Allt fler starka partipolitiska profiler, bland annat de tidigare utrikesministrarna Carl Bildt och Jan Eliasson börjar nu resa krav på en reglering av den svenska yttrandefriheten. Men är det möjligt att det är så enkelt? I ICCPR, det FN-traktat från 1966 som ramar in den universella yttrandefriheten, finns det skrivningar som gör att de politiska partierna bör sätta sig in i de internationella konventioner och traktat som ligger till grund för den svenska yttrandefrihetslagstiftningen, inkluderat förarbeten.

Bakom stora polisuppbåd har den danske nationalextrema aktivisten Rasmus Paludan satt eld på ett exemplar av Koranen vid en tillståndsgivna manifestationer under de senaste åren. Som en “one-trick-pony” har han inledningsvis skapat starka reaktioner även i Danmark men dessa har över tid klingat av och resulterar oftast endast i en notis och bevakas eventuellt lindrigt intresserade poliser på avstånd. Det är idag inte intressant längre ens för danska muslimer.

Manifestationerna, och dess karaktär med att bränna ett exemplar av Koranen, är inte något nytt för Rasmus Paludans form av opinionsbildning och i Danmark har den nått det som kallas “no news” på redaktionerna. I Sverige ser det annorlunda ut.

När hans anhängare i augusti 2020 brände Koranen i stadsdelen Rosengård ledde det till stora oroligheter, där flera deltagare sedan fälldes för våldsamt upplopp. En åklagare kom den gången fram till att det inte var hets mot folkgrupp att bränna Koranen.

Att bränna en bok med idéer kan inte vara hets mot en folkgrupp, hets mot folkgrupp vilar idag på inte bara ett svenskt regelverk utan även på ett internationellt.

Konstnärlig frihet inte samma sak som yttrandefrihet

Idag vilar den konstnärliga friheten att kunna tolka och göra satir på sin omvärld inklusive politiska symboler även på Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, ICCPR. Detta är ett traktat som vidareutvecklar det mer allmänt hållna FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

ICCPR reglerar även granskning, kritik samt satir riktat mot en religion och menar att 

”förbud mot att visa upp bristande respekt för religion eller annat trossystem, inklusive lagar om hädelse, inte är förenliga med ICCPR.

…

Lagar om hädelse har en begränsande inverkan på rätten till religionsfrihet eller tro och hindrar en sund dialog och debatt om religion.

ICCPR reglerar även konstens syfte. Om konstnären har som syfte att skapa debatt, granskning och satir är konsten skyddad men är det uttalade syftet att provocera till våld slår annan lagstiftning in vilket återspeglas i den svenska lagstiftningen. Gränsen är skör och ICCPR konstaterar i friktionen mellan olika kulturer kan detta leda till självcensur av konstnärer och media för att undvika hot och skadegörelse riktat mot media och konstnärer. Trots det starka skyddet.

I det fria väst är med andra ord den konstnärliga friheten och höjden omgärdat av ett starkt skydd. Men den konstnärliga friheten är inte detsamma som yttrandefrihet.

Syftet avgörande

I tolkningen av ICCPR är det syftet som är avgörande.  I artikel 20 i ICCPR framgår att all krigspropaganda, samt allt förespråkande av hat av nationell, rasrelaterad och religiös karaktär som utgör grund för diskriminering, fientlighet eller våld ska vara förbjuden enligt lag. De senaste åren har innebörden i artiklarna 19 och 20 i ICCPR ytterligare förtydligats, 

Kontoret för FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter har genomfört aktiviteter som fokuserat på förhållandet mellan yttrandefrihet och hatiska uttalanden, särskilt när det gäller religiösa frågor. 

Min egen bedömning är att Rasmus Paludan, och motsvarande aktivister balanserar på den lagliga gränsen för vad som är möjligt inom ramen för ICCPR, det internationella traktat som Sverige varit med och arbetat fram och förbundit sig att följa inom ramen för den svenska yttrandefrihetslagstiftningen. 

Och jag ser heller ingen konstnärlig verkshöjd i Paludans opnionsbildning i ett kort perspektiv då han i detta och andra sammanhang i stunden han har bränt upp ett exemplar av Koranen agerar på ett sådant sätt att själva handlingen har enligt min mening ett uttalat syfte att provocera fram våldsyttringar. Våldsyttringar inkluderat skadegörelse och konfrontation med andra människor inkluderande våldsanvändning i någon form.

Vilket då inte har något skydd i ICCPR. Men å andra sidan:

Rasmus Paludan balanserar på gränsen i en aktion som inte på något sätt, enligt mitt sätt att se på saken, främjar granskning, kritik och en sakligt hållen civiliserad debatt. Det finns en risk, anser jag, att avsaknaden av inslag av konstnärskap eller satir i manifestationen som skulle medge det grundlagsskydd som åberopas. 

Det som däremot finns, vilket skulle kunna motivera en fortsatt vidare tillståndsgivning för den formen av aktivism som Paludans “one-trick-pony”-aktivism representerar är vad han säger i andra sammanhang. Paludan menar att den dagen som han möts med ointresse, som i Danmark, är slaget vunnet. Inte mot islam, men för en vid tolkning av yttrandefriheten.

En unik verkshöjd.

Om detta är Paludans syfte, att skapa en vidare förståelse för yttrandefrihetens gränser, så ligger det inte bara helt inom ramen för det skydd som ICCPR ger. Det ligger inom ramen för detta skydd med god marginal.

.

Extramaterial:

Konstfrämjandets översättning av den senaste rapporten, inklusive ICCPR, till svenska.

Rätten Till Konstnarlig Fri… by Johan Westerholm