna artikelserie återvänder till den organisation den till slut kom att tjäna. Den palestinska kaderskolan som Hani al-Hassan (1938-2012) ledde från 1969 och som fyrtio år senare hade blivit Fatahs ideologiska akademi.

Rapporten från Jeriko

Den 21 maj 2026 publicerade den palestinska nyhetssajten Raya en verksamhetsrapport undertecknad Bakr Abu Bakr, sedan 1991 ordförande för Fatahs kommitté för utbildning och kaderförberedelse och sedan 2019 styrelseordförande för rörelsens ideologiska akademi i Jeriko – kaderskolans efterföljare.

Under rubriken externa partnerskap anger rapporten att Olof Palme-centret, knutet till de svenska Socialdemokraterna, utgör kursernas huvudsakliga partner och främste understödjare sedan år 1992 i vad rapporten beskriver som frånvaro av internt stöd från rörelsen. Partnerskapet har utgjort det paraply som hållit verksamheten vid liv enligt Abu Bakr.

Uppgiften är inte ensidig. Palmecentrets egna verksamhetsberättelser bekräftar samma engagemang underi samma tidsperiod och under samma rubrik.

2004 års berättelse från Palmecentret redovisar omfattande kapacitets- och organisationsstöd till Fatah med drygt hundrasextio deltagare i fyra påbyggnadsutbildningar. 2005 nämns drygt fyrahundra utbildade Fatahmedlemmar på Västbanken och i Tunisien. 2007 års berättelse beskriver stödet som partiets enskilt största partistödsprojekt. Vid partikongressen 2009 föreslog partistyrelsen att arbetet skulle fortsätta i oförminskad styrka.

Finansieringen gick under rubriken partistöd, det statliga system för partiinriktat demokratistöd som infördes 1994 med Pierre Schori som ansvarigt statsråd. Palmecentret blev Socialdemokraternas organ för ändamålet och var, enligt den tidigare  Säve-Söderbergh, först på plan bland de svenska partierna.

Namnen på kurserna symboliskt för den väpnade kampen

Abu Bakrs rapport räknar upp tjugoen genomförda kurser vid akademin. En av dem, enligt punkt tio, är en åtta månader lång utbildning av rörelseinstruktörer uppkallad efter martyren Hani al-Hassan, genomförd 2018 med stöd av Olof Palme-centret. Tjugo kadrer examinerades.

Det är samma Hani al-Hassan som ledde kaderskolan från grundandet 1969, som enligt PASSIA anslöt sig till Muslimska brödraskapet i början av femtiotalet, och som efter Fatahs femte kongress 1989 övertog ansvaret för rörelsens externa relationer. Och som var en av de som stod bakom terrorgruppen Svarta september.

En senare instruktörsutbildning, genomförd 2025, bär namn efter Salah Khalaf, även han enligt uppgifter en del av Svarta september. En annan är uppkallad efter Hayel Abd al-Hamid, som från 1973 ledde Fatahs säkerhetsapparat och mördades tillsammans med Khalaf i Tunis 1991. För dessa två anges ingen finansiär i rapporten. Endast 2018 års kurs har Palmestöd utskrivet.

Uppdragen

Att ABF fungerade som kanal in i denna miljö är inte en slutsats dragen utifrån. Det är bekräftat av den person som utförde uppdragen.

ABF:s förbundsordförande 1982–2000 Bosse Bergnéhr har själv beskrivit att han hade särskilda uppdrag av Pierre Schori och Sten Andersson. Bland annat i kontakterna med PLO. Enligt samma redogörelse hade han direktiv att bygga relationer med fyra rörelser:

• PLO,

• FMLN (gerillarörelse och senare politiskt parti i El Salvador),

• SWAPO (South West Africa People’s Organisation) Denna betraktades historiskt som en terroristorganisation av den sydafrikanska apartheidregimen och dess västliga allierade. FN erkände senare rörelsen som en legitimerad frihetsrörelse som kämpade mot Sydafrikas olagliga ockupation av Namibia. I dag är SWAPO det styrande politiska partiet i det självständiga Namibia samt

• Den sydafrikanska frihets- och antiapartheidrörelsen ANC.

Berghnér har också själv daterat ett av dessa uppdrag. I en offentlig kommentar 2023 uppgav han att han reste till Gaza första gången 1982, samma år han valdes till förbundsordförande. Det vill säga mer än ett decennium innan USA hävde klassningen som terroristorganisation (1993). 

Det kan även med dessa uppgifter, som baseras på dels svenska källor men framför allt källor från olika palestinska organ att Socialdemokraternas fördjupade relation inte inleddes med Broderskapsrörelsens samarbetsavtal med Sveriges Muslimska Råd, en av Brödraskapet kontrollerade organisationer, från 1999. Det samarbete som nu utkristalliserats är inte heller ett påhitt från en enskild sidoorganisation till partiet.

Parallella skeenden

Tvärtom vittnar kapacitetsuppbyggnaden att samarbetet med Brödraskapet, om än dolt bakom Fatah som proxy, inte bara är avsevärt äldre utan även att det initierats av nummer två i partiet. Partisekreteraren Sten Andersson. Sekonderad av den internationelle sekreteraren Pierre Schori samt ABF:s förbundsordförande Bosse Bergnéhr.

Kanalen kan även bekräftas som dubblerad i den öppna diplomatin. Dagens Nyheters kultursida placerade i maj 1994 både Schori och Bergnéhr i Jeriko samma dag.  Schori vid förhandlingsbordet bland diplomater, Bergnéhr i bakgrunden som ABF:s representant på plats. Schoris egna memoarer från 2014 ägnar ett längre avsnitt åt perioden men utan att nämna den kanal och verksamhet som Bergnéhr själv beskriver sig ha instruerats explicit av Schori att bygga.

Som om det inte var önskvärt att ABF:s parallella kapacitetsbygge av en sovjetstödd tidigare terroristorganisation  i samarbete med det Muslimska brödraskapets ombud blev känt eller började granskas. Det skulle störa både bilden och verksamheten.

Vad som talar emot en enkel slutsats är att Sveriges relation till Kreml under denna tid, även efter murens fall, inte var okomplicerad. Tvärtom fanns det ett missnöje från Moskva med  bland annat Olof Palmes, Willy Brandts och Bruno Kreiskys tidigare stöd till den portugisiske socialisten Mário Soares. Detta behöver dock inte motsägas mot den linje som Sten Andersson, Bosse Beghnéhr och Pierre Schori drev.

Irritation kan ha riktats mot Olof Palme som fattade egna beslut, oavsett vad hans partisekreterare respektive internationelle sekreterare haft för åsikt i sakfrågan. En spänning som Bo Theutenberg identifierat i flera av hans böcker, bland annat ”Palme – Omvärderad”.

Och kursinnehållet vid Fatahs akademi var, enligt Thomas Hammarberg, Palmecentrets generalsekreterare 2002–2005, inte ideologiskt i leninistisk mening. Det präglades under Hammarbergs tid av praktiskt föreningsarbete, intern demokrati och revision. Hammarberg har också beskrivit att den äldre generationen inom Fatah såg kurserna som ett hot mot sin egen ställning.

Slutsatsen av dessa delvis motstridiga bilder är att Sverige inte direkt agerade som främmande makts instrument. Men det är en annan sak än att relationen var okomplicerad. Och att händelseutvecklingarna kan mycket väl ha löpt parallellt under en längre tid. Det är till och med sannolikt.

Ett tecken på att processerna löpte parallellt utan samordning men även utan störningar är hur Olof Palmes efterträdare Ingvar Carlsson instruerade duon Andersson / Schori om att vad de än höll på med i Afrika så skulle Carlsson hållas oinformerad. Allt för att han senare skulle kunna hävda “full deniability” om något skulle gå fel. Detta beskrivs av journalisten Bengt G Nilsson i hans bok “I tyst samförstånd” (Etnopress, 2017)

I nästa artikel tas den fråga som återstår upp. Vem som någonsin krävde redovisning för vad relationen faktiskt köpte för svenska skattemedel och vad det resulterade i.

—

Källor

• Bakr Abu Bakr, verksamhetsrapport för Fatahs ideologiska akademi, raya.ps, publicerad 21 maj 2026. Avsnittet om externa partnerskap; kurslistans punkt 10 (Hani al-Hassan, 2018) och punkt 13 (Salah Khalaf, 2025).

• Jesper Bengtsson och Berith Andersson Alphonse (red.), “40 år av Solidaritet” (Olof Palmes Internationella Center, 2018): Säve-Söderberghs och Hammarbergs kapitel. Olof Palmes Internationella Centers verksamhetsberättelser 2004, 2005, 2007. Socialdemokraternas kongresshandlingar 2009.

• PASSIA, *Palestinian Personalities*, posten om Hani al-Hassan, passia.org.

• PASSIA, *Palestinian Personalities*, posten om Hayel Abd al-Hamid (Abu al-Hol); Ilan Pappé och Johnny Mansour (red.), *Historical Dictionary of Palestine*, 2:a uppl. (2022), ss. 20–21.
• Bosse Bergnéhrs egna uppgifter, återgivna i Helle Klein, “Folkbildningens 90-tal” (Bilda förlag, 2012) och Anne-Marie Lindgren, “Folkbildningens 80-tal” (Bilda förlag, 2010).

• Bosse Bergnéhr, offentligt uttalande 8 oktober 2023.

• Dagens Nyheter, kultursidan, 19 maj 1994. Pierre Schori, “Minnet och elden” (Leopard, 2014).

• Anatolij S. Tjernjajevs dagböcker, National Security Archive, nsarchive.gwu.edu, årgång 1975.