Europa måste kunna försvara sitt territorium. Men den verkliga beredskapen visar sig dagen efter att krisen börjat, när 450 miljoner européer fortfarande ska äta och jordbruket fortfarande måste fungera. Ett Europa som inte kan försörja sig kan heller inte försvara sig menar Edward Nordén.

Europa rustar. Efter Rysslands invasion av Ukraina har försvar, säkerhet och beredskap åter blivit centrala politiska frågor. Det är mycket som ska tas igen på kort tid. Samtidigt pågår en annan diskussion i Bryssel. EU gemensamma jordbrukspolitik, CAP, ska göras om från 2028. Häri ligger en motsägelse som förtjänar större uppmärksamhet.

CAP skapades på 1960-talet i ett Europa som fortfarande mindes krig, hunger och livsmedelsbrist. Syftet var bland annat att öka jordbrukets produktivitet, säkra lantbrukarnas försörjning, stabilisera marknaderna och garantera konsumenterna tillgång till livsmedel till rimliga priser. Det är lätt att glömma hur grundläggande den uppgiften är.

Jordbruksstödet är inte bara pengar till bönder. Sedan 1960-talet har Europas bönder blivit färre, gårdarna större och jordbruket betydligt mer produktivt. Samtidigt har jordbruket blivit mer kapitalintensivt och specialiserat, medan regelverken har vuxit. Jordbruksstöden är en del av ett system som ska förena konsumenternas tillgång till mat, lantbrukarnas möjlighet att producera den, vården av odlingslandskap och miljö samt Europas förmåga att behålla en egen livsmedelsproduktion.

Europa är heller knappast ensamt. Jordbruket stöds i olika former över stora delar av världen. USA, Kina, Japan och många andra ekonomier använder olika kombinationer av stöd, försäkringar, tullskydd och krediter. Skälet är egentligen uppenbart.

Mat är inte vilken vara som helst.

Vi kan acceptera att produktionen av vissa konsumtionsvaror flyttar utomlands och istället köpa dem på världsmarknaden. Att göra sig beroende av andra länder för grundläggande livsmedel är däremot något helt annat. Det är en säkerhetspolitisk risk. Det är mot den bakgrunden dagens CAP-diskussion ska förstås.

Kanske finns här också ett välbekant svenskt mönster: säkerhetspolitiska risker tenderar att tas på fullt allvar först när de står i farstun.

EU förhandlar nu om långtidsbudgeten för 2028-2034. Kommissionen föreslog ursprungligen nästan 2 000 miljarder euro.  Det irländska ordförandeskapet har därefter presenterat ett lägre kompromissförslag på 1 620 miljarder euro. Stödets storlek utgår ifrån att alla medlemsländernas stöd samlas i en pott.

Långtidsbudgeten och CAP

I dag sammanträder Europeiska rådet och långtidsbudgeten finns på bordet. Sverige går in i förhandlingarna som en av de budgetrestriktiva nettobetalarna. Regeringen anser att även det senaste förslaget är för dyrt och vill se ytterligare nedskärningar. Att vilja hushålla med skattebetalarnas pengar är rimligt. Men när också jordbrukspolitiken pekas ut som ett område för generella besparingar finns anledning att fundera ett varv till.

Samma svenska regering säger nämligen att framtidens CAP ska främja aktivt jordbruk, konkurrenskraft och ökad och robust livsmedelsproduktion. Livsmedelsproduktionen kopplas uttryckligen till vår försörjningsförmåga och beredskap. Här finns anledning till oro.

Sverige är ett land där allt färre har egen erfarenhet av hur jordbruk och livsmedelsproduktion faktiskt fungerar. Avståndet mellan dem som producerar maten och dem som fattar besluten om produktionens förutsättningar har blivit stort. Det är rimligt att fråga hur djup förståelsen för jordbrukets särskilda villkor egentligen är bland svenska makthavare.

Jordbruk är inte en verksamhet som enkelt kan avvecklas när lönsamheten sviktar och startas igen när omvärldsläget kräver större självförsörjningsförmåga.

Försvinner lantbrukare, maskinkapacitet, djurhållning, kompetens, lager och livsmedelsindustri tar det åratal att bygga upp dem igen. Åkermarken må ligga kvar på kartan, men produktionsförmåga består av betydligt mer än hektar. Vi börjar förstå detta igen när det gäller försvaret. Europa satsar nu stora resurser på ammunition, vapensystem och försvarsindustri. Vi har lärt oss att strategisk kapacitet måste finnas innan krisen kommer. Man börjar inte bygga ammunitionsfabriken när kriget redan brutit ut.

Varför skulle det vara annorlunda med maten?

Ett modernt totalförsvar består också av jordbruksmark, lantbrukare, diesel, gödsel, utsäde, vatten, maskiner, lager och fungerande livsmedelsindustri. Det betyder inte att varje detalj i CAP är bra eller att varje stöd måste bevaras. Politiken ska kunna reformeras, förenklas och kritiseras.

Men Europa bör kunna handla med omvärlden därför att vi vill och när vi vill. Men inte vara beroende av import därför att vi inte längre kan försörja oss själva. Det senare är inte bara en ekonomisk fråga utan en strategisk sårbarhet.

Europa måste kunna försvara sitt territorium. Men den verkliga beredskapen visar sig dagen efter att krisen börjat, när 450 miljoner européer fortfarande ska äta och jordbruket fortfarande måste fungera. Ett Europa som inte kan försörja sig kan heller inte försvara sig.

Edward Nordén

Debattör, jordbrukare och partistyrelseledamot Medborgerlig Samling