Den främsta orsaken bakom oroligheterna i Frankrike och skolprotesterna är landets långvariga ekonomiska kris. Landet har inte haft en budget i balans sedan 1974. Parallellen hur Grekland utvecklades för tjugo år sedan ligger nära till hands, men en grekisk tvångsförvaltning av Frankrike är osannolik. Inte för att Frankrike är friskare, utan för att det är för stort.

Roten till de franska skolprotesterna ligger i den franska statens brist på tillräckliga medel att fördela till olika behov. Satsningar på skol- och utbildningsväsende har tvingats att prioriteras ned till förmån för satsningar på försvaret och inte minst finansieringen av landets generösa pensionssystem. Idag sprider sig protesterna från elever och lärare till andra grupper som känner sig förfördelade. Som migranter samt etniska och religiösa minoritetsgrupper som tar tillfället i akt att protestera mot den franska staten.

Underskottet i de franska offentliga finanserna har legat kring fem–sex procent av BNP de senaste åren. Statsskulden har passerat 115 procent av BNP. Samtidigt har den enda större pensionsreformen på senare tid, höjningen av pensionsåldern från 62 till 64 år, suspenderats för att rädda en regering kvar vid makten.

I Grekland var ett överbelastat pensionssystem en av kärnorna i den skuldkris som ledde till tre räddningspaket och åtta år under långivarnas övervakning. Frågan är om Frankrike, som har motsvarande problem, kan gå samma väg och om EU, ECB och IMF i så fall skulle kunna diktera villkoren för Paris på samma sätt som de gjorde för Aten.

Greklands väg: Lån mot reformer

Före krisen låg Greklands pensionsutgifter kring 12–13 procent av BNP, bland de högsta i EU. Systemet var splittrat på ett stort antal fonder med olika regler. Tidig pension var vanlig, ersättningsnivåerna höga och staten täckte fondernas underskott med årliga tillägg.

Utlösaren var ändå en annan. Hösten 2009 skrevs årets budgetunderskott upp från omkring 6 till 12,7 procent av BNP, och senare till 15,4 procent. Förtroendet för den grekiska statistiken kollapsade och med det marknadstillträdet.

Våren 2010 kom det första räddningspaketet på cirka 110 miljarder euro från euroländerna och IMF. Villkoren skrevs in i ett avtal, ett Memorandum of Understanding, som det grekiska parlamentet självt fick rösta igenom. Formellt var det frivilligt. I praktiken var alternativet en okontrollerad statsbankrutt.

Pensionerna stod i centrum från första dagen. Pensionsåldern höjdes, förmånerna kopplades till hela livsinkomsten och utbetalningarna skärdes ned i ett tiotal omgångar fram till 2016. Fonderna slöts samman till ett enda system. Det andra paketet 2012 kombinerades med en nedskrivning av privata fordringar med drygt hälften.

När Syriza 2015 försökte bryta med linjen visade ECB var makten låg. Centralbanken frös taket för akutlikviditet till de grekiska bankerna som tvingades stänga. En vecka efter att väljarna röstat nej till långivarnas villkor accepterade Grekland ett ännu hårdare tredje paket på 86 miljarder euro. Programmen avslutades först 2018.

Frankrike: Dyrt, underfinansierat och politiskt låst

Det franska pensionssystemet är ett fördelningssystem där dagens avgifter betalar dagens pensioner. Det kostar omkring 400 miljarder euro om året. Den genomsnittliga pensionsåldern är bland de lägsta i OECD och pensionärernas levnadsstandard ligger i nivå med de yrkesverksammas.

Hur stort underskottet beror på beräkningsmetod. Rådet för pensionsfrågor, COR, har angett ett underskott på runt 5 miljarder euro för 2025. Den dåvarande premiärministern François Bayrou talade om 55 miljarder om året. Skillnaden ligger främst i hur statens bidrag till statstjänstemännens pensioner bokförs. Oavsett siffra är det skattebetalarna som täcker gapet.

Den franska politiken har gått i motsatt riktning mot Grekland. President Emanuel Macrons generella poängsystem från 2019 lades på is under pandemin. Reformen 2023, som höjde pensionsåldern till 64 år, drevs igenom utan omröstning i nationalförsamlingen. I oktober 2025 suspenderade premiärminister Sébastien Lecornu den ändå för att undvika en misstroendeomröstning.

EU har sedan sommaren 2024 övervägt att sätta Frankrike i ett tvångsförfarande för att åtgärda alltför stora underskott. Kreditvärderingsinstituten Fitch och S&P sänkte landets betyg till A+ hösten 2025. Det är varningssignaler men ännu inte tecken på att marknaden har stängt dörren.

Om Frankrike trots allt skulle hamna i ett stödprogram är kraven lätta att förutsäga. De flesta har redan förekommit i franska utredningar och i rekommendationer från EU-kommissionen och IMF. Flera av dem genomfördes i Grekland.

1. Höjd och livslängdsindexerad pensionsålder. 2023 års reform skulle återinföras och pensionsåldern successivt höjas mot 65–67 år och kopplas till medellivslängden, så som Grekland, Sverige och Danmark har gjort.
2. Frysta eller underindexerade pensioner. Utbetalningarna skulle räknas upp med mindre än inflationen under ett antal år. Det är den snabbaste besparingen och den som känns mest i pensionärernas plånböcker.
3. Avskaffade särsystem. De kvarvarande specialsystemen för vissa yrkesgrupper skulle slås ihop med det allmänna, ungefär som de grekiska fonderna samlades i ett enda system 2016.
4. Samma beräkningsgrund för alla. Statstjänstemännens pension baseras i dag på lönen de sista sex månaderna, medan privatanställdas baseras på de 25 bästa åren. Ett effektivt reformerat program skulle kräva att hela livsinkomsten räknas.
5. Mindre skatteförmåner för pensionärer. Pensionärernas schablonavdrag på tio procent skulle kunna avskaffas och socialavgifterna på pensioner höjas.
6. Ett utgiftstak med automatisk broms. Pensionssystemet skulle få en regel som justerar förmånerna när det går med underskott, i stället för att staten täcker gapet.

Varje punkt är i dag politiskt omöjlig i Frankrike.

För stort för att tvingas, för stort för att räddas

EU:s egna sanktioner är det svagaste verktyget. Enligt de reformerade budgetreglerna kan ett land bötfällas med upp till 0,05 procent av BNP per halvår. Ingen medlemsstat har någonsin fått böter. När Frankrike och Tyskland bröt mot reglerna 2003 satte ministerrådet helt enkelt förfarandet på paus.

Det avgörande hindret är storleken. Grekland stod för ungefär två procent av euroområdets ekonomi. Frankrike står för omkring en femtedel. Den franska statsskulden är drygt 3 300 miljarder euro och landet behöver låna runt 300 miljarder om året.

Euroländernas krisfond ESM kan låna ut omkring 500 miljarder euro totalt. Det räcker knappt till två års franska lånebehov. Frankrike är dessutom en av fondens största ägare, med ungefär en femtedel av kapitalet. Landet skulle i praktiken delvis behöva rädda sig självt. IMF är för litet för att spela den roll fonden hade i Grekland.

Kvar finns ECB. Centralbankens skyddsinstrument TPI från 2022 låter den köpa ett lands obligationer om räntorna stiger utan ekonomisk grund. Ett av villkoren är att landet följer EU:s budgetregler. Det är här det verkliga trycket finns. Men ett ultimatum av 2015 års slag mot Grekland men som idag skulle riktas mot Paris skulle hota hela valutaunionen. Det vet både Frankfurt och Paris.

Till detta kommer den politiska dimensionen. Frankrike är grundarland, har tyngd i alla beslut i ministerrådet och kan inte behandlas som en perifer gäldenär. Ingen tysk förbundskansler kommer att ställa villkor på Elyséepalatset så som Merkel ställde dem på Aten för tjugo år sedan.

Inte bara Frankrikes problem – Hela EU:s

Slutsatsen är inte lugnande. Att Frankrike inte kan tvingas betyder att reformerna måste komma inifrån samtidigt som det franska politiska systemet under ett decennium har visat att det inte klarar det. Varje regering som rört pensionerna har betalat med gatuprotester, misstroendeomröstningar, förlorade val eller en kombination.

Då återstår marknaden. Räntegapet mot tyska statsobligationer har under perioder legat i nivå med Italiens. Räntekostnaderna växer snabbt och väntas inom några år bli en av statens största utgiftsposter. Det är pengar som tas från försvar, skola och just pensioner.

Grekland visar vad som händer när förtroendet brister på en gång. Reformerna blir djupare och brutalare än någon regering hade vågat föreslå frivilligt. Frankrikes storlek skyddar landet mot en exekutiv trojka som i fallet med Grekland. Men.

Frankrikes storlek skyddar inte mot en förtroendekris – och när den kommer blir den inte ett franskt problem, utan hela EU:s.

Källor

• Euronews: Fact-check – is France’s pension system costing €55 billion a year?
• European Pensions: French pension system deficit estimated at €5.1bn in 2025
• Banque de France: Dépenses publiques
• Boston Globe: French PM will suspend pension reform
• ING Think: Political instability in France easing, budget problems remain
• LSE Hellenic Observatory: Greece – expenditure on social protection and pensions
• World Bank: Greek pension system