Författaren och komikern Jonas Gardell menar att kultursektorn står in för en förintelse om inte regeringen börjar lyssna på hans varningar. Jonas Gardell använder sig av ett högt tonläge som döljer både en avgrund av okunskap och en oförståelse inför vart samhället är på väg.

Författaren och komikern Jonas Gardell gick i förra veckan till hårt angrepp mot regeringen och Folkhälsoyndigheten för att de inte lättade på Corona-restriktionerna för kulturområdet. Att begränsningen på 50 deltagare slog hårt på branchen. Efter att ha fått omfattande kritik modifierade och preciserade Gardell sina uttalanden och menade att eftersom kulturområdet var en planeringsbranch, med upp till ett halvårs förberedelser, så skulle kulturområdet särbehandlas under krisen.

Gardell efterlyste ökade bidrag och bättre förståelse för att det sedan kommer ta tid för branschen att återgå till en normal verksamhet. Annars, menar Gardell, hotas 200 000 arbetstillfällen.

Inledningsvis finns det goda skäl för omgivningen att ifrågasätta Gardells dystopiska framtidsutsikt för anställda inom kulturområdet. Antalet anställda inom kultursektorn är enligt Kreametern 210 000 (2018) vilket är den senaste mer systematiska kartläggningen som genomförts men då ingår inte bara de scenarbetare och övriga som Gardell pekar på riskerar sina anställningar. Arkitekter, spelutvecklare och musiker som distribuerar via andra kanaler ingår liksom hela modebranschen. 

Gardells sakframställen ger intrycket att samtliga dessa kulturarbetares arbetstillfällen är hotade, även de som har sin verksamhet inom andra distributions- och framställningsområden än han själv. Att även online-verksamhet som pågått i många år samt spel- och musikproduktion skulle vara hotade. Så är det naturligtvis inte.

Det andra som går att ifrågasätta är varför kultursektorn skall åtnjuta en positiv särbehandling under den pågående kris som drabbat ett helt samhälle. Som är global dessutom. 

Kulturområdet är inte det enda område som behöver planera för sin verksamhet vilket Gardell ger intryck av. För stora delar av exportindustrin har Corona-krisen varit förödande. Svensk exportindustri är i flera fall beroende av komponenter från andra länder – främst Kina. När Kina stängde ner sina fabriker inför det kinesiska nyåret och sedan inte startade upp dessa tog det inte mer än två veckor innan Europas industrier behövde stänga ner och permittera personal. 

Inte av direkta smittskyddsskäl utan för att industrierna saknade de kinesiska komponenter för att färdigställa sina produkter. Att starta om en komponentfabrik i Kina tar upp till en månad. Att sedan få de transportcontainrar att befinna sig i rätt hamn tar minst lika lång tid. När Corona-viruset stängde industrier befann sig dessa på fel ställe. Tomma.

Det är inte endast Jonas Gardells kulturkollegor som måste planera för sin verksamhet långt i förväg även om det är den bild han försöker sätta. Även om Gardells syn på sig själv, att han och hans kollegor är unika, så är han inte det. Samma problem som han har har de flesta andra. Samma problem som kulturbranschen har har alla andra.

Enligt statistik från Arbetsförmedlingen varslades 5 146 kulturarbetare om uppsägning perioden 2020-03-01 till 2020-05-31 eller när Corona-krisen slog som hårdast mot arbetsmarknaden. En klart jämförbar bransch är hotell- och restaurantnäringen som har lika många anställda som kultur-, nöje och fritid. Eller de 200 000 anställda som Gardell gjort sig som talesperson för. Där var varslen över 17 000 för samma period. Eller mer än tre gånger så många. Hotell- och restaurangvarslen har slagit hårdast på de med den svagaste förankringen på arbetsmarknaden. De utrikes födda eller de med två utrikesfödda föräldrar.

Dessa har dock inte förmånen att ha en så pass profilerad samhällsdebattör som Jonas Gardell. Gardells varumärke är starkt och det finns idag ingen tabloid med självrespekt som inte upplåter sin plattform åt honom och hjälper till att sätta hans bild av hur regeringen skall prioritera i arbetet mot Covid 19. Som kulturarbetare har han en avsevärt mycket bättre möjlighet att slå igenom i debatten än en diskare i ett restaurangkök eller en städare på ett hotell. 

På samma sätt som flera medier kunnat tillskansa sig ytterligare bidrag för sin överlevnad, genom att peka på att Coronakrisen slår hårt mot dessa som demokratibärare kan Gardell använda sig av samma argument och tillsammans med den media som blir allt mer bidragsberoende flytta fram positionerna. 

Flytta fram positionerna och genom att kraftigt vinkla sakläget sätta bilden av en kulturbransch som närmar sig sin undergång och att de är de enda som måste planera långsiktigt för sin verksamhet.

Kulturen är inte död. Långt ifrån. Men den är under omdaning och där endast de mest innovativa medie- kulturarbetarna – de som finner nya uttryckssätt och nya distributionsformat kommer överleva. De övriga – likt dinosaurier som Jonas Gardell som vägrar anpassa sig efter samhällsutvecklingen – är dömda till undergång den dagen bidragskranarna stängs för gott.

Kuluren är inte död – den utvecklas. Det är det som är kultur.

Allt annat är arkeologi.