Denna artikel skrevs ursprungligen i maj 2016. Den tål att läsas igen i och med den senaste dödsskjutningen av en oskyldig småbarnsförälder Skärholmen i Stockholm. När den publicerades möttes den med allt från tystnad till rasistanklagelser. Från bägge regeringsalternativen. 

2016 befann jag mig i Libanon och fick möjlighet att träffa en av Libanons mest erfarna politiker. En man som överlevt som minister under det libanesiska inbördeskriget i flera decennier. En man som har, trots sin ålder, en god inblick i hur situationen utvecklats i Sverige genom den diaspora av libanesiska flyktingar som tog sig till Sverige för att söka skydd.

Jag skrev då flera artiklar om det mötet varav denna är den första. Publicerad i maj 2016.

Den är nu upplåst och kommer så förbli. Allt för att påminna om att det fanns de som såg det komma. Fler som försökte varna för en händelseutveckling där staten tappat kontrollen har dock kommit att tystats genom åren.

Men inte alla.

Åtta år sedan. Men det känns som igår jag i eftertänksam tystnad med böjt huvud gick ut ur den lille, men store, mannens kontor i ett Beirut som fortfarande försökte resa sig ur askan.

Ska sanningen fram så längtar jag till Beirut.

I Beirut vet du i varje fall varifrån kulan kommer.

Ett råd i all välmening (2016)

Det råder ett stora oroligheter i stadsdelen Klockaretorpet i Norrköping. Sju bilar har eldhärjats under söndagsnatten samtidigt som stenar tidigare har kastats mot polis och brandmän. Under natten har det även varit oroligt i stadsdelen Tjärna Ängar i Borlänge. Polis och räddningstjänst fick larm om flera bränder i området – men utsattes för stenkastning när de anlände till platsen.

– Räddningstjänsten vägrar åka dit om de inte får skydd, säger Ronnie Dahlqvist, vakthavande befäl vid Östergötlandspolisen.

Utländska tv-bolag har åkt hit ända från Australien för att rapportera om Rinkeby, men här hemma har varken medier eller politiker gett frågan någon större prioritet. Anna Dahlberg, Expressen, beskriver den passiva hållningen från statsministern i en ledartext i förra veckan. Ett problem som vi har i lagföringen är att den stenkastande måste kunna identifieras utom alla tvivel för att kunna lagföras. Något som inte är helt lätt att göra om du sitter i en bil för att söka skydd.

Samtalen från Libanon kommer nu åter efter min senaste resa dit. Framför allt det råd jag skulle vidarebefordra till våra politiska ledare men som jag, och många, ryggar för. Jag kommer nu ihåg hur den lille mannen, ministern som överlevt ett tjugo år långt inbördeskrig, spände ögonen i mig och sade:

”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa i det ni kallar för utanförskapsområden.

Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande.

Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana”.

Ord och inga visor.

Vi kan fundera på hur långt han kommer att låta utvecklingen gå i dessa områden innan den libanesiske ministerns råd är det enda som finns kvar i verktygslådan.

Och var vi kommer befinna oss då.

Bli gärna prenumerant på Ledarsidorna.se.