Fler och fler debattörer söker förklaringar till de franska protesterna, som att de skulle vara protester mot en för generös migrationspolitik samt mot islam. Men orsakssambanden är andra och djupare. En stor del av den franska statsbudgeten går idag till att upprätthålla etablerade transfereringar och skydd för vissa sektorer. Det innebär att nödvändiga investeringar i utbildning, digitalisering och framtida tillväxt har fått stå tillbaka. Protesterna är ett uttryck för den spänningen snarare än en enskild faktor som migration.

De senaste veckornas studentprotester i Frankrike, med blockader av lärosäten och demonstrationer som samlat hundratusentals deltagare har i första hand handlat om konkreta brister i skolan. En omfattande lärarbrist, överfulla klasser, förfallna lokaler, råttor, mögel och klassrum som blir outhärdligt varma är några av de akuta problem som förs fram. Rörelsen startade i kommunen Créteil och spreds nationellt.

Protesterna är ett uttryck för frustration över att utbildningen inte fått de resurser som krävs, i ett land där elevkullarna vuxit samtidigt som den offentliga ekonomin pressats.

Att förklara detta främst med migration eller den kulturkonflikt som uppstår med islam i en av världens formellt sett mest sekulariserade stater stämmer dåligt med både protesterande elevers uttalade krav och den tillgängliga rapporteringen. Demografiska förändringar och integration i vissa förorter spelar en roll i den bredare samhällsbilden, men de omedelbara drivkrafterna ligger i underfinansiering och prioriteringar inom den offentliga sektorn.

Staten tar mer än halva ekonomin

Frankrike har under lång tid haft en av de högsta nivåerna av offentliga utgifter i Europa. Statliga verksamheter och transfereringar motsvarar ungefär 55–57 procent av BNP. Det är en modell som byggts upp under decennier och som prioriterat social trygghet särskilt för den äldre befolkningen.

Pensionssystemet är den enskilt största posten. Frankrike lägger omkring 14 procent av BNP på pensioner – bland de högsta andelarna i OECD – med en relativt låg lagstadgad pensionsålder. Parallellerna med det som till slut tvingade Grekland till omfattande ekonomiska reformer under Euro-krisen under åren 2010 – 2015. Greklands kris startade i sviterna av den globala finanskrisen 2007-2008 och ledde till ett decennium av djup ekonomisk depression, omfattande EU- och IMF-nödlån samt strikta sparpaket där bland annat pensionssystemet tvångsreformerades som krav av långivarna då det var alltför generöst och till stora delar ofinansierat.

I Frankrike har alla reformer som höjer åldern mött starkt motstånd och delvis pausats politiskt. Samtidigt åldras befolkningen, födelsetalen sjunker och antalet pensionärer ökar. Resultatet blir att en växande andel av de offentliga resurserna binds upp i löpande utbetalningar till dagens pensionärer medan utrymmet för investeringar i utbildning, infrastruktur och framtida produktivitet krymper.

Detta är inte ett nytt fenomen. Underskott och stigande skuld har varit återkommande teman i flera decennier. Den offentliga skulden ligger nu runt 115–120 procent av BNP med underskott som legat över 5 procent flera år i rad. Räntekostnaderna stiger och begränsar handlingsutrymmet.

När regeringen försöker hålla tillbaka utgifter möter det protester, inte bara från studenter utan också från andra grupper som ser nedskärningar eller frysningar som hot mot etablerade rättigheter.

Energipriser bidrar till ytterligare press

Till de strukturella problemen kommer hela energisektorn. Frankrike har historiskt haft fördel av en utbyggd och omfattande kärnkraftsproduktion samt därmed relativt låga elpriser men de senaste åren har energipriserna stigit kraftigt. Underhållsproblem i kärnkraftverken, geopolitiska chocker och den europeiska energiomställningen har gjort att både hushåll och industri mött högre kostnader.

Detta har spätt på levnadskostnaderna och bidragit till missnöje. Tidigare reaktioner blev synliga i de demonstrationer som de Gula västarna tog initiativ till och nu framförs återigen i krav på att staten ska dämpa priserna eller kompensera på annat sätt.

Samtidigt är energisektorn djupt sammanflätad med staten. Électricité de France (EDF) är ett av världens största energiföretag, med produktion och distribution av elektricitet som huvudsakliga affärsområden. Det grundades 1946. och är sedan 2023 helägt av franska staten där de har en de facto monopolposition. Den politiska nivån har länge prioriterat försörjningstrygghet och nationell kontroll. När priserna stiger ökar pressen på offentliga budgetar.

Antingen genom direkta stöd eller genom att hushåll och företag kräver kompensation för höjda elpriser. Det förstärker den redan hårda konkurrensen om resurser mellan pensioner, utbildning, industriella satsningar och nu också energikostnader.

Skolornas problem är i hög grad ett symptom på dessa prioriteringar. Frankrike spenderar mycket totalt på utbildning, men reala resurser per elev har inte justerats med befolkningstillväxten bland unga och de stigande kostnaderna. Klasserna är bland de största i Europa. Personalbrist och uteblivna undervisningstimmar är väl kända och har under en lång tid varit vanligen förekommande.

När den offentliga ekonomin pressas av pensioner, skuldräntor, energikostnader och andra transfereringar blir det svårare att renovera byggnader, anställa tillräckligt många lärare och hantera klimatanpassningen av skolorna i de områden som drabbats av längre perioder av extrem värme.

Protesterna speglar med andra ord en längre trend, upp till ett halvt sekel, där investeringar i humankapital konkurrerar med generösa pensionslöften till den äldre generationen och med en politisk ovilja att omfördela inom den offentliga sektorn.

Historisk roll för nationell stolthet och statligt ägande

En annan, mer långsiktig faktor är Frankrikes tradition av aktiv industripolitik och skyddet av “national champions”. Staten har historiskt behållit ägarandelar och gett stöd till företag som Renault (där den fortfarande är största aktieägare med cirka 15 procent) och tidigare PSA/Citroën. Detta har motiverats med strategiska intressen och nationell stolthet – att bevara industriell kapacitet och jobb i Frankrike.

Under kriser har det funnits beredskap att gå in med kapital eller garantier. Samtidigt visar utvärderingar från bland annat Cour des comptes att många industriella stöd varit dåligt riktade och inte lyckats vända den långsiktiga deindustrialiseringen. Industrins andel av ekonomin har legat kvar på låga nivåer trots ökade insatser.

På samma sätt har näringslivets digitala mognad släpat efter. Även om den fysiska infrastrukturen (fiber, 5G) är stark så har många företag – särskilt mindre – fortfarande en låg adaption av moln-tjänster, AI och avancerad digitalisering vilket försämrar de franska företagens konkurrensmöjligheter gentemot andra europeiska företag. Det bidrar till produktivitetsgap gentemot länder som snabbare tagit till sig tekniken.

De franska bankerna är dock i grunden solida, med starka kapitalkvoter och förbättrad lönsamhet de senaste åren. De är dock mindre lönsamma än de spanska bankerna, som just nu toppar europeiska jämförelser i avkastning.

Franska bankaktier handlas ofta med rabatt, delvis på grund av osäkerheten kring den franska statsskulden och den politiska situationen. Det illustrerar hur makroekonomiska problem på statlig nivå spiller över på resten av ekonomin, även när de enskilda institutionerna är välkapitaliserade. Bankerna blir en spegelbild av hur Frankrike mår på det makroekonomiska planet.

Långsiktiga makroproblem

De problem som nu kommer till ytan i skolprotesterna har funnits länge på makronivå.

• En stor offentlig sektor

• Ett generöst pensionssystem som binder stora resurser

• Hög statsskuld,

• Stigande energikostnader,

• Begränsad reformvilja och

• En industripolitik som historiskt prioriterat nationella ikoner framför ren marknadslogik.

Migration och demografiska förändringar påverkar belastningen i vissa områden, men de förklarar inte den underliggande prioriteringsordningen i budgeten eller allvaret i det franska tillståndet.

Att bryta den här dynamiken kräver politiska val som hittills varit svåra att genomföra. Ingen av Frankrikes presidenter de senaste 20 åren har vågat eller kunnat fullfölja de idéer som de haft på grund av för stort parlamentariskt motstånd eller öppna, inte sällan våldsamma, motreaktioner.

Så länge en stor del av de offentliga medlen går till att upprätthålla etablerade transfereringar och skydd för vissa sektorer, kommer investeringar i utbildning, digitalisering och framtida tillväxt att konkurrera med andra, mer omedelbara krav. Protesterna är ett uttryck för den spänningen, snarare än för en enskild faktor som migration.